Tisdagen den 27 juli 2010
Och det fortsätter…. Vid min sida ligger två lyckliga hundar, värmen tar men just här är det skuggigt med små vind pustar som kyler av deras tjocka päls. Deras dag började redan strax efter 5 när vi började promenaden ut i den ljuvliga morgon som möte oss. Redan nu kan man skönja att hösten är i antåg men än är det en bra bit till dess innan vi avfärdar sommaren.
Varför denna tidiga utflykt? Ja ärligt talat ingen aning, men det sköna var att vi möte inte en själ innan vi var tillbaka i Kivik igen, både jag och hundarna kunde spatsera fritt och lukta och lyssna efter behag. Den lilla valpen har fått tok på bada i havet och det är inte helt lätt att göra dagtid om man är hund. Nu har hon hittat en alldeles egen liten badvik där solens första strålar möter stranden redan tidig morgon. Jag tror jag tar med frukosten ditt härnäst för det var så ljuvligt att sitta där och se hur allt vaknar till liv samtidigt som dessa två hundar lyckligt simmar omkring. Underbart är när den lilla tar tag i svansen på den stora och åker ”snålskjuts”
Livet fortsätter och likaså bygge. Jag gick en runda med kameran tidigt i morse och fick några bilder för framtiden. Det är både härligt och skrämmande att se balkongerna sväva i luften utan någon möjlighet att ta sig upp. Vi har avnjutit en och annan frukost där men ännu fler solnedgångar. Jag vet utsikten är underbar och just då i morse kunde jag nästan inte bärga mig för att få klättra upp och sätta mig en stund. Fast då hade nog någon kallat ner mig fortare än jag hinner vissla. Det är något med säkerheten har jag hört…..
Ibland får man brev som får en studsa till både en och två gånger. Och då menar jag inte i positivbemärkelse. Det är som en del redan bestämmer sig på förhand hur man kommer svara och därmed är lite väl påstridiga och oförskämda. Att försöka tala om för en sådan brevskrivare att den är ute och cyklar är inte mödan värt. Det kvittar vad man svarar motparten vet ändå rätt. Det är för mig energitjuvar. Tydligen är att vi ska tåla en hel del i den vägen, och det gör vi för det goda med ha levat och lärt är att man härdas. Likt det kalla vattnet som kyller våra två lyckliga hundar rinner det av oss.
På tal om hundarna igen, hur många skor kan egentligen en hund tugga på? Just nu ligger det 12stycken på gräsmattan som är lovliga (förbrukade för tvåbenta) och ändå springer dom in och hämtar fler… inte helt populärt bland barnen men dessa glädjer sig åt att nu blir det helt ny garderob. Inget ont som inte har något gott med sig.
Juli tuggar på sista versen och jag tror att det är många med mig som ställer sig frågan var blev den av när Augusti gör sig gällande. Varje månad har sin tjusning , för mig innebär augusti dock lite panik. Det är då alla sommarjobbare slutar men vi kan fortfarande ha högsommar väder och med det gäster likt juli. Ekvationen brukar alltid vara svår att få hopa och inte är det lättare i år, faktum är att det mesta är betydligt svårare än jag förts trodde.
Men vi har tagit oss så här långt och jag är oerhört stolt över det. jag har dessutom tagit upp kampen om mitt personliga mål på allvar så just nu känner jag mig lätt som en fjäder i kropp och själ.
Jag befria händerna från chokladasken och ersatte med stickor och nyinköpt garn. Helt smärtfritt är det dock inte eftersom jag redan dragit upp allt stickat en gång…….

Cecilia, lycklig med gubbe och hundar runt om mig, men saknar mina barn som är på utflykt… två dagar känns ibland som en evighet…….

Torsdagen den 22 juli 2010
Möten, är till för uppleva något man tidigare gått miste om, att utveckla sig själv och sin omgivning. Ett möte består alltid av minst två individer som på något vis kommunicerar med varandra. En del möten inspirerar och en del tar lusten ur dig. Men gemensamt för alla är att de påverkar dig i ditt fortsatta liv. Och dom är alla viktiga.
För mig kan ett möte bestå av tvåbenta eller fyrbenta varelser. Dom fyrbenat har den fördelen att dom 99 av 100 gånger ger en positiv feedback. Man mår helt enkelt bra av umgås med hund. Jag får villkorslös kärlek tillbaka för minsta lilla uppmärksamhet. Och blicken som hundarna ger måste vara den som ligger till grunden för uttrycket ” en bild säger mer än 1000 ord”. Likaså är blicken man får när man alldels uppenbart gör sig i ordning för gå i väg utan hund djup, man nästan drunknar i dessa bruna ögon som tittar på en och undrar ska jag få följa med?
Jag har möt en del människor genom åren som satt sin prägel på hur jag valt fortsätta livet genom åren. De senaste dygnet tror jag att jag möte en tornado inför framtiden. Detta sagt i positiv anda. Men det lämnar även en känsla av trötthet efter sig eftersom den tankeverksamhet som jag därmed tvingats till är så djup och så tung men den måste göras. Det ända jag önskar är att vi haft mötet långt tidigare. Nu är en av tankarna som tröttar hur vi skulle kunna genomföra de nya idéer som likt ogräset i gräsmattan bara skjuter upp en regnig sommar. Men jag har det hellre så, än den torra gräsmatta med dött ogräs som vi har nu. Hellre trött av tanke arbetet än bristen på det. som om det nu varit en brist vara…
Men likt falukorven så går tankar i ring tillslut, och man fattar ingen ting utan bara gör för att man ska göra något. Då är det skönt när någon tar kniven och börjar dela upp korvbitarna…
Kanske är det början på ett lättare liv jag ser kanske inte. Men jag är sugen på prova. Och med den familj jag har lyckan att ha runt mig, ja, då kan det vara ett mycket bra alternativ som jag kan leva med även om det under en period blir både jobbigt och mer, men målet är så lockande.
Om bara inte allt alltid måste gå så fort.
Fast det är klart bilen går inte fort, den går inte alls. När den behövs som bäst för köra barnen fram och tillbaka bestämmer den sig för den börjar bli gammal och vill ha ny delar. Mitt i sommarn när det är semester tider på varenda lager som har just den delen. Hur kan det vara så att Europa står nästan stilla inom bygg och bilbranchen samtidigt som det snurrar av bara katten inom besöks näringen? Bilar går i sönder när man kör mellan besöken. Jodå, jag vet varför, jag behöver inga förklaringar men jag tycker det är helt otroligt.
Dock, vårt bygge står inte stilla, gjutformarna är borta och det paddas mark runt om för kunna lägga ännu mer grund om någon vecka. Idag ser jag verkligen fram emot det. Vilken tur vi har som har fått så bra gubbar till att bygga så det går att få det färdigt i tid. skönt.
I bakgrunden spelar yngsta dottern med kollegor teater på Mårten Pers källa. Jag har förmånen att få sitta och njuta solens sista strålar medan fågelkvitter och barna sång lyfter själen. Livet kan vara bra skönt ändå.
Cecilia, lycklig över barn och man av bästa sort, samt två 4benta vänner som jag inte skulle vilja byta ut för all mjölk i världen..

Onsdagen den 21 juli 2010
Tiden rinner i väg, hoppla sa det så vart halva sommarlovet borta och med det marknaden. Skönt.
Ja jag gillar inte marknaden så som den utvecklats de sista åren. Jag tycker helt enkelt den tappat tjusningen. 10 stånd som säljer samma svarta tröjor, 10 stånd som säljer samma godis m.m. och i år då, bottennappen, 10 stånd med dryga telefonförsäljare. Troligen fler men det kändes som 10 på en rad bara. Riktig bottennapp. jag blir illa berörd när försäljare tar i mig och börjar ställa frågor angående mitt privatliv.
Ibland får man samtal som berör en så i hjärtat, jag fick ett sådant i söndags. Jag kände en stor sen börja lyftas ur den ryggsäck som vi alla har med bekymmer. Den svävar fortfarande i väntan på bli urplockad. Det känns oerhört befriande att kunna tänka tanken att kanske är vi en lösning på spåren. Eller i alla fall en hjälp på spåren. Jag trodde i min enfald att jag nu kunde tala om vad som hänt utan att tårarna tryckte på men tji fick jag. Att försöka återge vad som hänt väcker minnen som gör ont. Jag undrar hur mycket det är jag faktiskt kommer ihåg och hur mycket det är som jag förträngt. Jag tittade på ett program om hjärnans förmåga att bädda in obehagliga upplevelser och gömma dem långt in, och hur sedan en doft ett ljud kan få dem att bara störta över dig igen som om du var mitt i allt en gång till.
Någon sa i dag att jag förändrats. Den största förändringen är inte den fysiska men den är väl enklast att upptäcka kan jag tänka. Men rent mentalt är jag långt borta mot tidigare. Jag undrar om det är på gott eller ont? Ibland kan jag fundera på hur man förändras av allt som sker runt om oss och hur det sedan påverkar de beslut man tar. Just nu är jag så innerligt tröt på frasen ”det ordnar sig ska du se”. Jag vill inte riktigt köpa ödes teorin. Även om jag tror att det som sker det sker. Men just nu skulle jag vilja ha någon form av struktur på de närmsta 5 åren där en rad frågor är besvarade på ett sådant sätt att jag känner mig säker på att det är den vägen jag vill gå. Jag vill inte ha fler överraskningar av typen negativ. Ett steg i den riktningen tror jag är att verkligen lära sig låta energitjuvarna fara och flyga. Inte plats i mitt knä, i mina tankar.
Kvällen är sen eller natten ung, jag har haft några kämpiga dygn där tankarna far runt så att jag blir yr, det är tid att lägga sig och hoppas på sömn utan funderingar. En natt av lugn och ro. Tänk att en sådan enkel sak kan stå överst på listan av upplevelser man vill ha men som känns så svårt att få.
Ibland önskar jag att jag bara fick skrika ut det som gör ont, men jag har förstått att det får man inte. Man ska vara lugn och acceptera att efter en vis tid ska man ha kommit fram till att nu är jag glad och lycklig och känner inga sorger. Så enkelt är det dock inte. När tröttheten slår till och allt bara är för mycket, ja då går det inte skratta. Eller så gör det de. Och då är man tokig på andra hållet.
Shit hapens.

Cecilia lycklig över mycket men mest att ja överlevt så här långt

Tisdagen den 13 juli 2010
13juli, grymt nära 14 juli, faktiskt så nära det kan bli utan vara. Den 14 varje månad har jag kramp i hjärnan. Jag vet inte om jag vill att det ska bli 15 eller om vi bara ska låta det vara. Stanna tiden typ. Fast det är väl lite sent för det nu, skulle vara gjort i januari och med tanke på den värme som nu råder skulle det varit synd.
Att någon försöker stoppa bygget har vi blivet kloka på och på vem. Mycket trist. Faktiskt ett riktigt bottendrag där garn och allt fastnar för evigt. Jag trodde i min enfald att det faktum att det brunnit även kunde påverka andra näringsidkare till att tänka till vad mer vi kan göra för garantera utvecklingen, men fan vet. Just nu får vi bara en klarare bild på var och vad vi kan vänta av framtiden och tyvärr så skiljer det sig inte mycket från historien.
För att göra alla riktigt lugna eller mer uppretade jag vet inte vilken känsla du som läsare bär på men jag har fått intrycket av att påhejare är betydligt fler än motsatsen. Någonstans 99 för en ½ vet inte och andra ½ är negativ av födseln…. I alla fall, vi FORTSÄTTER BYGGA. På fredag gjuter vi fundamenten och sedan kommer rör och allt annat som ska till läggas på plats för övrig gjutning. I september ska alla reglar vara resta och med samma flytt som hittitills så ligger även delar av huset under tak. TACK SONNY, KENTH och RESTEN av GRABBARNA på SKANSKA/ A-arkitekt och S-G mfl. Ni ger mig ljus och hopp om framtiden.
För övrigt kan det vara på sin plats att tacka Simrishamns kommun som gjort en hel omvändning av sitt sätt att arbeta och hitintills känns som en samarbetspartner man vill kontakta. Ett riktigt lyft.
Det blide mycket tack där men ett till måste till, tack alla anställda för att ni orkar trots värme, stress, bök och stök. Ni är bara bäst. Snart november!!!!!
Vi har diskuterat den kommande natten ett par gånger. Eftersom jag redan för en månad sedan gick ut och sa att det var 6 månader sedan det brann har diskussionerna mesta dels varit fyllda av skratt men någonstans vilar allvaret hela tiden. Man kan välja, betyder det något att det nu gått ett ½år av skräck, fasa, hop, glädje, kärlek, framtid ELLER är det bara en vanlig 14/7? Jag har inte planerat något tänker inte planera något, möjligen tänder jag grillen och ser lågorna bränna middagen men där går gränsen. Jag har lovat att se framåt. Det tänker jag göra för bakåt tjänar inget till, historien kan vi inte skriva om. Ska jag vara ärlig har jag lärt mig en hel del under dessa 6 månader som jag inte skulle vilja vara utan. Och min vilja att göra allt bättre än tidigare har följt med. Att utveckla är min grundsporre. Om än i lugnare takt och efter egen feelgood känsla.
Mina nya kontakt med ”socialamedier” som är det vackra ordet för internet tjabb har lärt mig att man är aldrig för gammal för lära mer. Det väcker en känsla om att vilja erövra ”syberspace ”. Naturligtvis lyckas barnen slå till en gammal film som gjordes för tjugo år sedan om hur dator programerare tog över världen och styrde och ställde just när jag lyckats lära mig hur jag ska hantera Buhres fanpage på facebook . Så styrkt jag kände mig….. men den är på plats och jag har uppdaterat den flera gånger och än så länge fungerar den. Och inte kan jag styra riksbanken bara för det. Så jag pajade nog inget.
Får väl fråga Sparbanken syd om deras internet uppkopplingar fortfarande är intakta efter mitt äventyr. En bank som jag varmt kan rekommendera för att den alltid tror på företagen här i området. För sin vilja att utveckla företagare till duktiga arbetsgivare som på så sätt kan anställa fler och låta Österlen blomstra året runt. Nä, jag är inte betald. Bara glad för de som stöttat oss och funnits där till hjälp när vi behövt. Saknar redan Staffan, hoppas du har det bra på pensionärssoffan. Visa människor glömmer jag aldrig.
Tänk vad en dator kan göra med en, jag har spenderat hela dagen med denna svarta lilla låda framför mig, nacken värker, och fötterna har somnat. Mittemot mig sitter lilla tösen med sin och vi behöver inte prata med varandra vi är nämligen båda inloggade på msn så vi kan skicka små lustiga bilder till varandra. Ska snart börja bombaddera henne…. Men jag har fått en massa gjort som inte kommer synas förrän om ett par dagar/månader. Lite hoplös tanke men jag har tränat på att inte lägga värde i den utan se framåt. Och då märks det. Tro mig.
Middagstipset är från i förrgår för inte är det något att komma med kryddstarka korvar grillade tills de var färdiga? Nä men i förgår wookade jag på grillen, pilgrimsmusslor på varm salladsbädd med soya, chilisås, och kärlek. Till dessert färska jordgubbar med chokladfondue med havsalt. Oj så jag njöt. Helt i klass med hur valpen njöt korvarna den hittade under natten…..
livet skiftar ömse sol ömse regn. Idag både mentalt som fysiskt. Man får ta det goda med det dåliga, växterna behöver regnet och solen för överleva. Det behöver vi människor också. Motgång behövs för uppskatta medflyt.

Cecilia, lycklig över mycket men mest över veta att jag har värdens roligaste barn och en helt underbar gubbe.

Söndagen den 11 juli 2010
Tiden bara rusar. Vi inser att halva året är passerat och att vi nu närmar oss ännu en jul. Ja, kanske låter det som om den var långt borta ännu men allvarligt talat, den vi nyss lämnade är längre bort än den som komma skall. Detta skrivet sittande i solen kl 9 när värmen redan är för bra för hundarna och jag själv sakta smälter bort likt glassen. Missförstå inte, jag gillar värmen och solen, var nog boende på sydligare bredgrader i ett tidigare liv, därav med temperament i detta. Men hur det än är så nalkas julen 2010. Så är det bara. Vi fick första julbordsprospektet för tre veckor sedan, och jag kan slå vad om att man redan plockar upp jultomtar på lagerhyllorna runt om i de stora julklapps oraklen.
Men onekligen känns det långt borta när man en söndag morgon kan vandra helt ensam längst en öde strand endast sällskapad av två hundar som mer liknar vatten djur än valldjur.
Jag vet inte vad det är som gör det men så här års känns det lite knast med allt. Man har väntat, väntat igen och man vet att den kommer men ändå är det samma ”överraskning” när den väl är här, sommar invasionen. Alla härliga sommarboende som kommer hit, och alla fast boende som kryper ut ur sina bo för att tillsammans skapa den sommarkänsla som finns runt om oss just nu. Det är allt från glädje i att återse vänner till irritationen i kön på ica, bilköer, konserter och gallerier som har ett utbud av sällan skådat slag. Eller rättare sagt kort slag. För det är konstigt att det är under en så kort period som Österlen lever upp så som det gör. Det finns ju så mycket vackert hela året. Hur kommer det sig att det bara är vi som lever här året om som upptäckt det? Eller kanske är det så att vi undviker berätta det för att få ha det så lugnt och stendött på vintern bara för vi är som vi är? Tål att tänka på inför framtiden. Vill vi ha ett levande Österlen året om så får nog allt fler börja tänka om av våra näringsidkare och faktiskt satsa vad som krävs. Allt för många är bara med de få veckorna på sommaren, i den berömda gräddfilen…..
Någon gräddfil har vi aldrig haft även om en och annan nu höjer rösten och påstår att vi har det i samband med vårt beviljade bygglov. Trist. Framför allt för dem. Att man orkar göra livet jobbigare för någon annan istället för satsa kraften på att skapa något av den har alltid fascinerat mig. Nu är det inte så att jag bryr mig så värst över de överklagande som nu skickats till länstyrelsen. Jag vet något de inte vet, nämligen att de är ute i ”ogjort väder”. Det finns allt för många två vånings hus i omgivningen och om man öppnar ögonen så inser man att det som står kvar efter branden också är i ja, just det, två våningar och att de senaste 18 åren gjort så ….. och tro mig, är det några som tänkt på Kiviks framtoning när det gäller anpassande till miljö så är det vi. MEN man kan inte, FÅR inte bygga ala 1800talet 2010. Varje generation måste få sätta sin prägel på historien. Och om vår byggd ska kunna utvecklas och därmed möta den framtid som vi faktiskt lever mitt i ja då måste även vi här få lov att göra det som krävs enligt dagens normer.
Felet är inte vårt, det begicks för flera år sedan då vi efterlyste en policy för vad som gäller, vad man vill med framtiden i våra hamnar. När nu än sådan fortfarande saknas kan man faktiskt inte bryta mot den i heller. Och dessutom, vi bygger inte nytt, vi ersätter brandskaddat. För femtielfte gången.
Apropå bygget, det går framåt!!! Nu finns x antal gjutformar på plats för det fundament som ska bära upp ovanvåningen, och i veckan hoppas vi kunna hälla den första gjutmassan på plats. Vilket bra sätt att fira att det nu är 6 månader sedan allt brann upp. Att gjuta framtiden. Hade tänkt att vi skulle fira det på något sätt men vi vet inte riktigt om vi kan få till det för orken vill inte riktigt in finna sig till tänka på det. För hur positivt det än är att det går framåt så stod jag inatt och grät mitt i allt i hopa.
Larmet gick, först en gång, sedan en gång till när vi väl satt i bilen på väg ner mitt i natten. Den känsla det blir när telefonen ringer ”miss i natten ” är hemsk. Jag kan inte beskriva den men den är en blandning av uppgivenhet, rädsla, omöjlighet, orimlighet, förnuft, tomhet, vad ska det vara bra för känsla. Och ändå tvekade jag inte för köra ner och gå in för se vem eller vad som nu tänkte fördärva det lugn jag känt under dagen. Utrustad med en stor kniv öppnade vi dörren till kylen för att finna den tom. likaså toalett och andra utrymmen. Varför larmet gått lär vi aldrig få reda på men jag kan lova att en larmfirma ska få det hett om öronen på måndag.
Väl hemma igen inser jag vad det gör med oss, yngsta dottern sover i min säng, äldsta dotter är fortfarande uppe och själv dunkar mitt hjärta som en avslagen pump. Tröttheten är total, och ändå är det svårt att somna. Vill jag ha det så här?

Cecilia, mitt i solen, på väg i livet som finns runt om oss, mor till två underbara barn som lär mig något nytt varje dag och gift med stålmannen….underbart.

Lördagen den 3 juli 2010
Fördelen med bärbar dator är att den är ” bär bar”. Nackdelen med bärbar dator är att den är ”bär bar” den funkar att bära ut i solen och vips har tre timmar av livet passerat genom en svart platt låda som låter mig kontakta världen. Positivt? Ja. Negativt? Ja men övervägande positivt.
Det faktum att jag kunnat jobba i solen ger mig en härlig axelbränna samt värmeslag under allt hår, men det har också förhindrat mig från att ta ett välbehövligt dopp vilket i sin tur gör att jag nu inte riskerar att bli sommarförkyld. Så vist är datorn livsnödvändig för vår existens…..
Jag klagar inte. Jag jobbar och solar samtidigt, kanske inte i de kläder man vanligtvis har på kontor men så whatt? Just idag känns det som livet leker. Solen har den inverkan likaså värmen och dopp blir det med tiden bara solen går ner så jag kan ta hundarna till stranden och njuta vår vackra kustremsa med Stenshuvud i söder och Blekinge skymtande i norr. Kvällarnas magiska ljus över Haväng kan få vilket hjärta som helst att slå en frivolt. Lägg därtill fågelsång och vågskval och det är lätt att tro att detta är vägen in i paradiset.
Igår hade jag besök av Ulrika R på Good old.se, rena terapin! Hennes vänliga enkla sätt att avväpna min skräck för Internets socialamedier är anledningen till att jag nu sitter i solen och jobbar. Hon väckte en lust att erövra internet och faktiskt hittade jag utmaningen jag letat efter. Om hon bara viste vad de timmarna med henne betyder för mig. Jag har nu skapat en fanpage på Facebook, ja, just facebook, detta media som jag periodvis varit beredd att skicka till evigheten men av någon anledning alltid återvänder till. En del hävdar att det inte är något att ha men jag börjar omvärdera. Sedan jag återknutet kontakt med vänner från -80talet känns det helt plötsligt mer intressant. Vad blev det av oss? många har följt mig men hur bra koll har jag? Blir faktiskt lycklig över att höra att det gått bra för dem. Och att vi då och då kan växla några minnen samt nyheter som inte handlar om det jag står mitt i. även om jag mest ligger idag…
I handen har jag en valk som talar om att jag faktiskt gjort något fysiskt idag också. Jag har varit ”lieman” dvs jag har kört av det höga gräset med en modern lie med en gul knastrande motor i ena ändan och en tråd i andra som kapar gräset. Och till hela skapelsen en lång sladd som man helst inte ska kappa av. Lättare sagt än gjort. Och för att göra det hela till en riktigt rolig spännande upplevelse har förra ägaren till trädgården lagt alla sladdar till trädgårdsbelysningen i markplan dvs ovanför jorden. Likt ett spindelnät ligger det sladdar som alla strålar samman i mitten. Jag kapade inte en ända sladd trots försök men flera av rosorna är ett minne blott…. Mannens granhäck som var ”kapet” för två år sedan har artat sig bra nu så jag hyser gott hop om en framtida rosenträdgård ändå. Enligt yngsta dottern har trädgården blivit dubbel så stor tack vare vår insatts (jodå, manen hjälpte till) och genast funderar jag på om det är positivt? Måste jag nu klippa igen om någon vecka?
Det gitter jag inte och det bryr jag mig inte om, en gång om året får räcka. Nu ser jag både kaninerna och igelkotten samt ekorren som studsar rundor bland träden , uppenbart gillar traktens koltrastar vårt tilltag för dom är här och plockar allt just nu. Tur jag inte visste hur långa räliga maskar vi hade innan jag börja stövla runt för jag tycker inte dom är så där överdrivet mysiga. Ej heller gillar jag fästingarna som är huvudskälet till min framförd i det höga gräset. Att något så litet kan vara så farligt och äckligt är för mig helt otroligt. Och med två hundar så kommer det en hel del fästingar i ens närhet. Blä.
Inatt läste jag ut en bra bok. En sådan som är både spännande och romantiskt samt verklighets anknuten. Ett citat som användes några gånger har följt mig under dagen och jag kan inte låta bli att dela med mig.
”Att våga är att för en kort stund förlora fotfästet, att inte våga är att förlora sin själ” (Sören Kierkegaard)
Jag tror det stämmer allt för bra. Jag känner det som jag tappat lite jordkontakt under en period men rötterna och själen har en önskan om att jag ska klar allt. Så jag gör ett försök. När problemen hoppar sig ska jag ta ett djupt andetag och fundera på att det kunde varit värre.
Nu väntar vattnet på mig och efter det en ny bok. Kanske lite middag om vi bara gitter plocka fram grillen. Huruvida det blir fisk eller kött låter jag vara osagt idag för jag har ingen koll på vad som gömmer sig i röran i kylskåpet men det blir jordgubbar efteråt…..

Cecilia, mitt i solen omgiven barn och hundar alla delaktiga i den trygghet jag känner just nu.

Onsdagen den 30 juni 2010
Det är konstigt så fridfult orört det kan kännas när man går ut med havet mot Stenshuvud en tidig morgon. Idag var alla ljud så dova att jag blev rädd att jag typ var den ända kvar. Jag och hundarna. Men sedan insåg jag att det är all grönska som kommit upp och bromsar ljuden. Likaså ljuset. Allt har någon gröndåv ton tills man sätter ut foten utanför buskaget d blir det helt plötsligt intensivt ljust.
Tänk om det var så enkelt. Man lämnade den intrampade stigen och sökte en ny alldeles egen väg och vips så var allt ljust och enkelt.
Jag fick en svår fråga i går. Så svår att jag fortfarande grunnar på den om jag svarat ärligt eller bara som jag tror frågeställaren skulle vilja att jag svarade. Jag vet inte om jag är i fas för svara på några frågor alls. Jag försöker bara få varje dag att flytta lite bättre än förgående. Kanske om jag får se alla alternativa handlingsplaner och dess utfall kan jag svara och om jag har hittat tändstickan.
Ibland vet jag inte vad som är fram eller bak, upp eller ner, det snurrar som i den där karusellen jag inte vill åka i. jag ser men ser ändå inte. Det visar ju morgonens grönska.
Jag har varit och letat upp en riktig kioskvältar bok, en sådan som tar tre timmar att läsa och som lämnar dig med ett fånigt lyckligt leende på läpparna när du är färdig. De brukar vara rena vilan för själen. Jag tror jag läst den två gånger redan så jag behöver inte oroa mig för slutet. Bara le.
Jag gick längs stranden nu i kväll med hundarna. vågade tom. doppa fötterna. Vilken sommar känsla det gav. Och sand. Nu väntar jag på modet att doppa hela mig. Få se på lördag, kanske jag blir lika ivrig som hundarna som bara plumsade ut, inte en tanke på temperatur eller bad kläder…
Sista fågelsången ljuder utanför fönstret. Jag känner såväl igen sången men skulle aldrig kunna namnge pippifåglen, trist. Men dess ihärdiga sång kväll efter kväll skapar en trygghet i en annars ganska rörig period. Någon sa efter storm kommer lugn. Jag väntar.

Cecilia med solens sista ljus över havet, lugnet har lagt sig i huset, barn och man sover i kapp med hundarna, jag ska läsa min bok en stund sedan gör jag dem sällskap.
Middagstips. Grekisk gratäng med rostbiff, tomat sallad med feta ost och oliver. (feta osten vi fått in nu är bara så otroligt god!! Varje dag smakar mera!)