Buhres

2011-12-02T10:08:00.001+01:00

Fredagen den 2 december
Ljudet av små nissar tassande runt gran och spis börjar närma sig. Känslan av julefrid ligger på lur, vi ska bara ta oss igenom två veckors härlig advents stämning så kommer julefriden som belöning för ett års slit. Morgonens promenad i mörker har plötsligt blivet en vandring i stilla sken från alla härliga ljus som lyser likt en hälsning om den frid vi alla önskar. Lägger du till ljudet av vattnet som slår mot stranden så infinner sig en ro för själ som laddar vintertrötta sinnen. I den storm som varit har delar av min eftermiddags promenad plötsligt ändrat invanda upptrampade stigar. Jag tvingas hoppa över, krypa under träd som fallit likt tändstickor där vinden farit fram likt en skogshuggare med ny motorsåg där man glömt ”off knappen” . Värre blir det när jag sedan lägger till det faktum att ”stortuss” sedan hon börja medicinera har fått tillbaka forntida krafter och tillsammans med ”lilltuss” drar de båda mig likt tomtens renar, runt Kivik i en rasande fart. Jodå, jag har nog slädens medar under fötterna också för höstens skor tycks vara förlagan för årets skridsko och jag har inget grepp alls när jag satt ner fötterna. Bli inte rädda för den där röda mullvaden som släppar efter två hundar när du är ute i trakten, det är bara jag som återigen halkat och ännu inte fått stopp på ”tussarna”.
Att tipsa om en skön promenad när det blåser orkan vindar runt öronen är inte lönt, ingen tror mig, knappt jag själv och definitivt inte ”stortuss” som med mycket bestämd min förkunnade att hon inte på någotvis tänkte sätta sin stora stabila tass utanför hemmets värme. Efter en hel del lockande och pockande (jo, två köttbullar också) fick jag dock ut henne och så även gubben. Dock följde gubben med utan löfte om köttbullar, hans drivkraft var snarare att vi tillsammans skulle stormsäkra Buhres vilket vi gjorde under kraftig motvind. Fördelen med denna lilla promenad var att vi fick tillfälle att njuta havet som slog över piren. Vilka krafter det finns i detta mjuka vatten. Och då var det väldigt lite vatten i Kivik, nästan metern mindre än vanligtvis. Kostigt så det kan bli när vädrets makter sätter in. Jag kommer med andra ord inte tipsa om någon promenad kommande helg men väl ett besök på Kiviks julmarknad som ska vara nu på lördag. Här utlovas julsång och luciatåg och förhoppning är att vinden väntar till söndag…..
Cecilia, lyckligt inomhus

2011-11-15T16:41:00.001+01:00

Tisdagen den 15 november 2011
Tiden går fort. Hann bara nysa till så var oktober slut. Och nu skriver vi 15 november och det är 6 veckor till julafton. +-o. Länge kunde vi behålla sommar jackorna på men nu har äntligen vinterjackan vädrats under tre dagar då kylan som nu anlänt kryper innan för skinnet annars. Det är något konstigt med kylan i Kivik när den väl kommer, den blir så väldans kall, ja nästan fuktig. Men så gott det doftar! Hög klar doft av saltvatten och tång när promenaden går längs havet och härlig doft av mylla, granbarr i en skön blandning när promenaden går som idag, runt Stenshuvud.
Dagens väder har varit helt makalöst vackert, som gjort för en picknick vilket det också blivet.
Redan när jag hoppade ur bilen slog doften av alla härliga träd som är planterade på Kiviks sidan av berget, följd eller dragen av två stolliga hundar drogs jag och dottern sedan runt i denna miljö som närmast kan beskrivas som ett sagolandskap. Lövlösa träd på en bädd av gula, röda löv och här och där sammets mjuk grön mossa. Ur detta gjytter tittar gråmosse klädda stenar upp och jag kan nästan se trollen och älvorna som hastigt gömt sig bakom nerfallna träd och stenhögar. Att följa spången, som är ett äventyr i sig nu när fukten gör planken hala, över vattensamlingar som ligger spegelblankt och endast solens strålar blänker till i ytan i övrigt är det stilla. Vilken känsla. Vilken underbar upplevelse att bära med sig en vinterdag. Just där och då önskar jag att jag kunde stanna klockan och bara njuta ett par dagar.
Stenshuvud har alltid fascinerat och än mer sedan vi var med på ett ljusspår för något år sedan. Detta berg som har sin historia där ingen riktigt vet vad som är sant och vad som bara är skröna blir bara mer mystiskt i mörker,har du möjlighet så passa på och gå med när tillfälle bjuds.
Vi svänger av strax innan naturum och genar över ”torvmosse hollan” (jag tror att det är så den heter) denna ”runda stenbrunn” utan vatten. Oron för hurvida hundarna ska fixa stegen över staketet är så lagom rolig när man tampas med 45kg hund och 15kg i en annan men vi klarade det, dock behövs ingen styrketräning på några dagar…. Den öppna äng som möter på andra sidan staketet är en härlig syn där enar(?) växer som om de var utkastade,små grupper av ljung ger ett lilla skimmer över hela området. Här och där syns en vilsekommen kanin som nog gärna lånat min vinterjacka. Något som fåren däremot helt avstår från med tanke på hur mycket ull vi såg ligga runt om. Att sedan se havet som fond gör platsen till en underbar picknick plats. JA bevars, så mycket picknickande vart det kanske inte men väl ett äpple och lite hundgodis till de fyrbenta. Styrkt av Kiviksenergi fortsatte vi vår färd längs med havssidan. Här blir stigen en utmaning för såväl två benta som fyrbenta och det gäller hålla tungan rätt i mun när fuktiga löv täcker stenarna. Här är det uppenbart att det är lättare om man har bredda fötter då äldsta= största hunden har grova tassar och traskar på som om inget hänt medan lillstinan som har små smäckra tassar piper till och är nervös mest hela tiden. Själv inser jag att det är riktiga kängor som gäller för inte skada sig för mycket, men denna dag trillade jag i alla fall inte vilket annars tycks ha blivet mer regel än undantag när jag travar på. Promenaden längs med havssidan är ljust så underbar som man kan förvänta sig när havets vågor sjunger en vaggande sång och en enstaka fågel kvittrar i sin iver att bli hittad. Ljuden i harmoni med synintrycken är en upplevelse som stärker en hösttrött själ och jag kan varmt rekommendera en tur runt detta ”berg” på vårt vackra Österlen. Oavsett vilken parkering du väljer är det en upplevelse för gammal och ung men väljer du Kiviksmusteri parkeringen kan du göra likt oss, fortsätta picknickandet inomhus samtidigt som skafferiet får en påfyllnad av alla dessa jouicer, krämer, glögg m.m.
Kivik, en plats året om!

turn around?

2011-10-10T22:07:00.000+02:00

Måndagen den 10 oktober 2011
Skulle kunna kallas dagen då det vände men det skulle inte vara helt sant. Dock är det dagen då bloggen slutade vara ett avslöjande om mina innersta tankar för att istället bli lite mer fisk/besök intressantare, hoppas jag i alla fall. Hjälp mig genom ställa frågor som du vill veta mer om så hoppas jag kunna svara! Det du inte vet får du fråga om brukar jag säga till alla nyanställda och precis så är det för mig också, jag hoppas dock kunna göra din och vår vardag enklare och roligare.
Några texter varje dag blir det inte men jag hoppas kunna uppdatera så ofta jag bara hinner!

Under en lång period har jag närt en längtan att få höra ”löven sjunga ” i en riktig höstskog. Ja, du läste rätt, ljudet som skapas när du lyfter upp foten för ta nästa steg på mark som är täckt av ett tjockt lager brunröda löv är som en härlig avslappnings sång i mina öron. I går fick jag min ”bägare full” under en varm oktober sol som fick hela Christinehofs ekopark att lysa som guld i solens strålar som sakta sökte sig ner bland de löv som fortfarande kämpar sig kvar på trädens grenar. Ljud, doft värme, allt var så nära ett paradis det kan vara. Lyckan var total när vi passerade en liten bro över ett vattendrag med ett litet vattenfall omgärdat av vass som i sin tur var omgärdat av denna under bara skog. Slottet lyste i kapp med solen och en mer perfekt plats för en höstpromenad får man leta efter om man inte vill gå vid havet.
För mig med min livliga fantasi får slottet och dess omgivningar liv och jag kan lugnt förställa mig en rad härliga händelser. För den som inte dras med min fantasi finns det guidade turer att anmäla sig till. Detta slott har vi återvänt till genom åren under olika årstider och än kan vi känna den fantastiska jul känsla som spred sig själen när här hölls julmarknad förut. En marknad som jag innerligt hoppas få uppleva igen då omgivningen är så vacker och rofylld att man lätt kan tro likt barnet som frågade om det var här tomten och frun bodde…. Nåja jag har förklarat att det nog snarare är lucia som härskar i detta hus då jag hört talas om spöken och annat som visat sig. Dessa spöken måste vara vänligt inställda med tanke på den varma härliga lyckokänsla som alltid infinner sig vid våra besök.
Vattendragen som återskapats och som du passerar på alla dessa små broar gör besöket spännande även för den mest uttråkade tonåring med barnasinne för att inte tala om alla spår som djur lämnat på ett eller annat vis…. En del betydligt otrevligare att få med sig hem än andra… fladdermus fantasten kan här få sitt lustmätte och fåren är helt orädda för allt vad tvåbent heter och faktum är att inget får kände sig direkt hotad av de två fyrbenta som vi hade i sällskapet. Kanske är det så att storleken på flocken har betydelse, fåren var betydligt fler än vad vi var och inte ens stortuss som är vallhund i generna gjorde en ansats att visa nerärvd talang utan svansen hängde framför frambenen och det gick mycket fort framåt. Nu tror jag stortuss oro främst handlade om ljudet som skapades när 50 får kallar samtidigt för det är helt ”ofarligt bara man är varlig” .

En perfekt picknick plast är detta paradis och i en perfekt picknick korg finns alltid the och mackor. Denna gång hade pricken varit framme och tro det eller ej men vi hade korv på mackan….. jag vet, det känns som ett svek mot allt jag står för men laxen var slut…. Annars fördrar jag citronmajonnäs och kallrökt lax toppat med gurka.
Kan hända kvällens macka gottgjorde mina synder? Skagen röra på nyrostat bröd en klick rom och lite riven pepparrot samt citron och dillvipa, helt okej för fira en söndags kväll i oktober eller hur?
Välkommen underbara höst, med dina färger och allt som hör till!
Cecilia en av dem som älskar hösten, vintern mer än resten av året!

2011-09-26T09:20:00.001+02:00

Måndagen den 26 september 2011 Att mötas är att utvecklas. De senaste dagarnas ständiga möte gör mig till en plisserad kjol som åkt i torktumlaren så alla vecken vecklats ut. Färgen har förändrats till en ljusare gladare och jag hoppas den närmsta tvätten inte ska förändra färgbilden. Sömmarna har synats och en och annan tråd fästs men brodyren återstår. ”mitt liv ur en kjols perspektiv”. Äppelmarknad innebär en enorm press. Så få vet hur mycket jobb här görs för få allt att fungera, alldeles för många anser sig ha rätt att kräva saker som de borde tänka till om både en och två gånger. När ”dom” är lediga jobbar jag fortfarande och jag förväntas prestera hela tiden. Då finns det gränser för hur flexibel jag har möjlighet att vara. Utan att det även drabbar andra. Det mesta handlar bara om okunskap oförstånd och oförmåga att sätta sig in i andras situation. Att inte ha hela bilden klar för sig gör det omöjligt att förstå och de flesta stannar vid steg tre i en trappa på 10, ytterst få orkar hela vägen upp i den mentala organisations trappan. Jag kan uppriktigt och ärligt säga att jag är oerhört glad över att jag tvingast gå igenom mycket i livet för det gör mig lite ”gås” och det behövs stundtals såna här helger. En helt otroligt rolig helg att jobba för det att det finns så många härliga människor runt om oss här på insidan som aldrig får ta del av det som utspelas utomhus. Och den gångna helgen har varit magisk i det hänseendet, så fantastiska all ni varit som jobbat här! Jag ska ordna en alldeles egen marknad för er nån gång…. Tack… Ett annat skäll till att helgen känns så lyckad är den fantastiska atmosfär som skapades på Utsikten. Magi. Känslan, musiken, ljuset, allt var 100%. För några timmar kändes det som allt aldrig hänt och jag gick på moln. Jag njöt i fulla drag tillsammans med de som hitta hit. Till er andra säger jag bara sorry, ni missade historia.. Summa somaro, helgen är ett lyckat avklarat kapitel, nu väntar verklighet. Cecilia, lycklig över den lycka som skapats av er alla runt om…..

2011-09-20T11:59:00.002+02:00

Tisdagen den 20 september 2011 Om ett tomt skrivbord tyder på ett tomt huvud är mitt huvud sprängfyllt. Efter en vecka i produktion har högarna växt, fattar inte hur för det är bara chefen som fyller på och eftersom han även är mannen och mannen är snäll kan det inte vara chefen. Tar man sig en redig titt inser man snart att det mesta är reklam för en det ena och än det andra som någon tror att jag måste ha för överleva. Lustigt hur många som vet mitt bästa och Buhres bästa utan att någonsin skakat hand eller talat med oss. ja jag vet, reklam är reklam. Du får den vare sig du bett om det eller ej. En del är faktiskt läsvärt men inte är det mycket. I dagens upplysta internet värld känns det som onödigt mycket just på mitt bord. Eftersom jag inte vågar använda ordet elda upp skiten gör jag inte det utan det blir pappersinsamlingen. Igår fick jag äntligen hyllor och grejor dvs ordning i det lilla rum som kallas bageri. Det låter flott men är det absolut inte, bara ett rum att blanda mjöl och choklad till underverk. söta goda kakor som jag inte ska äta så många av åt gången…..en tår trilla över min kind när jag hängt upp sista tyllen för det känns så ofattbart. Äntligen ville jag skrika men jag blide stum istället. Händer inte ofta att jag tappar talförmågan men just där och då hade jag inga ord som funkade. löjligt. Men så är varje dag, det är små grejer som blir jätte kliv uppför berget så att säga. Just nu är det en j-l äppelröra här och jag fattar inte hur vi rett ut allt genom åren men det är klart, vi hade ett stort lager grejer på vinden att plocka av och nu är det liksom tomt på det mesta. Dagens problem heter utrymme, vagnar, fat organisation och skall genast angripas. Tavlan med äpple har påbörjats men jag kan inte se motivet ännu och även om jag kunde hade jag nog inte skrivet det. får bli en överraskning för oss alla. För den som vill ladda batteriet innan höstens mörkast nätter anländer kan jag rekommendera morgonens upplevelse. Någon gång efter klockan 6 låg solen som en tunn hinna över horisonten, på två minuter blide det ett eldgult klot som bara reste sig över havet och steg upp på himlen. Det gick fortare än jag trott så jag hann inte få rätt med telefonens filmkamera. Räknar man dessutom till två hundar som hela tiden snor runt fötterna så förstår man telefonproblemet, väl uppe ringde eländet varvid filmningen avbröt automatiskt…. Det är med andra ord inte meningen att man ska filma soluppgång, man skall uppleva den fullt ut med all sinne. Välkommen ut med mig i morgon om solen skiner, jag börjar gå 530…. Cecilia glad för mycket men gladast för finnas till

2011-09-17T08:12:00.000+02:00

Lördagen den 17 september 2011 Vad det är som händer visa dagar vet jag inte men det är som om ångesten över situationen blir mer påtaglig än vanligt. Den sista tiden har jag lyckats hålla den flera meter ifrån mig men efter torsdagens öppnande och lite gnäll från visa som borde veta bättre gick det inte att hantera fullt ut. Just då känner jag mig helt värdelös och vet inte riktigt vilket problem jag ska greppa först. Får jag bara vara ifred och tänka brukar det lösa sig men om välmenta personer hela tiden pressar blir det svårt. Eller är det just så att för att man pressar lyckas jag komma ur det? jag blir inte riktigt klok på det där. Hade jag blivet det skulle jag skapa en tablett som man kunde ta så att det aldrig händer. För vist är jag glad över kunna öppna Kajplats, men jag blir skrämd över den glädjen som man förväntar sig att jag ska känna. Kanske är det för att man inte har hela bilden klar, som t.e.x.att allt det fantastiska som man ser faktiskt ska tas ner om bara några månader för att hela alltet ska målas om? Jag har lovat mig själv att inte tänka på de problem som vi tyvärr dras med under de närmsta veckorna och bara glädjas över ha lyckats komma så här långt, men förlåt om jag inte svävar på moln av lycka. Jag har lite hål i vingarna om ni förstår vad jag menar. Jag ser fram emot den dagen när vi kan vrida om nyckeln till ett helt färdigt hus, den dagen ska jag fira på riktigt och du får gärna vara med då. till dess ses vi och gläds på vägen. Cecilia lyckligt omedveten om morgondagen.

2011-09-12T21:17:00.002+02:00

Måndagen den 12 september 2011 Oj oj oj. Tankarna flyger runt som i en torktumlare. Frågan är om den tänkta banan är värd att envisas med eller om det är just nu som det gäller det magiska ”kliv av” byt tåg…känns som jag hamnat i en härligt positiv växelstation med minst tio olika möjligheter. Några är envist lika tidigare spår, visa är nja och visa är fullständigt omvälvande. Hur i hela friden ska man veta att man växlar rätt? Behöver man veta? Vist kan det för en gångs skull vara skönt och bara släpa kontrollen? Fiskgryta, äppelkaka, jag tror jag kan. Cecilia, förväntansfull, trött, nöjd.

2011-09-11T20:42:00.001+02:00

Söndagen den 11 september 2011 Ödets dag? Det villar något tungt över 11september. Jag önskar det inte gjorde det men den datumen är för evigt samman knippad med förändring och sorg. Det är en dag att tänka till och se till att göra något vettigt av, vara tacksam över att man får uppleva helt enkelt. Jag började dagen med en underbar promenad i ett sommar varmt höst Kivik. Sedan har dagen fyllts av tavelinramning och det kändes bra när det väl var klart. Har till och med lyckats hänga 4 stycken med hjälp av lilla gubben och tro det eller ej men vi blev aldrig oense. Jag tror vi båda längtar efter få allt klart och få lova att fortsätta. Fast det är en bra bit kvar innan vi kan ”fortsätta” vi ska först nå toppen av det berg vi försökt bestiga ett tag nu. Personligen trillade jag ner en bit i dag när jag insåg att det som såg ut som det var rätt inte alls är rätt. Allt för att jag skulle sätta två stycken vaser. Av någon anledning gick det inte sätta dem på samma plast dom stått innan branden. Det var då vi upptäckte en rad saker som vi kunde varit förutan. Jag blir så trött. Det finns fortfarande dom som påstår att man inte måste göra allt själv. Nä det behöver man inte, om man bara har tillräckligt mycket tålamod och ork att tjata samt en jäkla förmåga att acceptera att det inte blev som beställde/ville. Dock, solen skiner i morgon också i alla fall över mig, för det har jag bestämt! Cecilia lyckligt ovetande om morgondagens överraskningar….

2011-09-07T16:40:00.001+02:00

Onsdagen den 7 september 2011 Och klockan tickar på…..jag ska slänga all runda klockor för dom rullar för fort. Bollarna tenderar studsa fram och tillbaka upp och ner. Föresten vad är upp och vad är ner på en boll? Frågan har roat mig en stund då jag fastnat i offertträsket och känner att jag inte kommer fram eller tillbaka…. Jag tror jag gör om menyn istället för att försöka lösa de ”knutor” som uppstått. Tycks vara så att det är rediga råbands knutor på varenda grej jag försökt lösa idag. Imorgon tänker jag börja bli praktiker istället för teoretiker. Jag menar inte sjutton kan det bli mer mjöl än receptet säger? För då blir det pannekaga. Och det vill jag inte ha nån… Dagen har varit ömse sol men mest regn. Lite som livet är mest skulle jag tro. Jag undrar vad det är som gör att man tror att man hela tiden kan skjuta på saker som vi klart och tydligt sagt att det ska vara färdigt till dess därefter är det omöjligt. Jag undrar om dess uppskjutnings expert någon gång funderar på vilken press det är att få rätt på saker och ting. Skit sur blir jag faktiskt men som tur är har jag smort in mig med gåsaflott…….. Cecilia Lycklig övre tålamodet barn och gubbe samt alla härliga människor som jobbar på Buhres!

2011-09-04T18:23:00.000+02:00

Söndagen den 4 september 2011 Söndag kväll och inte många centimetrar närmare klar rutan på något. Fast kanske. Men lite si och så går det, löser jag en sak dyker det upp nya som jag glömt. Ljust nu spökar ljuslyktor och tavlor men det finns lösningar så det är inte det men jag är inte helt bekväm med dem ännu…. En och annan möbel saknas också men det löser sig… Lite mer ginzeng så ska det nog gå att få hopa allt. Har du en hälleflundra bit över kan jag lova att lite tomat i det smälta smöret är en värdig ersättare för pepparroten. Lite mogen bifftomat och lite soltorkade körsbärstomater som legat i olja ska det vara. Gisses vad gott det blide… Cecilia stressless…………………………………….

2011-09-02T14:53:00.001+02:00

Fredagen den 2 september 2011
September. Först höstmånaden sa man på radion och lät lite si och så. Jag förstår det inte. för mig är hösten rolig, inspirerande och skön! Det blir liksom vad man gör det till här i livet eller hur?
För min del fick jag i häromdagen inom loppet av 7 minuter två jobbiga bollar kastade på mig. Pingisbollar förvandlades till medicin boll av värsta sorten. Jag vägrade greppa dom och efter en stund kändes dom som pilates bollar istället, stora, ja men så värst tunga var dom inte längre. Och bara någon timme senare var dom bara stora ballonger. Och vet ni, ballonger spricker när man sätter en nål till. Jag använde nålen.
Vilken seger.
I går tog jag mig i kragen och besökte Drakamöllan för vara med och fira deras nya kokbok. Med fasa och skräck blandat med nyfikenhet äntrade jag bilen. Drakamöllan måste vara skogsplatsernas nr1. Helt makalöst vackert ligger denna plast mitt i backen omgiven av skog långt borta från allt moterljud. Att mötas av den värme som jag gjorde var en trygghet som fick mig att slappna av. Det går inte att beskriva hur känslan är varje gång jag ska försöka mig på dom här officiella representationerna. Rädslan övre få frågan ”fråga” är stor. Den får mig att sitta på helspänn och det kvittar hur god maten är, den var fantastisk, det är ändå jobbigt. Och vist kom frågan och som på en given signal tåren jag inte vill släppa men som återigen avslöjar att det är en bra bit kvar på känsloresan. En massa fantastiska människor fanns i på plats och jag är stolt över att vi får vara en del av det man tror är utvecklingen. Det Drakamöllan lyckats med är helt otroligt och jag känner inspiration att fortsätta kämpa med de drömmar och förhoppningar som vi har.
De sista veckorna har det varit lite si och så med skrivandet, det händer så mycket hela tiden att jag har svårt att sortera upp tankarna när det är kväll. Att det snurrar på i en allt snabbare hastighet är väl inget som förvånar någon. Ibland när jag kommer in på Kajplast kan jag få en gnutta tvivel men ett par steg lägre in i lokalen blir jag bara upprymd och full av kraft att allt ordnar sig. Tror jag ska ta till helgen lite för att nå lite inre tillfredställes i form av kunna boka för ”rutan klart”…….
Cecilia stolt som bara den!

2011-08-30T13:46:00.000+02:00

Tisdagen den 30 augusti 2011
”några är klokare än de ser ut… andra ser klokare ut än de är” citatet hittades på en lapp under en massa tidningar som alla innehåller något om Buhres innan branden. Försökte röja och slänga småpapper men den här lilla lappen envisades med att hela tiden falla ur min hand på vägen till svarta säcken. Och nu dyker den upp igen. Det måste vara något meddelande från något som jag inte fattar helt och hållet. Och vist är det väl så att det sitter inte i utseendet, vårt innersta lyser genom ögonen och i vårt sätt att mötas. Möten som är så viktigt för vår utveckling, stora som små. Att våga ta in nytt i sitt annars så inrutade liv har blivet ett måste för överleva. Och vi har turen att möta så många härliga människor varje dag! Men alla möten handlar inte om människor har jag kommit fram till. Mitt dagliga möte med naturen tillsammans med hundarna är ett av de viktigaste för en inre frid. Där och då i skogen, vid havet, med fågelsång som prövar sig fram för se vilken skala som gäller för dagen, vågors rörelse mot strandkanten och det ljud som bildas då vattnet sakta rinner tillbaka i havet. Då och där laddar jag. Och gisses vad man behöver reserv kraft visa dagar. Jag är så tacksam för att jag fått någon som tar några ”bollar” då och då från mig men jag fattar inte var alla nya bollar kommer från. Bollhaven som ungarna brukade kasta sig ut i när dom var små är inget mot alla de som snurrar runt i hjärnan för tillfället. Tyvärr har de sista dagarna varit fyllda med den sortens boll som envisas med studsa tillbaka hur man än försöker kasta den ifrån sig. måtte det snart vara den 15!
De sista dagarna har bjudit på en rad kulinariska utsvävningar, både från land och hav. Till alla som ännu inte provat vitlöksfräsa färska kräftstjärtar som sedan får puttra lite med grädde och chilli, ni vet inte vad ni missar…. Taco stod på önskelistan men sedan i fredgas blir det nog inte köttfärsen som barnen frågar efter, på dess plast hamnar istället marulk och kräftstjärtar samt avacado röra med tomat och citron. Säg aldrig att barn inte äter fisk! det handlar bara om hur man serverar den…..
På tal om möten så mötes ett härligt filmgäng här idag för spela in lite och vilken vitamin injektion det var att höra dessa spontana jubel vid varje ny smakupplevelse. Det är lätt att vara hemmablind, vad skönt det är när bindeln lättar……
Cecilia lyckligt lottad med världens bästa gubbe och barn.

2011-08-20T09:37:00.000+02:00

Lördagen den 20 augusti 2011
Gårdagens inspiration avrundades med förträfflig boulabaisse. Känslan när dottern pytsade i saffran och alla andra kryddor var inte bara behaglig den var underbar. Från frågan ”ska du hjälpa till” till se henne faktiskt gripa tag i sleven och börja röra, komma med frågor varför si och varför så kändes som en seger över trött tonårssyndrom… smakmässigt var det en efterlängtad upplevelse, hemgjort välgjort, benfritt. Tänk vad bollar i samma riktning och sömn kan göra för förmågan och lusten att skapa. Vi vet det nog alla tillmans, ordning och reda skapar lättare tankestruktur men ändå låter vi oss ibland falla ner i oredans töcken. Och vad händer när man väl börjat röra till det? Med lite tur faller man inte så djupt så man befäster dåliga vanor, med ännu mer tur stöter man på någon som tar hand om en del av bollarna under en tid. det är då det gäller att inte börja kasta upp nya bollar, en svår avvägning….
Dagens som ligger framför oss är orörd fram till skymningen då fest väntar. Känslan av att ha en orörd dag så där bara är lite knepig. Ute blåser det för mycket för att häcken ska kunna tuktas. Inomhus råder tillräcklig ordning för att det ska kännas okej. Få se om jag kan bara slöa?
Ett ord som använts allt för sällan i min vokabulär…

Cecilia med sikte på soffan, en dålig film och ett sticke…

Boulabaisse en fredag i augusti:

3 gula lökar, skivade
2 vitlökar, skala och spara klyftor hela
2 morötter, hacka i mindre bitar, typ 1*1cm
3 potatisar, hacka i mindre bitar typ 1*1cm
10stora tomater, hacka i mindre bitar typ 1*1cm
1 pkt saffran
Salt
Vitpeppar
Cayenpeppar
Lagerblad
olivolja
2msk hummerfond
4dl vitt vin
1,5 l vatten
1nät blåmusslor
200gr räkor med skal
1 burk havskräftstjärtar (Buhres kokta)
800gr diverse fiskfilé, dela i 3*3cms bitar
Vitlöksmajonnäs

Koka blåmusslorna i lite av vinet. Ta upp musslorna och ställ åt sidan. Spara spadet.
Skala räkorna fräs skalet häll på lite vin låt koka 5 minuter. Sila spara spadet
Fräs morötter, potatis, lök, vitlök hastigt. Blanda i tomat och kryddor och låt stå 5 minuter. Häll i vin, vatten fond och allt spad från musslor/räkor/havskräftor. Låt koka i 15 minuter.
Lägg i fiskkuberna låt alt koka upp. Pilla loss musslorna ur sina skal, spara några intakta som deloration. Häll lite av det kokande spadet på musslor och räkor/havskräftor så dessa blir varma. Häll över allt i grytan och servera med vitlöksmajonnäsen.
Ev. kan det behövas mer spad, tillsätt då vatten och lite fond vid behov . måste vara en ganska kraftig smak på grunden innan du tar i fisken eftersom fisken sedan ”vattnar ur” soppan en aning
Mycket lättgjord. Räcker till 8personer med bröd.

2011-08-17T16:51:00.000+02:00

Onsdagen den 17 augusti 2011
Det finns människor som får livet att verka enklare, världen snällare och vädret bättre. Det är skönt varje gång man inser att dom finns och det är möjligt att fördjupa. Sedan jag bestämde mig för att det är höst har vädret blivet mycket bättre, så bra att till och med hundarna ville gå med ut i skogen. Stor tuss har ogillat gräsmattans våta mjuka konsistens i tre veckor nu och föredraget de regnskyddade platserna för sin eftermiddags lur. Lilltuss har flyget runt i det höga gräset som till slut var lika högt som henne själv. Påminde lite om vinterns övningar i snön när hon hoppade runt. Med nya höst vädret är det helt plötsligt möjligt att ta sig fram i vår djungel igen. Livet och luften har blivet enklare att andas helt enkelt.
Stressen som finns runt det faktum att vi ska smygöppna har även den lagt sig på en behagligt strukturerad nivå, sedan några timmar tillbaka krockar inte alla bollar jag har i luften så att säga utan de snurrar runt i en jämn bana, vilket jag kan tacka all givande möte jag haft på sistone. Så mycket enklare saker och ting kan bli ibland.
Eftermiddagens möte med vinuffe blev nog pricken över i så att säga för vad man kan kalla en bra början på något som ska bli så roligt. Provdockan som hittades räknas också dit och det faktum att jag äntligen lyckades formulera en annons text igen med tro på vad jag gjorde kändes som is som töar i solsken. Måste bara firas. Det är skönt hösten är här!
Cecilia Lycklig över mycket men mest över alla dom som orkat finnas kvar vid vår sida genom det helvet som pågår. och ja, barn och gubbe inte att förglöma.

2011-08-13T19:58:00.000+02:00

Lördagen den 13 augusti 2011
Idag har jag gjort upp med sommaren. Det räcker med falska löften för min del så nu har jag packat undan bikinin, städat ur bilen, skurat kylskåpet och börjat planera hösten istället. En helg med sol blide det och det var i maj/juni skiftet. Sedan dess har det varit regn varje gång jag varit så ledig att solstolen hägrat. När väl stunden för lägga sig i solen nalkats har regnmolnen hopat sig snabbare än jag lyckats byta om till bikinin. Så det får vara för min del. Det känns liksom bättre att ha bestämt sig för att hösten är här. Och fira det istället.
Jag har de gångna veckorna fått inpräntat i skallen att det gäller bestämma sig och sedan sikta mot målet. Ingen nyhet direkt men så mycket enklare när man benar ut problemen, delar upp dom, diskuterar dem, och stryker vad som inte känns hyper aktuellt.
Efter en rad strykningar och” uppbeningar” känns det helt plötsligt möjligt att tro på att det går igen.
Så mycket lättare luften är att andas igen. Känns som jag fått en riktig luftrörs vigdare.
Jag har till och med fattat beslut som jag ”velat om” i år fast vad det är får vänta eftersom det ska vara en överraskning för någon som dåd och då läser här och vilken känsla det var. Att stå där och bara bestämma och sedan bara köra på. Vilken energikick det blev.
Jag gillar alla årstider men jag tror nånstans hösten står mig närmast eftersom den ofta brukar innebära en paus efter en stressad period. I år vet jag att stressen kommer fortsätta långt ui höst men faktum är att det bara är härligt. Det är en annan typ av stress än den som tröttar. Det är sån där stress som inspirerar.
Sommaren är avfirad med ”Mors havkräftsgryta” enligt familjen något som får allt annat blekna. Förhopningsvis ska jag någon gång lyckas få hopa recepthäfte och då blir det nog huvudnumret. Ett härligt sätt att avsluta något blöt för hälsa något ljuvligt välkommen.

Cecilia lyckligt gift med världens bästa gubbe, mor till barn som är så härliga som jag förtjänar….

2011-08-07T12:26:00.001+02:00

Söndagen den 7 augusti 2011
7:e augusti, snart slut på årets regnperiod….lika klockren som vår höst termin start. Någon sa mig i fredags kväll att jag såg blek ut i år…ha. Skulle se mig efter nattens biltur. Blekare än tidigare och dessutom tappat tron på en hel del. Glad över att jag har en ärlig och förståndig dotter som vågar, även om det är svårt att stå emot grupptryck. Lägg därtill ett åskväder som tycks gå bärsärka gång på allt vad teknik heter så förstår all och en var att förmiddagens regn var underbart att få sova till. Blek? Nä kritvit….. jag kan inte låta bli att undra om denna cirkus som vi lever i ska komma till finalen snart. Måtte den Svenska semester perioden snart vara över för detta är direkt löjligt. Exakt vad kan jag inte gå in på men att det handlar om bygget förstår trogen läsare.
Jag har börjat fundera en hel del på vad som händer i framtiden. Alla tankar och idéer som finns och som bara väntar på utvecklas. Men jag har lärt mig en massa på sista åren och enormt mycket på sista. Man ska se sig för förre. Vara noga med vem och vad så blir jobbet lättare. På alla plan.
Cecilia lyckligt lottad med kloka barn och tålmodig gubbe.

2011-08-04T15:09:00.000+02:00

Torsdagen den 4 augusti 2011
Var blev de sista fyra veckorna av? Det har gått i ett här, just nu letar jag knäskydd för inte slita upp dem under dessa sista timmar innan en efterlängtad paus. Arbetspassen har inte bara varit många på rad, de har dessutom varit långa och fyllda med en rad tokigheter. Innertaket liknar mest en dålig tavla efter alla anteckningar där vatten droppat in. Tur i oturen att vi inte kunde öppna restaurang delen inför sommaren med tanke på hur det nu ser ut på sina ställen. Tröttheten är stor överallt det som inte fungerat när vi har som mest att göra och det som känns värst är att inget händer för åtgärda, det är nämligen semester. Så mycket för den lista med service nummer…. Man kan tycka att det är väl inget, men när man står där med den mycket besvikna gästen och ber om ursäkt på sina knä för att det inte funkar enligt utlovat ja då är det mer än jobbigt. För att inte tala om känslan som kommer när brandlarmet går mitt på dagen och man konstaterar att flera av säkerhetsfunktionerna inte fungerar, så som brand jalusi som inte rör sig ur fläcken trots vi faktiskt påtalade det föra gången det larmade. Men oj, det är ju semester? Inte kan du väl mena att man ska tillrätta lägga en så viktig funktion i semester Sverige? Eller alla dessa larm som går om nätterna….. jag längtar faktiskt bort till en plats där telefonerna inte funkar så att gubbens telefon kan vara tyst en natt så att vi får sova hela natten lång. Stressen är extremt hög varje gång han tvingas undersöka vad det är som larmat, och tyvärr, lite avtrubbade blir man också, det larmar ju så väldigt ofta… men som sagt, det är ju semester tid och inte sjutton ska du räkna med att det funkar i ett nybyggt hus? Värst är dock att luften inte räcker till här. Ja allstå inte den utomhus, där är så det räcker och blir över. Nä jag talar om den dåliga luft vi fått runt om i huset som gör att vi alla lider av huvudvärk och vi får ställa ytterdörrar vidöppna för att över huvudtaget orka. Hjälp eller? Skämtar jag? Numera är gubben så luttrad att problemen liksom rinner av, han kan ju inte göra något åt dem, varje dag är det något.
Är då allt mörkt? Nej.
Just de sist timmarna har vi äntligen kunnat gå ut med informationen att vi smygöppnar Cafe Kajplats nu i höst. Något som känns spännande och inspirerande men samtidigt skräckfyllt då lokalerna som sagt lider av lite åtgärds behov. Med färskt minne vad almanacka och klockslag betyder i byggvärlden är det nog det största hotet för att få saker och ting att funka. Allt annat arbete som det i sig själv är ett mastodont projekt bleknar. Men vi tittar ovanför problemen och vågar som sagt smygöppna med en massa reservation för att det ska bli bättre. Dessutom planerar vi för äppelöppet under marknadsdagarna på Utsikten och det ser jag fram emot med stor förväntan. Lägg därtill adventsöppet och ev några andra roliga grejer på höstens senkant, ja, då förstår du att det trots allt är väldigt roligt att vara människa just nu. Även om knäskydden skaver en aning….
Vill du veta mer om vad som händer i höst får du läsa på hemsidan den är så uppdaterad och fin att jag nästan släppte en tår när jag var klar, av stolthet. Hoppas bara de där stav poliserna som brukar dyka upp kan hålla sig i skinnet tills jag fått vila någon dag. Det är otroligt hur visa stavpoliser kan gå på i sin smala värld och helt missa budskapet. Och ironin. Och skånskan. Och talspråket. Jag har till och med haft dottern till läsa visa inlägg på facebook men det tar död på inspirationen att korrektur läsa spontana inlägg. Nä, plikten kallar, osten väntar och jag ska helst hinna dela några kilo innan kväll. Men det är bara roligt, nu när jag äntligen lyckats hitta några minuter att förmedla innersta känslan. Tack för din tid.
Cecilia lyckligt lottad gift med tålamodet och mor till värdens bästa ungar.

2011-07-22T20:26:00.000+02:00

Fredagen den 22 juli 2011
Morgonens möte skapar en trygghet inombords att jag är på rätt väg. Har kanske aldrig tvivlat på att vägen var rätt men tycker väl att lite väl många svängar kommit efter varandra i uppförsbacke kört i en sanslös hastighet. Känslan av bekräftelse att vägen är rätt ger en lugnare tankekedja, lättare att arbeta vidare och låta energin gå till ”rätt” batterier.
Prova ringa en myndighet, inser för det första att man gjort sig mycket svårtillgängliga när det gäller hitta rätt. Bilden bekräftas av växeltelefonisten jag stöter på vid tredje försöket- jag ska se om jag kan hitta, hemsidan är ju inte direkt användar vänlig: Ridå. Vist kan man bli lite full i skratt?
Väl framme hos personen jag sökt inser jag att det måste vara väldigt skönt att slippa ta ansvar för sina handlingar. Handllingar som kostar företag onödiga pengar och kraft som kunnat användas effektivare till gagn för flera.
Blir trött. Men måste gå vidare till nästa uppdrag.
Att få reda mer om en annans människas liv än man önskar är ibland jobbigt att hantera. Hur långt sträcker sig mitt ansvar? Var tar chefrollen slut och ansvaret? Hur gör man när man inte kan förena informationen med uppdraget. Lättast är att vända ryggen till, men det är inte min natur och det är här problemet börjar och kanske slutar. Några timmars tänk ska säkert lösa det hela men ibland känns det som det går troll i visa grejer.
Som det här med vatten läcker… mängden fläckar i tak och pölar på golv har med de sista dagarnas regn ökat mycket drastiskt. Ett tak är så fullt av fläckar sedan tidigare att det nu inte går att se vilka som kom till idag..det är då det är skönt med optimism –vilken tur det regnar nu så ni får reda på det med en gång… hade varit värre i höst eller om tre år. Kan inte annat än hålla med. Någon utredning talade för två år sedan om att när vattennivån stiger som följd av det allt varmare klimatet så var Buhres en av de byggnader som låg risigast till i kommunen. Ingen nämnde något om att allt regn som nu kommer skulle påbörja processen 50år tidigare än förutspått…
Någon skämtade lite lätt om att det är väl en himla tur att ”dykar klockan” klara sig i branden för på så sätt kunde jag ju gå säker när jag försöker inreda.. humorn haglade.
Skrattet fastnade dock i halsen efter tagit del av nyheterna från Norge. Min grund trygghet rubbas ordentligt och jag lider med all anhöriga som fortfarande väntar på höra av sina nära och kära men kanske aldrig kommer få det efterlängtade samtalet. Människor som i resten av livet kommer ställa sig frågan varför. Jag funderar starkt på om samma sak ska ske här. Att det kan hända vet vi alla, frågan är bara när och var det blir nästa gång. Vad är det för värld vi ska lämna över till våra barn?
Cecilia Lycklig över visheten om att veta var min familj är, och att de är minna.

2011-07-20T15:25:00.000+02:00

Onsdagen den 20 juli 2011
Det är något konstigt med svensken på utflykt. De flesta är mycket nöjda och glada hela tiden men när de närmar sig en offentlig toalett får de något konstigt i blicken och tonen som används mot den som städar är väldigt trist. Jag vet inte om det är för att ”nöden” trycker på, men nog skulle man väl kunna offra sig på lite förståelse för att saker och ting ibland knävlar och ibland måste toaletterna städas. Jag menar det sista är ju dock för deras egen trevnad? Jag fattar inte det, här sliter en person för någon annans trevnad och så får man trist tillbaka? Vad är det som gör det?
Vad är det som gör att man inte har förståelse för denna typ av yrkesutövare utan ser möjligheten att trycka till? Nu viste ingen av de som tilltalade mig att jag faktiskt även har ett annat yrke och därmed vågar säga ifrån att nu räcker det. Därmed kom irritationen i annan dager och tonen förändrades. Jag försöker alltid se ett så kallat klagomål som en önskan om att det vore annorlunda istället för just ordet klagomål som låter trist. Med den insikten om att den här personen önskar att det vore annorlunda och att det mesta förmodligen var värdelöst i denna persons liv just nu är det lättare att släppa personens otrevliga attityd i påsen för skräp och gå vidare. Med ett leende på läpparna över tanken att man är allt bra lycklig över att man inte behöver ha den personens trånga sinne med sig mer. Men vist skulle man bara en gång vilja ryta tillbaka och få en sådan person att tänka till. Fast gud vet om det lönar sig för om personen haft förståndet att tänka hade detta lilla textstycke aldrig kommit till och jag hade inte spenderat några timmar med att tänka på hur konstigt det är med en del människor…
Marknad är det under dagarna tre. Gårdagens besök var snabbt avklarat och önskan om att komma hem var väldigt stor hela tiden. Något känns som det gått förlorat . Jag hoppas man kan hitta det igen, marknaden är en gammal tradition och dess historia är en härlig bekräftelse om Kiviks styrka.
Många frågar vad marknaden betyder för oss. Som företag. Inte så mycket faktiskt. Vi har ofta relativt lugnt under dessa dagar (och kan sitta och skriva) men däremot är det en slags start skott för vad som komma skall dvs dagarna veckorna efter. Det roliga med denna period är att byn sjuder av liv, varenda sängplast är upptagen och från trädgårdar hörs skratt och skoj långt ut på nätterna. Och det bästa av allt är att människor verkar så lyckliga (ja, ja, om vi släpper dom i toalett kön då… men det har säkert sin förklaring)
Cecilia Lycklig över tryggheten i vetskapen att det kommer nya dagar varje dag.

2011-07-15T16:23:00.000+02:00

Fredagen den 15 juli 2011
Betänksam är ordet för dagen. Mycket tankar mycket influenser att ta in på några timmar men oerhört taggande. Fler kloka goda råd har östs upp på bordet och det känns möjligt att gå vidare. Liksom all sanningar som bidrar till känslan.
Att vattnet fortsätter söka sig in i byggnaden på olika platser är kanske inte det roligaste men det går att åtgärda. Det obehagliga är att tidsplanen för dylika åtgärder alltid tycks sväva mellan allt från på studs till evighet..jag vill verkligen känna att det är lönt att göra ett tids schema för att det går att hålla men är ännu inte där. Och det beror inte på att vi inte vill utan att vårt tålamod är gjort som ett gummiband. Fast det börjar nå bristningsgränsen. Jag fortsätter ställa frågan, vad är ett ord värt?
Cecilia lyckligt gift med tålamodet.

2011-07-14T09:52:00.000+02:00

Torsdagen den 14 juli 2011
Gårdagskvällen lämnade jag bygget nöjd med att ha fått lite ordning på Kajplats, ja inte så lite föresten jag satte bord och stolar rätt, packade upp kuddar, allt porslin var uppackar m.m. (naturligtvis hade jag hjälp av flera på vägen, ett stort tack) summa sumaro var jag väldigt nöjd och glad. Se bilder på facebook.
Idag på morgonen kändes allt just så där härligt lyckofullt så jag ville visa personalen det. och där blide det stop. På våra finna bord flöda vattnet…. Det droppar från tak, och hela fönsterblecket är fullt av vatten, inte lite alls…. Det var just inte mycket annat att räkna med tanke på hur den sista veckan varit. Nu är frågan vad som händer härnäst…
För att skingra tankarna har jag lagat personal lunch. Smärtfritt kan tyckas, inte mycket kan gå fel. Ja jo om man bortser från det berömda funktionen som börjar på V som jag inte ska ta i min mun i dag för att inte förstöra dagen. Maten går nog hem riktig ”glytta mat” och jag ska strax gå och baka istället. Mjöl skingrar bättre än köttfärssås har jag kommit fram till och lite kakor uppskattats alltid…
Cecilia lycklig för att hon är gift med tålamodet själv och barnen ärvt dessa delar…

2011-07-13T07:55:00.001+02:00

Onsdagen den 13 juli
Tröttheten över allt som inte fungerar är påtaglig. Funktions krav var ordet bakom bygget. I vems värld? Den vi faktiskt lever i eller skrivbordprodukten? Det sistnämnda är det som verkar vara för allt för mycket är inte förenligt med vår verksamhet. Men jag ska ta det lugnt med orden. Jag tog tillbaka en blogg jag la ut lördags i rädsla för att det ska bli ännu svårare att få allt att funka här om jag är så ärlig. Om jag är så ärlig och skriver att jag känner mig grundlurad. Blåst. Vad är jobbet som lades ner förra våren på ta fram ramhandlingar värt? Alla frågor vi besvarade? Alla frågor som aldrig ställdes där man bara tog för givet att man viste bäst? I går försökte jag arbeta i diskrummet. Skulle passa ypperligt i vilken djurpark som helst som tropiskt akvarium. Man blir blötare av luften än av vattnet i kranen. Men då kan man ju i och för sig gå upp på kontoret och sätta sig för där är ingen luft alls…
Dalmatinern ger mig huvudvärk. Vad är dalmantiner säger vän av ordning, Jo det är den nya restaurangbyggnaden, den är nu så prickig invändigt att jag finner namnet roande. Det snålades lite väl mycket på färgen där har jag blivet klok på. Och så frågar man mig varför jag inte är jätte glad för att vi byggt upp…
Jag önskar så att vi kunde få tillbaka livet förre branden för detta är inget jag vill ha. Fast så får jag inte skriva så det skrev jag inte.
Cecilia, sålt smöret blivet bestulen på pengarna.

2011-07-12T21:24:00.001+02:00

Tisdagen den 12 juli 2011
1 timme 45minuter. Hur i hela fridens namn kan man titta på en skitfilm i 1timme och 45minuter och hoppas att den ska bli bättre? Vad är det som gör att man sitter kvar och hoppas på att det ska bli bättre om man bara tittar ytterligare några minuter? Jag menar nått lurt är det när inledningstexten är skriven med Österländska tecken typ obegripbara. Men man hoppas ändå att det bara är inledningen, snart blir det bättre…. Och helt plötsligt inser man att nu är den slut och hela filmen utspelade sig på Koreanska? Varför stod det på engelska på omslaget, varför fanns det inte en stor varnings text, OBS dålig, svår att förstå på utsidan? Vad är det som gör att man alltid måste göra det så svårt att göra saker enkla att förstå?. Humor ja, men bara dåligt? Men en kultur upplevelse rikare är jag….
Har hittat degblandaren i luckans kök, bakat alldeles för mycket, kan liksom inte låta bli när jag väl börjar. Hade dessutom ett problem som behövde lösas och vad är bättre än ägg, socker, choklad? Osso lite bär på topp….. inser att det är väldigt roligt att skapa med händer när tiden medger och man inte har annat som måste göras, eller rättare sagt när man låter bli att göra vad som måste göras…. Lite som stjäla egen tid. Fast då att göra något bra av den.
Det har börjat röra till sig på riktigt och ska jag vara helt ärlig hoppas jag att tålamodet gör oss sällskap. Kaos var ordet för dagen.
Cecilia flera upplevelse rikare …..fast en del hade jag gärna sluppit…

2011-07-05T21:40:00.001+02:00

Tisdagen den 5 juli 2011
Dator dag. DATOR DAG. Datordag. Måste påminna mig själv om att jag arbetat varje gång hela dagen gått åt för reda ut trassel, hassel massel med hjälp av detta arbetsredskap som skapar så mycket arbete. Vad är det som gör att det är så himla svårt att bara gör som dom gör i alla serier på tv, dom där dom säger -i thik i know, just wait. Så trycker nån väl mainkyrerad polis på en knapp och vips så har dom 1000 tals fakta framför sig på en skärm. Jag trycker 1000-taals gånger och hittar inte nått…..
Cecilia med ett vakande tillstånds öga……

2011-07-04T20:34:00.001+02:00

Måndagen den 4 juli 2011
Ångest laddat? Har nyss varit i färd med att ändra en masa text på nya hemsidan för första gången och är inte helt säker på resultatet. Vågar inte titta…. Dessutom får jag ändå gå in och ändra igen kom jag på nyss för jag glömde ta bort midsommar fakta. Huga liga vad det är mycket med det tekniska visa dagar. Ibland skulle jag vilja vrida nacken på den som uppfann sociala medier för det är så många platser man ska rätta och ändra allt på när det är något. Tacka vet jag för tio år sedan då skrev vi med en tuschpenna på ett papper så vart det klart. Nu skriver man med tusen bokstäver och vet inte om nått blir klart……
En rad saker tycks sakta men säkert trilla på plats. Ordningen börjar infinna sig i små men ack så efterlängtade portioner. Med lite tur ska ”granen vara färdig till julafton” brukar jag säga lillejulafton klockan.23.55 …… och vist händer det att den åker in någon dag innan bara för vara säker och just så är det nog nu. Jag drar i lite tåtar här och där och ser att grenverket runt stammen i alla fall börjar ta form. Underbara människorna som kallar sig personal men som borde ha ett betydligt bättre varmare namn bara för dom är just som dom är, fick mig att känna glädje över att jag faktiskt klarat alkoholprovet och det fick mig att orka resa mig en gång till. Just där och då, när jag förstår hur alla dessa underbara faktiskt bryt sig hur det går får jag en lyckokänsla som är svår att beskriva. Den får mig att vilja orka så mycket mer än vad det finns timmar på dygnet vilket är ett stort problem. Vem bestämde att det bara finns 24 timmar om dygnet föresten? Och varför finns det inte piller som hjälper en med en timme eller två extra i såna här läge? Fast piller är aldrig lösningen på nått, inte pulver i heller även om det kan bevaka viktuppgång. Söndagens frossa i bakboken igen kan behöva en kur torr soppa igen….fast morotskakan blev bra, Chokladkakkan bättre, och brödet helt otroligt för att inte tala om pizzabullarna som tydligen var pricken på i:et enligt barnen. Undras tro om nästa projekt, pizzabulle med fisk och räkor kan bli något? Själv är jag barnsligt förtjust i tonfisk kapris och vitlök samt ost och tomat och det borde ju inte vara omöjligt att få till i motsvarande pizzabulle…

Jag möte en modig människa häromdagen, jag möter många sådana, men dom flesta säger alltid, ja men det är inte så farligt som det ni varit ute för… Det tycker jag är synd. Jag anser att varje människas olycka, är ur den människans perspektiv det värsta som hänt den, och man ska inte jämföra olyckor. När allt kommer omkring, är det bara byggnader som försvunnit för oss. ”Jakten” arbetet med att återskapa tar på krafterna ja, men vi väljer takten. Det gör inte den som är sjuk och inte vet vad som gäller. Den tid vi fortfarande har orörd framför oss måste vi alla försöka fyll med ljusa givande stunder för dom mörka kan vi aldrig styra över, det ända vi vet är att när dom kommer, är dom ljusa värdefulla för att orka vidare.
Till alla er modiga där ute, var ärliga, våga säga att det är skit, det finns de som orkar höra det och som klarar hantera även ”skit humör”, ja kanske någon rent av kan hjälpa just dig att hitta kraften att leta upp något ljust…. Till all er som haft turen att vara friska och utan olyckor, våga bjud mer på er hörsel, ibland är det bara ett” lånat öra” en stund som gör att resten av dagen kan bli bra för någon annan..

Cecilia. Lyckligt frisk och gift med en underbar gubbe med två härliga ungar som är lyckan på jorden.

2011-06-30T21:38:00.000+02:00

torsdag den 30 juni 2011
Så gick det till sist. Luften brast runt mig och yrsel tog över. Det borde vara glädjetårar men det kändes så jobbigt, som om allt vi kämpat för på något sätt behövde få sitt utlopp. Vist kom glädjen men inte på det vis jag trott. Fast nu kan jag sluta läsa alkohollagen om kvällarna vilket jag firade med råge genom att äntligen läsa slutet på den bok som fått ligga stilla under någon vecka.
Känslan är dock inte seger, utan uppgivenhet. Så mycket vånda som aldrig borde behövts, så mycket kraft som kunde använts till något utvecklande.
Träffade en politiker med en skrämmande inställning, ”vad skulle vi göra”. Reagera för f-n. det kan inte vara rätt. Den kan inte vara meningen att man ska behöva utsättas för sådan press i en situation som är så fruktansvärt jobbig redan.
Ett tack till de som hjälpt mig hitta tillräckligt mycket text , som fördärvat flera dagar förvisso , som tillslut gav resultat. Hade jag nu bara kunnat få reda på vad det var jag fortfarande svarar fel på så hade jag svalt allt och varit tyst framöver, men eftersom jag inte får det kommer jag fortsätta ifrågasätta detta alkoholprovs legitimitet. fast inte här. Det måste upp på ett annat plan. Så ensamma vi känt oss i flera situationer trots medlemskap i alla dessa organisationer , men det är väl som med telefonförsäljaren som förklara att det var väl ett orimligt krav att mobilen skulle fungera överallt på Österlen innan Stockholm fått 4G……..det är ju där folket är…………..
Cecilia, glad för mycket men idag är det nog mest för den nya trädgårds sågen med vars hjälp jag snart kapat halva trädet! osso gubbe och familj naturligtvis

2011-06-28T21:42:00.001+02:00

Tisdagen den 28 juni 2011
Vad är en bal på slottet? Den kan vara underbar och den kan var helt ur trist… lite så är känslan. Varken eller så att säga. Nog ser jag att vi närmar oss balen, även om den än så länge får vara alkoholfri då jag fortfarande inte lyckats med bedriften att lösa det nya alkoholprovet. Kanske är det också därför känslan finns att det lite kvittar vilket, livet blir varken lättare eller svårare. Fast det är fel när jag tänker efter, lättare hade det blivet eftersom jag då slipper pressen. Samtidigt är det så att jag bara kan vad jag kan och det är som det är. Uppgivenhet är nog ett rätt passande ord.
Midsommar har passerat och grodorna blev inte mer hoppade i år än ifjor, benen har nog blivet för stela liksom barnasinnet fått ge vika till allt det allvar som vi hela tiden ställs inför. Dagens övning med genomgång av Äta-listan (extra kostnader i samband med bygget) för egen del var det smidigt då jag slapp allt, men mannen min hade några trista timmar då frustrationen växte. Känslan påminner lite om den när man står ute i hård vind och mössan blåst av. Lite sent att få snören under hakan då…..
Midsommar, ordet låter som ett löfte, samtidigt som det är en signal om att det nu vänt. Nätterna blir längre och dagen kortare. Lite knepigt eftersom vi alla talar om mysiga sommarkvällar vi har framför oss. Fast dagens kväll rymmer en massa känslor. Gjorde något jag aldrig gjort tidigare, satte mig i tryggt sällskap ute på ”ön” i hamnen och blickade in över Kivik och då framför allt Restaurangbyggnaden. Vemodet vrider om i magen men som sällskapet mycket riktigt påpekade, det blir vin på balkongen igen… skönt med människor som hjälper en över trösklar.
Morgondagen spenderas i barnens tecken och det ska bli nöjsamt, även om det gäller att städa, förvisso ska eftermiddagen innehålla ett nytt prov, men som sagt, vad är en bal på slottet?
Cecilia Lycklig över att gräsklipparen överlever en dag till i vila, nöjd med vetskapen att en god bok väntar…..och att framtid och familj finns i varje andetag.

2011-06-17T14:24:00.000+02:00

Fredagen den 17 juni 2011
Nu släpper jag banden på den säck jag haft inombords, en säck jag kämpat med att hålla stängd för det blir inte bättre att det öppnas, det går inte hålla käft längre.
Igår trodde jag att jag skulle gå sönder, mentalt och fysiskt. Jag har inte haft så ont i själen och huvudet sedan de först dagarna efter branden. Varför? Jag har nu misslyckats med alkoholprovet en tredje gång . Alltså är det näst intill omöjligt att bedriva arbetet med att försöka få igång restaurangen då det är ganska löjlig tanke att försöka bedriva verksamhet utan öl och vin rättigheter. Nu står det säkert en helnykterist och säger det var det dummaste jag hört, nåväl, du är välkommen att försöka, lokalen är din, du tar alla kostnader, alla besvikelser och alla hån skratt åt svensk alkoholpolitik. Kanske Skånemejerier är intresserade av mjölk bar?
Varför blir jag då så besviken? Jo för att jag ber inte om ett undantag, jag ber om en rimlig chans att förstå vad jag inte förstår. Bakgrunden är att vi sedan flera år haft alkoholtillstånd, vi la ner 15000:- på kurs för mig för att jag är ansvarig. Under alla dessa år har vi skött det klander fritt. Sedan kom branden. I den storm som hela 2010 och då i synnerhet våren innebar fick vi rådet av kommunal tjänsteman att låta bli jobbet det skulle innebära att skicka in en ändring om serveringsplats, det var väl lika bra att vi inte brydde oss om att sälja alkohol. Okej. Alltså drog man in tillståndet då man inte får ha det vilande, med orden det är enkel sak sedan när ni öppnar att få tillståndet. Denna enkla sak har inneburit att jag ägnat en dag åt att leta efter de intyg som jag haft sedan kursen bland alla de brända sotiga rester som är vårt eld härjade kontor. Ett mentalt jobbigt arbete, för att inte tala om den dåliga/giftiga luft som omger allt. Resultatet var noll. Alltså ägnades följande dagar åt att ringa myndigheter m.m. för att få tag i det som måste till. (behöver jag säga att man från kommunalt håll upplyste mig efteråt att man hade våra gamla papper sparade?) okej. X-antal timmar i ett redan svårt tidspussel var stulna från mitt liv. Nåväl då kommer nästa test, eftersom vi inte hade alkoholtillstånd under 2010 tvingades jag nu göra det hårt kritiserade alkoholprov som Statens folkhälsoinstitut skrivet hopa där merparten misslyckas. Vän av ordningen frågar sig varför vi inte behöll tillståndet 2010, vi också, men vi fick ju besked att det var en enkel sak….. är jag rädd för göra provet? Nä. Bara kränkt. Att man inte inser viken press vi lever under utan att man ska behöva ha ytterligare en idiot test där du inte vet vad som förväntas av dig. Vi har fått redogöra för hur vi ska finansiera bygget????? Det är en försäkrings fråga, inget har ändrats sedan vi stängde 2009 december. Hur vår budget ser ut????? Alltså allvarligt talat, vi har skött oss alla dessa år och om jag inte missminner mig så tror jag att någon sa att vi gjort det bar, att vi utvecklat. Det var bara huset som brann ner, inte vår hjärna och förmåga. Nåväl, vi har funnit oss i att göra hela proceduren, tiget stilla då vi vet vem som sitter på makten. Fösta och enda gången jag sett gubben min riktigt arg var när samma tjänsteman som handlägger allt hopa stod och sa att det är väl bra att allt blivet så mycket lättare. Det visar bara hur lite man förstår av vad det inbär att 1, att vara företagare, 2, brinna för sitt livsverk, 3, drabbas av ett sånt totalt bakslag som branden innebär, 4, att man är totalt ovetande om hur mycket bilagor och skit som hela tiden ska uppfyllas . All frustration över detta finns i den mentala säck som jag nu släpper snörrena om. Jag orkar inte hålla hopa knuten längre för detta är en resa där djävulen själv håller om foten samtidigt som tron kämpar med kroppens överdel.
Jag har nu gjort alkoholprovet för tredje gången och uppnår inte resultat godkänt i fjärde avdelningen. Jag får inte reda på vad det är jag inte fattar= vilka frågor jag gör fel på. Moment 22. Det enda jag får är att jag endast har 68% rätt på avsnitt 4. Under onsdagens provskrivning fanns det fyra frågor som jag väntade på att svara till sist. Samtliga är någon form av kugg fråga. Jag gissade. 25% chans att jag svarar rätt. Det kanske jag gjorde. Det får jag aldrig veta för man kan inte få reda på vad man gjort fel/rätt. Jag har läst alkohollagen 8 gånger den sista månaden. Nu föreslår en ledande politiker att vi ska lägga pengar på en kurs, har han måne aktier i det bolaget för jag har kollat kurserna och dess litteratur, de lär mig inte mer än det jag inhämtade sist jag gick kurs, och tro mig, trots brand så finns kunskapen kvar, den satt nämligen inte i väggarna utan i mitt huvud!
Vi ber inte kommunen begå lagbrott som han uttrycker sig, vi ber om hjälp att få tillgång till vad det är jag gör fel med frågorna, ett helt rimligt krav då vi hamnat i sitsen pga dåligt råd. Jag råder alla att gå ut och gogla på ”alkoholprov”. En spännande läsning som tycks gå styrande förbi. För annars hade man väl inte svarat mig på mitt brev under gårdagen ”om det är någon som klarar det är det du Cecilia” . har man inte nånstans missat vad vi sitter i för båt? Det var vi som fick de trasiga livvästarna och försöker simma oss in till land……
Förmodligen har jag gjort en och annan förbannad vid detta laget, välkommen i klubben. Hoppas du inte också har den andra biten att bära på, den om att bedriva och återskapa verksamheten som just nu sysselsätter 42 personer, människor med hus och hem, ungdomar som får sitt första sommarjobb, människor som är beroende av att vi kan hantera situationen och är på fötter varje dag. Om du befinner dig i en liknande sitts hoppas jag att du är omgiven av lika lojala härliga medarbetare som de vi har för det är tack vare deras förmåga vi orkar leta upp ny kraft från ett nästan tomt reservlager.
Cecilia, lycklig över gubbe, barn med peppförmåga, hundar , föräldrar och härliga arbetskamrater

2011-06-08T20:41:00.001+02:00

Onsdagen den 8 juni 2011
Visa dagar är bara så mycket bättre än andra. Har hittat en” syrgastub” så hjärna och hjärta funkar. På sista tiden har saker och personer stämt så en hel del ser ljusare ut, jaja, så länge man inte talat byggnation för faktum är att det står som det stod för 14dagar sedan. Något som åter syntes idag då Byns räddare i nöden rykte ut för rädda någon annan firma som fortfarande inte skaffat fungerande almanacka….
Har tom. börjat kolla möbler till livet i sig, kanske kan det bli något innan augustis utgång man vet aldrig men jag tror det skulle gynna huvudet mentalt om den biten hamnade på plats. Äldsta dottern far fram som stridsledare och det är bara att följa med om man inte ska bli kanonmat. Ganska skönt så länge vi inta talar om komfort på hjul för där har hon tappat kontakt med verkligheten. Dagens diskussion blev jobbig då jag försökte få henna att förstå att en familj med fyra medlemmar och två hundar inte funkar i tvåsitsig bil. om jag var tråkig? Nääääääääääääää………..
Annars är nog det mesta på banan. Det är fantastiskt hur lätt det blev att planera sommar och allt som ska till så fort vi tog beslut att inte öppna Kajplats. Inspirationen att göra mer av Buhres Lucka går just nu på högvarv hos flera delar av personalen och inom kort kommer en sommar meny på plats. Ser helt plötsligt fram emot sommaren med djup äkta glädje.
Har lite ågren för att jag inte lagt ut bilder eller text på facebook men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska lägga ut. Det står ju liksom stilla och ankan har försvunnit. Jag får ta en fotorunda efter sista byggmötet i morgon……
Cecilia Lyckligt lottad med go gubbe och härliga ungar!

2011-05-31T21:12:00.001+02:00

Tisdagen den 31 maj 2011
Tankarna är många liksom känslorna. Just nu förbereder jag mig för tre dagar med ett gäng 13åringar. Det är både roande och oroande. Inte för att det ska hända barnen något för det har jag insett att det kan hända saker var man än är så den tanken finns inte. Nä min oro ligger mer på planet hur undviker jag ”skickenera” dottern. En del förhållnings regler är utdelade av henne till mig men dock inga tvärt om. Känns skönt. Det lär gå vägen. Ser mest fram emot äventyret, det är några år sedan jag var i väg med tonåringar så här, och jag har aldrig varit det med egen produktion. I övrigt känns det som det blåser en helt ny vind i bygget. Jodå, drar gör det både fysiskt och mentalt men det mentala har börjat känna sig för på nya spännande grenar och det växer knoppar hela vägen, kan bli ett härligt träd med mycket frukt eftersom stammen redan är stabil så att säga.
Fysiskt så drar det utav sjutton på sina platser, jag är duktig orolig för silldoften som sprider sig på platser den inte borde vara, måtte det vara en fel inställning och måtte dörrarna som nu står och slår bara vara en synvilla även om jag rent allmänt inte tror synvillor låter så mycket som dess dörrar. Sedan kan man ju ställa sig frågan varför dörrarna står öppna när deras funktion faktiskt är att vara stängda men kanske man inte kan få allt? Men värst är det som sagt med den stekta sillen som luktade på fel våning fel plast, fast det var kanske för att vi öppnade fönstren som ska gå att öppna, kanske borde vi inte öppna dessa öppningsbara förnster????? Ett fall för någon expert kanske?
Vist är livet underbart bart…..
Cecilia lycklig för den familj jag förkännar……

2011-05-27T08:18:00.000+02:00

Torsdagen den 26 maj 2011
Mötet mellan människor skapar tankar och idéer. Inspirationen kommer som fåglarna om våren, sprida skurar som gläder när de första tonerna ljuder. Dagens ”kick off” för matrundan blev ytterligare en milstolpe som fungera. Det går inte beskriva hur det känns varje gång man ska till att göra saker som innan branden var ”a pice of cake” och nu känns som man fått hela” kagan” på tvären i halsen mitt i öknen. Och inget vattenflaska. Det är därför det är så oerhört skönt varje gång man känner att det gick, det går. Kroppen känns förvisso som den sprungit maraton men hjärnan känns mycket lättare.
Frågan kom, jag vet att ni är flera som skulle vilja fråga också men som förstått att det är lite jobbigt och därför låter bli, när öppnar restaurangen? Äntligen kan vi svara nått som vi vet: Vi vet inte. Vi vet bara att det blir inte sommarsäsongen 2011. Vi kan inte. Den tid vi skulle ha för kunna bo in oss, har försvunnit till färdigställande istället. Vi känner nu att det kvittar hur vi än vänder ut och in på oss, vi kommer inte lyckas på det vis vi vill. Efter ha lyssnat av personal och barn känns det som ett rimligt beslut att fatta och lättnaden i huvud och kropp är påtaglig. Luften har blivet lättare att andas och kroppen har börjat förstå att stressen har ett slut. Men sommaren då? Ja du, ingen sommarsäsongs stress i världen är jämförbar med den som legat över oss i dryga året nu.
Ja men…… nä, nu råder vi då. VI och vår fantastiska personal ska få en rimlig chans att bygga upp verksamheten på ett lugnare och mer hälsosammare sätt än det vi höll på hamna i nu. Då är det viktigt med inspiration, och det skaffar vi oss varje dag nu så håll ögon och öron öppna, för att det händer vet vi, men när och vad de får bli överraskning ett tag till liksom när vi ska ha invigning.
Just nu har vi barnkammare för en and som tidigare i vår valt att bygga bo i bräddlagret som funnits framför Kajplats. När nu det mesta flyttades bort fann man and och ett antal ägg, goda råd blev dyra men nu står ett tvättäkta svartbygge framför Kajplats. Vi hoppas att traktens flitiga överklagare ska kunna hålla sig i fjädrarna och låta anden födda i lugn och ro……… det är så mysigt att se när de första simtagen ska påbörjas så jag funderar på vaka över ögonblicket men det är väl att ta i? i vilket falla som helst lovar jag att hålla er uppdaterade om hur det går.
Cecilia Lycklig över härligt gott bröd med gravad östersjölax……..och världens bästa gubbe! Du är helt otrolig liksom dina fantastiska barn….

2011-05-21T10:41:00.002+02:00

Tisdagen den 17 maj 2011
Det är väl som det ska när datorn inte gör som man vill antar jag men det retar mig. Gårdagens blogg vill inte fastna hur jag än trycker på knaparna och jag är säker på att jag inte gör fel. Men nått är det som inte vill som jag. Fast det i sig var ingen nyhet, väldigt mycket vill inte som jag just nu. Tillexempel vill inte tvättmaskinen lära sig fylla och tömma sig själv och inte viker den ren tvätt i heller. Inte ens när jag glor surt och hotar med pensionering börjar den av sig själv.
Något som däremot lever sitt eget liv är bygge. För vist lever det om än på den berömda… jag vet att de flesta inblandade verkligen lagt manken till för få allt klart men varför sparar man saker istället för göra helt klart det som går? Gårdagens möte ekar fortfarande i hjärnan och jag inser att det varit för många löften som brutits den sista tiden för att jag ska våga tro att det är sant denna gång. Idag provade jag handfaten som vi investerat i, jätte vackra men med den kran som man satt till dessa är de totalt omöjliga att använda utan att se ut som man skurat golv efteråt. Kanske inte riktigt så jag vill se ut när jag är uppkläd och på fest? Men varför åtgärdar man inte? Jodå det har man gjort men det funkar ju ändå inte och tydligen börjar det bli jobbigt att ta sig till Kivik nu för det är inget som förändras trots påstötningar sedan en månad. Jodå det är det vist säger vän av ordningen. Okej, ena gången startar inte vattnet och andra gången kommer vattnet med sådan kraft att man som sagt blir blött, över allt, så vist händer det något. MEN grundproblemet kvarstår, kranen är värdelös, sedan må den ha kostat ex antal för mycket kronor. Sedan har vi toastolen som spolar både invändigt och utvändigt….. det är dom här små grejerna som tillsammans bildar storklumpen som gör det omöjligt att planera öppnandet. Det kan tyckas som en liten detalj men tar man så många små detaljer som just nu hänger i luften blir det en hel julgran. Och dom är ganska stora hos oss, grannarna alltså.
Jag önskar så att det gick att ge ordentliga besked men det gör det inte riktigt ännu. Vi har tex inga kyldiskar till försäljnings ytan….. stolarna är komna men borden behöver kompletteras. Porslin står nerpackat i lådor som försäkringsbolaget så hjälpsamt sparade åt oss. 25 tallrikar i en storlek, 15 i en annan, 39 djupa, femtiellva av en annan sort osv. inte helt lätt att duka en fest sal med. Men det finns ju nya att köpa? Javisst gör det men då måste vi ha fram lite skåp att ställa allt i tills vi kan flytta in på riktigt och det finns inte…..nä jag ska inte göra problemet större än vad det är, tiden har bara inte räckt till förrän nu att ta tag i alla dessa basic problem. När vi väl börjat går allt som vanligt med en rasande fart.. var så säker. Ska kolla extra noga efter helgen på allt. Om det blir tid mellan alla möten med gubbs som ska visa hur just deras del av installationerna funkar. Blir en kul vecka…
Hopp finns om en ljusare höst i alla fall.
Cecilia

2011-05-21T10:41:00.001+02:00

Måndagen den 16 maj 2011
Dagen då vi slutade besiktiga, även om det återstår en slutlig träff.
Känslan? Jätte klump som växer likt en jäsande kanelbulle. Det hela är så absurt och oöver gripbart för tillfället så jag vet inte på vilket håll jag ska titta. Det är en skräckblandad lättnad blandad med en grym ångest för vad framtiden kräver av oss. Frågan om vilja, kraft och ork återstår som ett tomt blad som kräver sitt svar. Den sista tidens kamp med alkoholprovet har satt tvivel i hjärnan om min förmåga oavsett hur många tröstens ord jag hör. Glyttet, ja. Men visa saker är besvärligare här i livet än andra. Jag funderar inte något speciellt över det fördraget som jag ska vara med på inför en rad brandnördar men kan gå i spinn över ett j-l test som går åt pipsvängen. Det är lite konstigt faktiskt, jag måtte sakna den nervgen som handlar om just prat. Kanske fick jag för många ord som barn redan?
Barn ja, de är min stolthet och min trygghet om att jag inte varit helt hopplöst ute och turnerat när det gäller min förmåga. Att se lill-stintan hoppa som den mjukaste studsiboll med ett saligt ansikts uttryck eller höra storstintan spela så fingrarna glöder det ger mig glädje känslor ända ut i tårna. Att inse att det är minna ungar det där, det är den bästa bekräftelsen på att jag funkar.
Att kämpa med det egna jaget för kunna gå vidare är ett måste men en resa som jag själv måste göra och där ingen kan åka snålskjuts. Att man kan bli så fördärvad av att några byggnader tappar färg och form tänker jag inte gå med på längre men jag måste jaga tag i lite mer ork. Men det kommer
God natt.

2011-05-21T10:31:00.001+02:00

på sistone har det varit problem att få ut texten på bloggen vilket jag beklagar. ska under dagen göra mitt bästa om nu denna text funkar att få ut.
hoppas ni alla har en bara härlig äppelblomms dag

2011-05-15T21:50:00.001+02:00

Söndagen den 15 maj 2011
Om det nu mot förmodan skulle var så att jag för ett ögonblick inbilla mig att allt som börjat köra hopa sig skulle vänt och börja funka så togs den tanken ifrån mig direkt i fredags morse. Spolade med slangen i på de nya toaletterna, nu hade båda avlopp. Måste firas med mycket vatten. Glädjen blev mycket kortvarig när jag insåg att fallet mot brunnen inte existerade. Bara börja ösa. Ska det behöva vara så svårt??? Mycket irriterad öppnar jag sedan datorn för konstatera att det gick åt h-v med alkoholprovet igen. Hur kan man i Sverige 2011 bli förnedrad på detta vis av en myndighet? Jag har fullförståelse för en hel del idioti runt detta prov men, INTE att jag inte får reda på vad det är jag förstått så fel efter att ha hanterat alkohol prickfritt i 8 år, lästa lagtexten framlänges och baklänges pratat med handläggare om det som kändes oklart m.m. Det känns så fruktansvärt korkat utformat.
Möjligen ska jag läsa alkohollagen upp och ner i mörker för luska ut vad det är som är så fel? Och om det nu var någon som trodde att det i alla fall var lugnt och skönt denna gång, ingen orkester, så måste jag tyvärr meddela att denna gång slog man av strömmen i rummet när jag var halvägs och skärmen blev svart….om jag blide arg? Är det lönt?
Provade göra min första smörgåstårta på 2år. Den blev god, men det var en massa uppförsbacke innan den var färdig. Så värdelöst det är att inte komma håg allt som brunnit upp förrän man står mitt i jobbet. Och så jobbigt det blir när man inte hittar.
Vän av ordning undrar om inget gått bra de sista dagarna? Jodå. Men mottsatsen slår över vågskålen och kraften är på upphällningen liksom tålamodet. Jag har tömt mitt provisoriska kontor, flytta in en massa lådor i det nygamla och nu hittar jag noll igen. Men det ska väl ordna sig. Kändes faktiskt riktigt jobbigt att tömma kontoret. Vilket i och för sig till stor del handla om ilskan över att ha misslyckats med något som är så viktigt för möjligheten att bedriva verksamheten enligt plan A. Men året har lärt mig att ha en plan B och C, D i nödfall och skulle det ändå strula så finns det hopp ända till Ö tror jag….
Cecilia lyckligt lottad med go gubbe och härliga ungar

2011-05-11T13:24:00.002+02:00

Onsdagen den 11 maj 2011
Sitter återigen och läser inför alkoholprov. Till en orkester enformiga övning av ”Knock Knock on heavens dor” misslyckade jag med en liten del av fyra delar och tvingas göra om allt igen. Jag undrar om folkhälso institutet består av nykterister som slagit sig i lag med ”han därnere”. Vad är det som gör att man måste skriva texter som säger ”förbjudet” med flera olika ord? Varför kan man inte kort och gott säga vad man menar?
Jag vet numera att ingen som inte varit med om något liknande kan förstå fult ut vad detta innebär, men jag trodde inte att de största frågetecknen skulle komma från de håll som det gör. Inte heller att de största besvikelserna skulle komma från de håll som de gör. ”Du måste säga från” har provat, kommer ingenstans med det. och nu är jag trött på hela konkarongen.
Vi har haft vår första utryckning av räddningstjänsten. 3 man stormar ut från en brandbil med blåljus på. Någon har kopplat fel alltså går larmet. Nåja det kan man leva med. En timme senare går larmet igen pga man städar och larmdonen tål inte varmvatten ångan…… det låter som en dålig historia och det är det men tyvärr sann. Undrar hur det ska gå när vi städar på riktigt?
Jag ställer mig mycket frågande till allt som händer runt omkring just nu eller borde jag säga allt som ännu inte hänt? Det börjar kännas duktigt svårt att få till det över huvudtaget. Men men. Kommer regn kommer sol nånstans. Och idag kom stolarna…..
Jag hoppas på omgivningens förståelse för att detta är väldigt svårt att få till hur vi än vrider och vänder på allt. Vi får ta det som en bonus vad vi än lyckas med.
Cecilia från en kontorsstol

2011-05-03T16:05:00.000+02:00

Tisdagen den 3 maj 2011
Man gör så gott man kan och ändå känns det som om man inte räcker till. Stopp och belägg. Sluta mura min vägg. Jag behöver ingen att gå igenom mer. Känslan av att det inte alls går som det borde är väldigt påtalig. Det är lite som om vi hamnat i en icke existerande tidszon. Dvs, man märker inte av den, det står näst intill stilla. Jag hade kunnat acceptera det om det inte var för att man tidigare sagt INGA problem. Det är nog den värsta känslan som jag tuggat mig igenom dessa sista 14 dagar. Att man inte sa som det var i ett tidigt skedde, det här håller inte, ni måste planera om er tidsplan. Det dom flesta inte förstår eller om jag vänder det, det som vi vet,är hur mycket jobb som återstår för att överhuvudtaget kunna öppna mer verksamhet. Jag vill inte tillbaka till 2005, en sommar som jag aldrig mer i mitt liv vill uppleva och just nu känns det som berg och dalbanan störtar fram mot just en sån sommar igen, det finns handbromsar men det står någon elak d-j och knuffar där bak hela tiden. Kan tyckas dystert men jag själv ser det som ett sundhets tecken att inte vilja upprepa sina misstag.
Kanske är det just därför som jag kommit fram till en rad saker idag. Trycket på NÄR är ganska stort men det är inte större än min önskan om ett liv alltså får frågan stå obesvarad tillsvidare, tills vi känner att vi klarar det. och den styrs som sagt inte av oss allena… ännu återstår mycket jobb.
En del roligt och en del skittråkigt. Fast det ordet skulle man vist inte använda ”skit” alltså läste jag i dagens tidning. Inte riktig svenska. Och det kan jag väl hålla med om fast mer riktig svenska än det dravel jag suttit och läst de sista timmarna som kallas ”Svensk alkohol politik”. Gisses vad man kan skriva förbjudet med många ord. För det är just vad det mesta är, olagligt, förbjudit m.m. viste ni att om man inte anmäler att ansvarig för alkoholtillståndet avlidit inom två månader så ryker tillståndet? Som om det skulle vara en högprioterad fråga när ena halvan av en ledningsgrupp dör? Handläggaren var här på besök häromdagen och ville ha kredit för att ”allt blivet så mycket lättare vad det gäller tillstånd m.m.” kyss Karlsson. Välkommen till verkligheten. Så mycket skit vi fått utstå denna vår i form av olika tillstånd är rena löjan. Vem sjutton är det som sprider den falska bilden att alla företagare skär guld och att vi besitter den hemliga formel om hur man tillverkar mera?
Om jag nu talar om att man nyss ringt från kommun håll och vill flytta min ”provskrivning” för alkoholtillstånd pga det ska vara hantverkare i rummet som provet skulle göras i är det någon som tror mig då? själv har jag mycket svårt för tro det som faktiskt nyss hände och jag vet fortfarande inte om jag är vaken, lättare…..bahhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.
Cecilia tappat lite av tron på att allt löser sig men ska gå och köpa ”kaostiksoda” och se om det hjälper

2011-04-28T09:04:00.001+02:00

Torsdagen den 28 april 2011
Just nu pågår ständig omrörning bland hjärncellerna, berg och dalbanan har gått igång i gen och det var ingen mjuk skön start utan det var utförs direkt. I en j-k fart dessutom. Har påsken varit god?
Ja, sillen var jättegod och grillen i söndags var en befrielse trots järnspån… men kanske var det inte det svar man önska när frågan ställdes. Troligtvis inte. och som svar på då det som syftades så är svaret JA. Den har varit lika god som sillen. Men summan av kardemumman är ändå röra. Eller borde jag säga summan av allt är ändå röra fast under strukturerade former. Jag är full av beundran för att vi alla som jobbat så här långt har fixat det för det är ingen rättvis sits vi hamnat i. Det sköna med dessa människor som varit med oss hela året efter branden är att dom är så medvetna om att det är jobbigt för oss alla på olika sätt, och därför kan ha överseende om en och annan bekvämlighets detalj för dom vet att det kommer med tiden, så fort vi bara kan. För det är jag dem evigt tacksam. Både en och två gånger har jag oroat mig för min och andras hälsa i det här projektet och ställt mig frågan om det är värt det. Utvärderingen av tankarna ställer jag åt sidan för vi är inte i hamn ännu. Faktum är efter sista besiktningen känns det som om båten gled ut en bra bit igen utan förtöjning och där är vi just nu, vi kan se land men vi når inte ditt på ett tag för vi måste hushålla med krafterna.
Jag har en diskussion med de högremakterna både de rent fysiskt existerande och de som vi inte riktigt har på det klara hurvida de existerar eller ej. Och egentligen är det väl inte riktigt någon skillnad på svaren, dom är ganska intetsägande om dom ens levereras ….
Visa svar finns helt enkelt inte. Det får man försöka leva med. Ta dagen som den kommer och utgå från att det kan inte bli värre än i går är ett annat sätt att klara sig. Jag har inget svar. Men om någon frågar mig vilket man gör väldigt ofta även om man inte gillar svaren så är vi ganska lika katten nu, den med 9 liv och som landar på fötterna varje gång.

Cecilia glad för varje dag men mest för min underbara familj….

2011-04-25T07:55:00.001+02:00

M åndag/söndag den 25 april 2011
Börjar inse att byggstaketen faktiskt agerar liv-väst just nu, en sån där orange som gör att du flyter när du trillar i vattnet. Som en skyddande filt mot verkligheten.
Cecilia, kvar på kvasten…..

2011-04-21T07:40:00.001+02:00

Torsdagen den 21 april 2011
Blåkulla kan vänta! Jag stannar här. Det sjuder av liv och rörelse, man kan ta på stämningen nästan. Jag tror vi alla börjar känna att vi i alla fall är i kapp med sillen, såsen salladerna och att rök ugnarna nu äntligen verkar funka ordentligt. Igår eftermiddagen var första dagen som vi inte kände oss helt inrökta var vi än stod i bygget. Luften har varit fylld (inomhus) av rök och det väntar oss ett drygt arbete med få bort det igen men nu kan vi alla fall andas bättre. Jag skrattade gott åt kommentaren -det märks att ni fått större skorsten för det doftar mycket mer rök här inne nu….. det var ju inte riktigt så det var tänkt men vad är en bal på slottet….
Kanske, kanske, får jag äran att städa våra nya toaletter nu så vi kan få igång dem också…..
Vad är en skärtorsdag utan lite trångt på loftet?
Cecilia, för tillfället nedstigen från kvasten igen för att använda den mer traditionellt

2011-04-20T08:57:00.001+02:00

Onsdagen den 20 apr -11
Att saker inte blivet helt som man tänkt det är en sak som är säker, men att det ska behöva bli så j-k mycket fel bara på några timmar är faktiskt helt onödigt över drivet. Det kvittar hur mycket man har kommit överens, när man står där på utsatt tid funkar det ändå inte enligt utlovat och det tycks bli en följetång. Det mentala stress som detta ständiga lovande utan hållbar substans utgör i våra liv nu är allt annat än rättvist. Jag tror tyvärr att de som orsakar den förstår vad de gör och aldrig kommer förstå det heller. Jag vet bara att det dröjer innan jag litar på någon datum/dag/tid igen, och när den insikten slog mig i fredags då var den bara en sån där lagom liten tanken som sökte fäste. I går morse insåg jag att den blommat ut fullständigt, tanken alltså. Det går inte ge datum. Och ändå får jag frågan om när hela tiden för det ser ju så färdigt ut. Jamen ni sa ju till påsk? För bövlen, vi är två tredje delar in i påsken redan, vilket i sig brukar vara ganska jobbigt men oerhört roligt, att där lägga på det jobb som vi nu inte kunnat söka hjälp med, ja låt oss säga att det är för mycket. Tack vare friska föräldrar goda vänner och pizzor ska vi säkert lyckas men till vilket pris? Numera börjar dagarna kl 0515. Jag beklagar mig inte men jag kan inte pressa in så mycket mer på de timmar jag har på mig nu. Varken med eller utan allsköns preparat som ska göra dig pigg och likt en studsematta få dig att hoppa runt. Inte sjutton hoppar jag nej jag har krypet runt blomkrukor och spolat vatten, plockat fimpar och gud vet allt som tydligen är för jobbigt att kasta i sopptunnorna. Nu har jag införskaffat en utomhusdammsugare och med lite tur ska den göra en del av jobbet lättare. Föresten, hur kommer det sig att så många rökare har så svårt att träffa askkoppen? Och varför ändras trycket i vattenslangen hela tiden när man vattnar? Man blir ju så blött över hela kroppen när det växlar till högtryck och jorden som någon så omsorgsfullt lagt i krukan skvätter över allt. Inkl håret. Nä jag är inte oaktsam men vist har jag lite bråttom…..dessutom är slangen så tung att dra ut att den lilla del av ryggen som inte värkte numera gjort resten av ryggen sällskap. Fast vad är en bal på slottet? Jag hinner ändå inte dit de närmsta månaderna och frågan är om det ens är lönt att tänka blåkulla i år….med tanke på rörelse förmågan just nu så funkar inte ens ”tryckare med has” trots mannens starka armar. Dock, det kunde varit mycket värre!
Sill och ägg hägrar tillsammans med lite potatis och grovbröd, det sköna med hela kråksången är att det står framdukat utan att jag rört en fena. Men det är på påskafton det innan dess blir det nog tre vändor till ortens numera rika restaurang utbud, leve vår säsongen!
Cecilia, lyckligt ovetande om vad dagen har i beredskap men det kan inte bli sämre än i går! Gift med värdens bästa man och har bästa familjen att få.Tack.

2011-04-17T10:33:00.001+02:00

Söndagen den 17 april 2011
Förväntningar är roliga spännande men i bland väldigt jobbiga och påfrestande. Sedan Buhres brann ner har vi känt av förväntningar i olika grad och på gott och ont. Mina egna förväntningar kan jag hjälpligt hantera men när andras läggs som sten i redan tungryggsäck blir det stundtals för mycket. Jag tycker det är helt fantastiskt att vi lyckats ta oss hit, att vi öppnat butiken, att vi nu även öppnat Luckan. Vägen hit har varit kantad av taggtråd och fylld av groppar. Ännu är vi inte framme vid mållinjen och då blir visa klumpeduns stenar extremt påfrestande. Jag antar att det är som räliga grodor som ibland bara dyker upp framför en på vägen, dom tänker sig inte förr. Men dom är läskiga att köra över, man väntar med fasa på resten…..
Barns förväntningar är svårare att hantera än vuxnas. Åtminstone stundtals. Hur gärna man än vill göra sina barn lyckliga i alla läge råder man inte alltid över situationen och då är det jobbigt. Jag råkar dela värdens bästa barn med värdens bästa gubbe men ibland är det än då jobbigt när man inte kan göra dom så där jultomtelyckliga i alla läge. Då måste man prata. Och det som är så underbart är att känna och veta att dom kan det där med att prata. Dom vågar prata och dom gör det. Dom påminner mig om saker som hänt under åren som jag trott jag varit färdig med men som kommer tillbaka och får luft igen men nu på ett mer begripligt sätt. Inte för jag tror jag hanterat livet annorlunda om jag haft möjligheten att göra om resan, men kanske jag lagt mindre tid på sånt som i efterhand visat sig vara lönlöst. Energitjuvarna hade fått mindre tid av mitt liv. Och barnen mer. Jag kan aldrig ge tillbaka de åren när barnen var små och vi stod på jobbet dagarna i ända, men jag kan ge dem ett bestående värde. Barnen och dagarna. Och det gör jag. Därför tänker jag inte låta klumpeduns stenarna ligga kvar i min ryggsäck, jag tänker kasta ur dem och hoppas jag slipper så många idag, imorgon eller i framtiden. För hur det än är, har vi gjort en fantastisk resa oavsett taggtråd och groppar, motvind och motlut, vad vi än gör och hur lång tid det än tar är det vår resa och med på den är värdens bästa barn.
Cecilia, mitt i livet med en underbar familj

2011-04-13T17:53:00.000+02:00

Onsdagen den 13 april 2011
Hur kommer det sig att talet 13 är förknippat med otur? Förvisso är dagen inte slut ännu men jag får nog påstå att dagen som den varit hittintills inte varit ett dugg värre än någon av de andra med andra sifferkombinationer. Visa delar av dagen kan till och med beskrivas som lyckosamma. Men förvisso ett och annat riktigt dåligt besked har kommit men eftersom det är mer eller mindre vardagsmat vid detta laget känns det ändå som en ganska ordinär dag.
Vi öppnade i fredags och snart har en vecka gått. Den bara rusar i väg. Allt är inte på plats, definitivt inte. Dock tillräckligt mycket för att vi ska våga säga att vi varit väldigt duktiga. Och jag är mycket stolt över hur fin butiken blev. Och enormt imponerad över hur personalen tacklat den röra som ändå råder bakom kulliserna. För lite röra är det allt. Och tyvärr får vi leva med det ett tag till, väder och vind har gjort sitt till de förseningar som nu råder men som vi hela tiden jobbar stenhårt på att lösa. Dock, Rom byggdes inte på en dag, mig veterligen bygger dom än? Tålamod är ett av orden vi lagt till i de ord vi alltid använt som vägledande. För det får man ha när man bygger och en mycket flexibel kalender. Samt lite halm i tofflorna, och tyvärr är det först nu man kunnat använda tofflor … Alla gör sitt bästa för lösa den uppkomna situationen men det blir lite bök på vägen. Allting går.
Jag undrar vad myndigheter har emot stekt sill. För något är det, kan det möjligen vara benen? Möjligen om vi döper om den till strömming kan den falla i smaken då? skulle vara kul att vara flugan på väggen när diskussionen fördes om vad som är en kiosk och vad som är en restaurang för ingen utöver onämnda myndighet får en lucka i väggen till restaurang. Definitivt inte branschen eller gästerna. Men det är ju så lite vi vanliga döda förstår om regler och lagar. Att det faktum att man får bestick till maten skulle vara avgörande gör det ju omöjligt för framtida glasförsäljare att skicka med en sked till mjukglassen…….och gud bevars om man får en servett……..
Nä, det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun när man väljer sina ord. Och korv. Så man inte tar fel och tar en sill och därmed hamnar på en restaurang av bra farten….
Snart påsk. Det som kändes så långt borta. På gården ligger en övergiven tomte som fallit av en julkrans. Ska nog behålla honom som hustomte för han har överlevt snö, regn och storm och har ändå ett godmodigt leende på läparna……
Cecilia lyckligt gift med världens mest tålamodiga man, mor till två tjejr som alltid får mig att tänka till.

2011-04-07T20:30:00.001+02:00

Torsdagen den 7 april 2011
Just nu borde jag vara på väg hem eller rättare sagt jag borde vara hemma och prata med barnen, ligga på soffan käka praliner och vila…men det är något vist som gör dagen innan öppnande som gör allt fullständigt omöjligt att hinna med i vettig tid. det är nog som med julafton, man vet att det kommer och att allt ska vara färdigt men ändå står man där med hälften kvar och känner sig otillräcklig. Fast det blir nog imorgon ändå, och tomten kommer alltid även om jag glömmer köttbullarna. Allt går som nån sa. Och när allt kommer omkring är vi friska och har hälsan i behåll. Lite örigt är det att vi ska ha besiktning och öppna samma dag, faktiskt riktigt rörigt om jag ska vara ärlig. Och om alla andra inblandade hade varit ärliga hade dom skjutit besiktningen någon dag och därmed sparat svenska staten en massa magsår…..men nu funkar det inte så och vi får bita i det härligt friska äpplet och vända allt till det positiva, det kunde ju varit värre. Fast skrattet fastnar lite på vägen upp genom halsen.
Butiken ser ut som den mest underbara godis affär som tänkas kan. jag har spenderat dagen med att försöka skriva lappar men av någon anledning kommer allt möjligt i mellan. Och helst hade jag sprungit runt på golvet och hjälpt till med uppackningen men ryggen sa sitt så det går inte. Tur vi har så härlig personal och god kola!
Vi ses efter 13 morgon!
Cecilia Lycklig och på väg hem

2011-04-04T18:03:00.000+02:00

Måndagen den 4 april 2011
Ibland har jag funderat på om vi talat olika språk på våra bygg möte, det behöver jag inte längre, jag vet. Nu behöver jag bara en ”translatior” som är portabel och lätt att stoppa i fikan på all inblandade så att vi kan få någon ordning på det här. Jag fasar för hur snabbt timmarna rusar iväg och hur många saker som fortfarande inte är på plats. Allting går utom spädbarn var det ja…..men till vilket pris?
Jag är oerhört tacksam för den personal vi har för den är som den är, tålmodig och glad!
Första fisken rökades idag, borde ha bild men orkar inte koppla ihop fler maskiner som ska j-l-s med mig idag. Första såsen är gjord och första riktiga varu röran är på plast i butiken.
Första pärmarna för egenkontroller är testade och verkar funka. Första sillen med mos är avnjuten. Vad mer kan man begära? Ja, lite fler timmar till fredag möjligen…..
Cecilia Lyckligtgift med värdens bästa gubbe mor till värdens bästa ungar.

2011-04-03T20:58:00.001+02:00

Söndagen den 3 april 2011
Med skräck blandad förtjusning inser jag att det nu är 5 dagar kvar till vi vrider om nyckeln till NYA Buhres . De delar som är färdiga vill säga. Nej det ser inte mörkt ut bara graffiti grått här och där. Svårast blir att få alla inblandade att förstå att vår klocka tickat alldeles för fort nu utan att vi kunnat göra vad vi borde pågrund andras klockor som tycks hamnat i sirap. Jo, ja, lite irritation finns. Värst är det nog med grejer som inte fungerar som det ska. Ett bekymmer som skapar mycket mer jobb vad det gäller städning m.m. Men jag hörde Lillbabs på radion i dag och hon sa att allt går utom spädbarn. Den köper jag särskilt efter det lugn jag fann i dagens vilostund med en tremånaders grabb sovande på min arm. Det är en himla tur jag är immun mot den sortens varelse numera.
Jag är skitnervös. I fredags hade vi möte med personalen för första gången i år. Det blide så verkligt att det är tid nu. Kroppen sa ifrån. På ett sätt som gjorde mig ännu mer stressad. Faktum att den stress som hela tiden jagat oss nästan går att ta på. Det värsta är att flera av anledningarna till stressen hade gått att undvara om det inte var för fyrkants byråkratin som råder här och där. Men vad var det nu hon sa, allt går…………..
Cecilia med hopp om lugn.

2011-03-30T11:49:00.000+02:00

Onsdagen den 30 mars 2011
Idag är igår och igår är idag skulle man kunna säga för det här skrev jag i tanken inatt när sömnen vägrade infinna sig för hjärncellerna sprang gatlopp runt en boll. Visa saker som folk säger sitter som läskiga tuggummi som liksom inte vill lossna hur man än bär sig åt. En sån drabbade mig i går och trots fyra nya recept prov, choklad stoft i hela huset, kylen full av kakor så blide jag inte av med den där sista ”tuggummibiten” . (Jag måste skaffa mig en annan stresshanterings terapi, bakningen kommer ta död på mitt mål) Vad handlade det då om? Att ta plats. Jag har genom åren fått lära mig väldigt mycket på mer eller mindre behagliga sätt. Det enda som jag ångrar genom allt är att jag inte i ett tidigt skedde tog hjälp att ”lära mig utan ta in”. Det kostar nämligen på i längden, fysiskt och psykiskt att ”ta in” sånt som man efter mycket funderande kommer fram till att det är bara låta bli att bry sig. Oh vist är det skönare för midjemåttet om man kan låta bli att baka så fort man tänker för mycket?
Gubben min kom fram till att vi firade i går, det var exakt 19 år sedan vi flyttade ner till Hamnplan. Tänk så mycket vi hunnit med på dessa år! Tänk så mycket annat vi kunnat göra samtidigt om det där ”ta in ” inte varit med under större delen av tiden. Borde vara ett grund ämne i skolutbildning ta in utan ta in. 19 år är det mycket? Tänk vad siffror kan betyda olika. Om man tar 1 och 9 och sätter det just i den följden blir det framtidstro och hopp. Om man sedan istället vänder siffrorna och tar 9 först sedan 1 blir det 91 och helt plötsligt blir det avslut och tillbaka blick? För mig som befinner mig någonstans mitt i livet känns det knepigt. Allstå inte allvarligt men ändå. Om jag vänder mina egna siffror blir det 24 och jag minns fortfarande den känslan att livet väntade runt knuten och faktum är att jag fortfarande kan känna den. Vilket jag glädjes åt, måtte jag aldrig bli 91 och tillbaka blickande på något jag inte kan känna mig nöjd med.
Men just 19, 2011 känns lite extra. Det handlar också om att det innebär dryga 20 för mig med fisk. Något jag nog aldrig i min vildaste fantasi drömde om som 19 åring. Jag är glad att jag fått vara med så väl i medvind som snålblåst även om det varit lite väl ”dragit” det sista året även för mig. Ska bli väldigt skönt när vinden ”mojnat”.
Idag blir det senaps sill, den grove, brantevik, den röe ägg och potatis till lunch, tårtfrossa till kaffe och sushi till kväll, därefter mer choklad men denna gång i terrin form. Med hopp om att skorna hittar till fötterna och jag reser mig är det lugnt men om någon är dum idag tror jag att jag måste kasta ut degblandaren för gott.

Cecilia, lycklig över mycket men mesta av att ha gubbe, barn föräldrar , syskon och vänner att dela historien med. Trygg med hundar runt fötterna mjukt sovande.

2011-03-23T19:07:00.001+01:00

onsdag en den 23 mars 2011
så sitter jag här igen med en känsla av att dagarna rinner ifrån mig. Jag hinner inte alls med allt jag behöver och definitivt inte allt jag vill. För, just nu vill jag allra helst vandra runt, runt, runt och runt igen i de lokaler som vi nu får använda. Istället sitter jag framför svarta lådan och funderar på hur i hela fridens namn det kunde bli så tokigt.
Hela tiden söker sig tankarna till hur vi ska ha det, och hur vi ska ha detta osso har jag tappat tråden på alkoholtillstånds ansökningarna, egenkontroll, personalintroduktion, recept samlingar ja, f-n vet allt. OCH är det konstigt???? För lite som när man köpt ett par nya vår skor och man upptäcker att det snöat under natten, nog sjutton vill man ändå ta de rosa tygskorna på sig ändå? Det liksom kliar i fötterna av vårkänslor trots snön som ligger och hån skrattar åt blå frusna tår. Just så känns det, jag vill springa i de där rosa skorna, ja nästan flyga över den blöta snön istället för ta fram vinter kängorna och vara förståndig. Jag är trött på vara förståndig även om gubben min kanske inte håller med mig om att jag någonsin varit det men det är en helt anna sak. Och faktum kvarstår, jag är ju fortfarande gift…..med värdens bästa chaufför, även om det snart är ett minne i en del av min personliga historia under rubriken nederlag. Alltså, det med chaufförstjänsten= beroende situationen som jag just nu befinner mig. Gift med samma gubbe tänker jag förbli så du kan börja andas igen….ibland blir liksom ordföljden fel men det är det som är jag. Möjligen kunde jag tagit bort hela partiet med delit knappen men eftersom så många människor behöver ett skratt då och då får det stå kvar.
Ibland är man med om möten som tänder något extra, jag har sagt det förr men jag kände att något hände i går kväll på det möte jag hamnade på då. Ett möte jag inte alls hade tänkt närvara på pga tidsbrist men så sa något inom mig att har du inte tid för detta är du fel ute och alltså åkte jag. Och kom hem omtumlad. Tankar om hur lika vi alla är men ändå så olika kretsar i huvudet. Vi bär alla på våra glädje ämne och sorger fast de har alla olika form/uttryck. Och vist kändes det så när jag träffade gubben byggchef i morse och han försöker få alla följa de skyddsregler som är till för alla och envars egen säkerhet. Det är samma problem fast en hjälm för lite, i mitt fall en keps. Och det är samma argument om varför man inte gör vad man faktiskt accepterat den dag man tog jobbet. Det är lustigt hur lika men ändå så olika det är. Det positiva i kråksången i morse var att man kan lära sig. Men det ska vara f-n till att vara chef ibland när tiden måste läggas på självklara saker istället för saker som för utvecklingen framåt, det är så att man vill känna efter om svansen sitter kvar…..
Jag har just försökt uppgradera hemsida, facebook, blogg, nyhetsbrev och gud vet allt var man ska vara synlig och var man nu borde vara osynlig, inget lätt arbete även om det i en första anblick kan tyckas så. Den lille maskinisten i datorn och jag har kommit lite på kant ,med varandra och för tillfället är jag den snabbaste av oss båda viket säger sig själv att det inte kan vara bra. det mesta segar ihop och blir till en tröttsam röra som man sedan ska försöka reda ut. Jag tror jag slutar bry mig. Det går liksom inte att få honom att ta reson. Som tröst till dig som försökt hitta på hemsidan den sista tiden, vi håller på att sjösätta en ny. En som ska vara mer 2011, NYA Buhres. Det känns bra.
Bara nu jobbet med texterna kunde flytta lite bättre än vad dagens skrivbord antyder….tur man har expert hjälp. Och nån annan har en dator med välvillig maskinist. Denne fick just sparken för 5 gången idag!!!!

Cecilia på väg hem där världens bästa familj finns. Trygg med hundar som susar gott i bakgrunden, vist är livet härligt?

2011-03-20T18:09:00.001+01:00

Söndagen den 20 mars 2011
Det stramar ansikten där solens strålar gjort sitt bästa för belöna helgens trädgårds arbete. Ryggen är kanske inte lika nöjd som sinnet men den vänjer sig. Musklerna på bakre delen av kroppen har fått hastigt uppvaknande efter vinterdvalan efter en hel dag böjd över rabatter. Men som sagt, solen belönar med en hälig frisk färg och sinnet känns lätt. Det är lustigt hur mycket lättare livet känns när solen tittar fram.
Fast i ärlighetens namn hänger det inte bara på solen, nej, en hel del har hänt sisat veckan och det känns som det mesta trillat ner på rätt plats om än kanske i senaste laget. De sista veckorna har varit en lära i hur olika alla våra yrkes kårer tänker och handlar när man måste tänka om från den fastlagda vägen. En del fattar styrning och priotera snabbt om medan en del blundar in i det sista för verkligheten och funderar inte så värst över hur deras handlande drabbar nån annan. Med resultat att någon i detta fall, vi, hamnar i kläm….. ett tag såg det väldigt mörkt ut, stressen har legat som en följeslagare såväl nattetid som dagtid. Jag vet inte hur många nätter jag vaknat kallsvettig av allt springande för hinna i fatt eller fly från vad det nu handlat om. Inte heller hur många gånger jag känt eldens närhet när det börjat brinna i det hus eller på den plats jag befunnit mig. Efter en vecka av mardrömmar vill man inte sova i rädsla för en ny ”mara”, men samtidigt är man så totalt slut att klockan inte hinner bli 21,00 innan man somnar. Och som om det inte räcker så vaknar man 0500 och funderar på dagens arbete. Då är det skönt när det helt plötsligt bara faller på plats. Det tydligaste tecknet är att sömnen åter är lugnare, man vaknar utan känna sig som om man satt i bastun.
Och vad är det då som föll på plats? Jo bygget, men det hade väl en och annan redan gissat. Nej det är inte färdigt, men den del som vi måste ha för klara påsken blev färdig och i morgon måndagen den 21 mars kan vi ta våra nya berednings lokaler i besittning. Det är dubbla känslor. I fredags morse var det en ångest innan besiktningen påbörjats som sakta släppte efterhand som man kände att det faktiskt kommer funka. När sedan brandmannen blev synlig och dessutom log då kändes det som ja , j-v, Det går vägen! Lättnanden var så fruktansvärt stor att det går inte förklara för någon utanför den innersta kretsen. Det kvittar hur många ord jag har på lager, jagkan ändå inte förmedla känslan.
Jag tror att vi alla som satt där i boden i fredag eftermiddag kände samma lättnad. Nu väntar nya utmaningar när vi ska samsas om utrymmet, år personal och byggarna. Dvs, vi är på skilda platser för dom är i restaurangdelen och utvändigt medan vi är i butik och tillverkning. Det ska med all säkerhet gå bra eftersom vi alla vill att det ska gå bra, och med rätt inställning kommer man långt. Har man dessutom vår fantastiska personal, ja, då går allt. Tack Jörgen och Mårten, ni gjorde helgen mycket lätt.
Du som läst här och läser vet att det inte varit lätt med alla frågor alltid. Det är det fortfarande inte. därför försöker jag förklara här vad som gäller. Butiken öppnar som planerat 8 april, exakt två veckor innan långfredag helt traditionsenligt. Buhres lucka öppnar till påsk, dvs, så fort utomhus arbetet tillåter att vi, och alla härliga gäster vistas där. Buhres Kajplats öppnar någon gång efter påsk under maj månad datum är inte möjligt att sätt eftersom den delen inte är färdig byggd. Buhres Utsikt öppnar tidigast hösten 2012 men fram till dess kommer vi använda lokalen till större sällskap m.m. möjligen utställning om det nu finns någon spekulant, det är bara att höra av sig efter påsk…..
Med detta sagt hoppas jag att ni alla även läser våra nyhetsbrev som åter kommer att börja skickas ut då vi nu har något att berätta och erbjuda…
Vist är det ljuv musik? Framtidstro, fågelsång ,solstålar, krattade rabatter, klippta träd och påbörjad gräsmatta eller vad det där gröna gråa som ligger runt huset nu ska likna… jag har nog hittat rätt pump i mossan…

Cecilia Lyckligt medveten om det jobb som ligger framför oss, dessutom gift med världens bästa chaufför, mor till barns som kan det mesta…

2011-03-11T14:42:00.003+01:00

Fredagen den 11 mars 2011
Ibland straffas man mer än vad som behövs. Jag har ingen ursäkt, men jag behövde inte detta också. Och varför hände det då? jo för situationen den som ska kallas ”liv” faktiskt är mer än lovligt pressande för närvarande. Tider som inte hålls, möten som man ska närvara på, så väl för eget välbefinnande, företags möte för utvecklingen av huvudsyssla, möte för byggande, barn möte, föreningsmöte bla.bla.bla……. och nånstans mitt i det ska man försöka upprätthålla någon form av levene. Ha, ha, ha. Det är faktiskt orimligt. Men det är ingen ursäkt för att köra för fort, jag vet. Det lustiga när jag satt där med lappen i min hand och insåg att jag nu var x –antal tusen fattigare och ett körkort mindre var en känsla av panik och lättnad i ett. Nu har jag en giltig ursäkt för att inte köra på ett enda möte. Men luften ville inte riktigt funka där i bilen och ångesten drabbade mig som ett slag i huvut. Nu får det vara slut. Livet måste få lov att levas. Även av oss.
Jag kan ju inte påstå att byggnationen den sista tiden gjort det lätt att leva och planera framtiden. En timme är 60 minuter i mitt liv men jag har på sistone lärt mig att så är det inte överallt och grått är inte grått jämt. Flera riktigt tunga besked har mottagits och vi kan inte annat än förundras över hur man tänker.
För min personliga del har jag funderat extra mycket på det eftersom jag de sista åren verkligen ansträngt mig för ta reda på och lära mig hur en chef ska agera för göra det möjligt för sina anställda att faktiskt göra det chefen vill att de ska göra. En av de viktigaste lärdomarna har varit TYDLIGHET. Men kanske det endast i vår bransch? Oj, kanske borde jag inte skriva det. Jag är ju en känslo människa… något man sagt till mig typ 100 gånger denna vecka, som om det skulle ursäkta andras misstag? Ja, jag visar när jag är förbannad, ledsen, glad. Är det fel? Uppenbart är det så eftersom det då heter att jag är en känslomännsika. Som om jag har pest eller nått. Jag undrar om alla dessa människor som uttalar någonsin funderar på vad det innebär för en ”känslomänniska” att höra det? Inser man vilken process man startar i hjärnan varje gång? Min första tanke är alltid –vad har jag gjort fel nu? Man frågar om min åsikt, jag svarar och så får jag höra att jag är en känslo människa? Vad är det som gör att man uttrycker sig så? Föresten, vad är en känslomänniska? Har inte alla människor känslor och där med är känslomännikor? Vilken tanken, alla vi med pesten” känslor” …..det ska va f.n till va människa ibland.
Men allvarligt, hur går det med bygget? Hur går det med öppnandet. Likt ”vi i femman” svara jag- på A svarar vi –vet inte, och på B vet vi inte. fniss. Nä fullt så hemskt är det inte. Det har ju redan trillat in en masa varor som inte skulle komma förrän april så det tyder ju på att vi ska öppna enligt planerna, om än vi har lite besvär att hantera dessa leveranser nu. Den sista står hemma i tvättkällaren och tar plats. Med lite tur kommer inte möblerna jag beställt förrän jag bad om det för det är lite trångt bland alla ställningar och korgar i tvätten….fast om det är snygga paket kan det ju liva upp…….. och bygget då? jodå, det går framåt om än kanske i en annan takt än utlovat…. Men väder och vind har inte gjort det lätt för alla dessa fantastiska gubbar på golvet. Lägger man där till lite annat så är det modigt att säga det funkar. Och modiga är vi. Likt hala ålar slingrar vi oss mellan det ena faktumet till det andra, och i huvudet har vi planerat om varje morgon och kväll i två veckor nu så någon vecka mer eller mindre ska nog lösa sig. Jag vet ju vilka fantastiska medarbetare vi har som bara väntar på få börja jobba på allvar igen. Hoppas deras familjer hunnit tröttna riktigt ordentligt på dem runt den 20 mars så vi kan få låna dem på heltid…..
Över lag är jag positiv till allt i hopa. Det finns en sol bakom allt grått och jobbigt och jag har ju alla tiders chans att njuta den på alla de promenader jag nu tvingas ta………
Kör försiktigt
Cecilia, lyckligt känslofull av tro på framtiden ……

2011-03-04T14:00:00.000+01:00

Fredagen den 4 mars 2011
Möjligen har jag gjort ett av mina största misstaga någonsin, möjligen är det tvärt om. Vad det är jag gjort? Jag har städat bland data mapparna. Från ett 100-tal ner till ca30. Flyttat och plussatt på om vart annat. Den stora frågan är om det är lika bra, eller bättre att jobba med på måndag, om jag överhuvudtaget kommer ihåg hur jag tänkte? Jag inser ju ni, bara 4 minuter senare att jag inte riktigt vet vad jag tänkte, det var inte ens meningen att jag skulle göra just det idag, jag ville bara inte göra det jag borde. Dvs, skriva egenkontroll. Allt för slippa ta i detta tunga arbeta som måste vara på plats snart. Eller ta i alkohol ansökan. En hel pärm med fakta som är så ”borring” att t.o.m. disk och tvätta känns som rena nöjes resan?
Jag letar pump. Den jag fick tag i sist läcker som ett såll och min röda ballong med leende har ännu inte fått någon ny luft. Vem är det som sprider alla dåliga pumpar? Kalluften läcker runt, jag sitter och hackar tänder trots 18 garders värme, långkalsonger och vinterstövlar. Fast i ärlighetens namn är väl frossan inte pågrund av ytterkylan utan snarare av den inre känslan av uppror för nuvarande situation som råder sedan veckan. Vist ser bilderna på facebook ut som om det rusat fram, vist ser verkligheten ut som det rusat fram. Men det är om man tittar med ett öga. Är man helt ärlig använder samtliga ”intrycks organ” så ser man med de två ögonen att det ändå inte stämmer. Och just det faktum gör att kylan sprider sig inne från ut. Vad gör jag då? helt ärligt har mina försök att hitta en bra pump inte slagit ut så överdrivet väl. Gårdagens styrelsemöte blev ett bevis, då det ”icke existerande latinska blodet” rusade i ådrorna och förmedlade sinom till sist ett ruskigt eldfängt. Huga. Tur det finns brand släckare kvar på det här bygget. Just nu, här och nu, framför en ful fyrkantig maskin som inte är mottaglig för det minsta smicker, känns det ganska nerslaget. Inte nerslaget som nergrävt och glömt, men i alla fall som om det skulle vara skönt med lite vårblommor i rabatten så man förstod vilket hål man ska vända sig på för hitta rätt väg i jorden.
Jag inser att jag inte längre kan blunda för dagens och gårdagen huvuduppgift och avslutar därför klagosången. Med lite tur kanske jag kan locka datormaskinisten till ett leende och därmed hittar jag bland allt jag städat…..

Cecilia, trött, frusen och med en stark längtan efter man och ungar men tryggt omgärdad av två sovande hundar

2011-03-01T16:53:00.000+01:00

Tisdagen den 1 mars 2011
Ballonger har alltid varit något av favorit leksak i familjen. Redan som 8 åring var en ballong styrande för mitt yrkesval, jobba på bank. Där har dom ju alltid ballonger var huvudskället. Nu blide det inte bank, men ballong frälst är jag väl fortfarande. Dock trodde jag att tiden då jag kände mig som en var förbi. Ja inte rent fysiskt, finns väl ingen kvinna på denna jord som på fullt allvar säger sig vara nöjd med kropp? Men det är inte det jag syftar på alls. Nä tvärt om, det var mer psykiskt. Det kändes som berg flyttats igår morse. Man börjar dagen som en stor härligt röd ballong med ett stort leende så sakta tar sig dagen sin början och vips har luften börjat pysa ut. För att till sist bara vara som den där ballongen som blev hängande efter nyårsfesten till mars månad. Lite luft men skrumpen och föga leende. Det är då jag tog fram pumpen. Satte på snöret så inte mer skulle pysa ut och försökte på alla sätt och vis pumpa in tro, hopp, och bergsflyttaren igen. Lyckades jag? Tja. Envis och med föga förstånd om att tappa tron på att det går, får man börja möblera om i tidsaxeln fram till öppnandet. Och vips. Så kan man skymta ett svagt leende på ballongen igen även om det tagit 24 timmar och några möten…..det är svårt att tro att det inte går bra när man samtidigt känner att det händer så mycket på en gång. Hjärnan åker värsta berg och dalbanan i 200 knyck. Lite smått jobbigt, ja.
Men om inte vädret ska börja j-ä-s så ska det funka är ordet för dagen.

Cecilia, tacksam för omelett, döttrar, gubbe och luft.

2011-02-27T19:47:00.001+01:00

Kivik den 27 februari 2011
Sportlov.För ett par dagar fanns inte arbete, tvätt, hem, mat. Bara snö, skidor, sol och härlig familj och sällskap. Det tog fyra dagar och en del glywien för komma från stressen,( nänä, inga stora mängder alls så ni kan vara helt lugna). Men vist är det så att vi alla tillmans åker bättre skidor med lite värme i kroppen? Och efter andra dagens morgongymnastik som hade motsatta verkan än vad syftet var så var det enklare att värma upp på Österrike vis… hur jag lyckas man vrida hela ryggen är för mig en gåta men jag lovade mannen att strunta i morgongymnastiken något mer den veckan.
Hela veckan har varit full av intryck och tankar. Ja, tankar. På allt. Hur livet kunde varit, hur det är och hur det ska vara. En sak kommer hela tiden tillbaka när jag tänker, det får inte bli lika dant en gång till. Jag fasar för att hamna i arbetsfällan igen. Alltså inte så att jag inte vill jobba, tvärtom, det är så roligt att det är svårt att låta bli. MEN jag har en önskan om att mängden arbete ska vara mindre än förra gången vi byggde upp allt. Då syftar jag inte på den rent hammare och plankan biten, utan den som kommer när lokalen finns och ska fyllas av verksamhet. Just därför ska jag skaffa mig schema. Ett helt personligt schema där jag har tider när jag ska ha tid med mig. Helt själv tid alltså. Och så tider för allt annat som har med familj, hund att göra. Jag hoppas att det ska vara en lösning som hindrar stressen för få starkare fäste. Och hittintills har det funkat. Dagens schema har bara handlat om ”växelgång”, tvättmaskin, torktumlare, byrålåda, garderob, tvättmaskin…….och vet du, det funka! Ifjor satt jag och grät i tvätthögen av vanmakt, i år ställde jag mig i trumf ovanpå och bara stirra samtidigt som jag uttalade en ed. ”f-n ta den som packar fel nästa år”
Jaha hur går det då med bygget? Frågan har ställts en och annan gång under veckan. Vad skönt det är att kunna svara BRA. det går riktigt bra, inte ett enda samtal på en vecka måste betyda bra eller hur? Och eftersom det gick vettigt innan vi åkte så måste det vara så? Tro kan för flytta berg eller hur? Fast vi hade ett möte strax innan vi for som jag gnagat på under veckan. Jag har haft svårt att tyda ritningarnas olika streck. Ibland är ett streck en vägg, ibland ett rör, ibland ett räcke, ibland en ledning. Allt beroende på vilken av alla dessa ritningar vi tittar på. Det finns ett 20-tal med olika fakta alla med olika budskap men som tillsammans ska bilda en helhet. Jag lovar att ett pussel på 10000 bitar är lättare att läsa ut. Men det som tog skruv var just det där sista strecket som inte var vad jag trott (med tanke på att ett likadant använts 3 cm där ifrån och då var vad jag trodde) blev jag faktiskt riktigt illa berörd och all den frustration jag känt över dessa helvetes ritningar kom. Jag skuld lägger ingen men jag ifrågasätter byggsvängens ensamrätt på ha rätt. Jag har möt gubbs som tagit sig tid och förklarat ”sin pusselbit” sakligt och informativt. Till och med så man kunnat fatta. Men tyvärr har jag möt alldeles för många med föga känsla för vad som kan behövas förklara. Något som jag reagerade starkt mot redan när vi byggde förra gången och nu hoppats slippa, men så lätt ska det inte vara. Fast jag kan inte låta bli att känna en vis upprättelse när jag inser att ett par av dessa ”experter” som varit lika ”duma” på läsa ritningar som jag trots deras utbildning, dom har nämligen ”satt saker” på den icke existerande väggen… det har inte ens jag lyckats med……
Jag är övertygad om att vi haft rätt huvudleverantör hela tiden, men då endast för att jag tror på Kent som person. Jag förstår vilket jobb och tryck det måste ha varit på honom från många håll och jag är honom evigt tacksam för att han orkat. Till sin hjälp vet jag att han har en rad gubbar med pennor eller hammare i hand och även alla dessa är jag glad för att de finns för annars hade det inte gått alls. Jag blir glad när jag ser gubbsen som hamrar, murar, skruvar, klistrar, ja till och med de flesta rören kan jag bli glad över, för dom finns, dom är på riktigt, och gubbsen förklarar så mycket dom kan. Det är inte bara streck på papper. Som jag borde fatta för så gör man ju alltid, och sånt måste man ha……
tack gubbar på plats, ni är som länkar på en lång kedja som för eller senare bildar en helhet som funkar….
Cecilia, laddad för en ny vår, tacksam över världens bästa gubbe och barn som får änglar att blekna….

2011-02-16T18:43:00.000+01:00

Onsdagen den 16 februari 2011
PaNIK För ett år sedan denna dagen hade jag panik på ett konstigt vis. Jag var rädd, stressad, ledsen, arg, förväntansfull, ihålig, mörk och ljus på en gång.
Idag har jag fortfarande panik men jag kan byta ut anledningarna men grunden är dock densamma. En mening som gått som ett mantra i 14 dagar är ”du måste soretra bort allt du kan och bara lägga kraft på sånt du måste” men när måste vägen är så otydliga eller så överfylld att du inte kan sortera bland allt vad gör du då? i går fick jag en ”uppenbarelse” (och hur lät nu det då?) lösningen på paniken finns inom mig. Alltså, jag skiter i allt. Svårare är det inte.
Måstena har försvunnit, om än kortsiktigt men dom har i alla fall flytt synfältet för ett tag. Och kavr är roligt. Tror jag i alla fall. Förhoppningsvis ska stressen som bosatt sig i kroppen med tiden åter fly fältet likt måstena och jag ska återigen kunna känna mig normal i kroppen. Vad det nu innebär. Rullebör. Nu ska jag skapa en plan för framtiden, fixa en ny dator som inte är så förbaskat rörig att hitta i och där med försvinner varenda påminnelse om vad jag borde göra. Lägga mer tid på träna och mindre på att äta. Mer tid på mig själv och värdefullare tid på familjen. Japp! Jag kan känna stressen rinna ut genom tårna, synd bara stövlarna är kvar och samlar upp den för faran är att den kryper tillbaka vid minsta baksteg. Säger man så förresten? Baksteg. Bakslag är kanske mer rätt. Aja jag tror ni fattar poängen om den nu finns.
På sistone är det som datorn för en kamp med mig och flyttar runt bokstäverna på det grövsta. Förmodligen spelar fingersättningen en viss roll i resultatet men någonstans i denna svarta låda finn det uppenbart en liten maskinist som inte är helt nöjd med tillvaron. Möjligen känner den av min frustration över de faktum att man samlat fakta från tre datorer i denna enda lilla låda och därmed gjort mitt inre till kaos varenda gång jag letar efter en fil. Som den senaste veckan, AInventering brand finns inte bland mina dokument, jag får göra nån sherlekholms utryckning varje gång jag ska ha tag i den och lägg därtill att det är en x-lfil som jag inte behärskar ja, då kanske du når en gnutta av min vanmakt. Men nu ska jag inte bry mig längre för jag ska radera den från mitt nuvarande liv så får vi se vem som skrattar mest. Känner mig lite som förloraren är jag rädd……

Cecilia på väg hem till en familj som väntar och vad jag förstått, längtar…..

2011-02-14T16:13:00.001+01:00

Måndagen den 14februari
GÅS,Häll vatten på en gås och det rinner av. Häll lite såpa i vattnet och det kan ev stanna kvar. Någon tappade en hel flaska såpa i spannvatten man hällde över mig i fredags, och jag har ägnat hela helgen till puts fjädrarna. Lite torrare har det blivet men ännu sitter fukten som en svettig t-shirt efter ett träningspass. Vem f-n är det som säljer all såpa?
En dag som alla hjärtan ska man var glad och kärleksfull. Tyvärr alla nära och kära, jag hittade inte stämningen i tid och nu är det kört. Jag sänder er en hälsning här och hoppas att även ni som inte tillhör innersta kretsen kan känna att den även berör er. Jag gillar inte när det blir en fråga om att köpa en massa hjärte prylar hit och dit, men jag kan tycka det är en mysig dag som ska firas ändå och därför ska jag rusa hem och laga middag nu. Med levande ljus.
Kram på er.
Cecilia lyckligt lottad med man, barn, hundar, goa föräldrar, härliga vänner, fantastiska arbetskamrater!Middag?
Heise libe…..

2011-02-09T12:33:00.000+01:00

Onsdagen den 9 februari 2011
Björksav. Det heter att björkens sav stiger på våren när näringen är den rätta. Några modiga trotsade dörr tröskeln för vattna mina rötter i förmiddags och nu sitter jag här och känner ”saven stiga från fötterna ” det ska nog gå är känslan istället för total gråson. Tänk vad några ord kan stärk tron på att man klarar det iallfall. Tack. solen har letat sig ner från molnen och vinden låter inte lika ilsken längre, och med så många goa gubbar i omgivningen ska det nog till mer en vind för att det ska gå åt helt åt pipsvängen.
Cecilia en bit upp i backen igen.

2011-02-08T22:33:00.000+01:00

Tisdagen den 8 februari 2011
Vind, De blåste i natt, mycket. Vet inte om det innebär något drastiskt men det var och är jobbigt att höra vinden fortsätta vinna likt vinterstormar. Dagen har varit full av möte med massor av människor så många att jag blev yr. Och ändå var det nog inte så många bara alla på en gång. Vad det får mig att känna mig konstig. Från att ha klarat tio frågor på en gång blir jag förvirrad av fyra karlar på samma yta? Shit. Engelskt uttryck för skånska ”mög osso”, vilket i sammanhanget inte ska tas bokstavligt.
Cecilia stärkt i tron på sig själv igen, trots allt kommer sol efter regn…..nångång!

2011-02-07T18:21:00.000+01:00

Måndagen den 7 februari 2011
Frustration är ett begrepp jag försökt undvika men nu sitter jag och ”frustrar”, jag kommer inte runt det. Någon skulle säkert benämna det stress, det är helt i sin ordning. Ordet för känslan är mig ointressant. Dess verkan är däremot förödande. ”Du ser inte skogen för alla träna”. Otillräcklig. Bläckfisk. Spindel. Bollar i luften, är det många, och flera har trillat ner och träffat mig mitt i huvudet. Vad göra? Plocka upp bollarna lägga dom på en rad sortera bort alla som inte behöver vara där och sedan försöka kasta upp dom igen. Jag har gjort det några gånger nu men en boll trillar ner hela förbannade tiden hur jag än kastar, den som det står alkoholtillstånd på…. Jag viste att mycket förändrades i och med att det brann men att jag skulle blivet så dum att jag måste göra om hela alkoholtillstånds köret trodde jag inte i min vildaste fantasi. Men så är det. och lägg sedan på egenkontroll, flödesschema och allt annat som vi måste göra om så blir helt enkelt min lilla jonglör boll tung som en diskus och fortsätter dimpa ner hela tiden. Vad kan jag lämna över till andra? En hel del och det har jag gjort men jag måste ju för sjutton ändå ha helhets bilden för att det ska kunna funka. Och då kan man liksom lika gärna göra det ändå…… men jag har kommit på nått eller rättare sagt jag har fått hjälp. Jag tar paus. Time out, åker till maritius och köper toblerone…..nä. men. Jag måste släpa en hel del måsten, och då blir facebook och blogg två av de grejer som jag kommer ta lättare på tills himlen slutat kasta bollar på mig. Det tror jag nog flera kan förstå även om jag insett att en eller anan inte kommer göra det. Jag vill spara kraft. Kraft för komma tillbaka och känna att det funkar. För det gör det inte just nu.. frågorna om hur och när vi öppnar börjar bli alldeles för pressande, frågan om hur och när vi ska ha invigning likaså. För sjutton, allt vi vet är att vi har en butik som vi kan öppna den 8 april i övrigt vet vi inte nått. Vi har en datum när man hoppas kunna lämna över lokalerna men om något går fel längs vägen, vilka alla som byggt vet att det tenderar göra då och då, finns det inga tidsmarginaler. Och tro mig, om det är någon som lider av denna ovishet så är det vi. Därför och enbart därför har vi bestämt att det får ta den tid det tar. Det går liksom inte att göra annorlunda. Ta en dag i taget kom ihåg att solen lyser ovan molnen….alla inblandade hantverkare, byggfirmor, m.m. gör sitt yttersta hela tiden men inte ens dessa fantastiska män och kvinnor rår över ”oförutsedda händelser”. Det tog 27 år att komma ditt hän vi var, om det tar ett eller två år nu spelar det nån roll? Ucsh vad gnälligt det låter men ibland måste även dessa bloggar få komma fram…
Cecilia, mitt i skiten, men hopp ändå….

2011-01-31T16:29:00.000+01:00

Måndagen den 31 januari 2011
Med branden försvann mycket. Hur mycket kommer vi aldrig att kunna reda på men dom sista dagarna har bjudit på en rad överraskningar som vi hade klarat oss utan. När det nyss hade brunnit hete det att hjälp skulle finnas att få från åtskilliga håll, från samma håll hete det att man skulle hjälpa oss starta upp smidigt igen genom just den hjälpen. Ha ha. Att vi trodde på det? förmodligen var önskan att det skulle vara så stark, ja så stark att man villigt svalde alla löfte. Men vi gömde ta det skriftligt….. kyss karlsson.
Allvarligt talat kunde jag inte ens bli arg, för nu är det så många saker som vi ska göra om så det står mig upp i halsen så en mer eller mindre kan inte spela så stor roll….kan man tycka. Men allvarligt talat, bara för det brann blev vi inte pundhuvud. det som stör mig mest är alla förbannade lögner om att ”jag är lessen, det är rutiner, så är det bla bla” än så länge har jag inte hört någon som varit ledsen men jag har hört en väldig massa läsa innan till i papper…..
Jag är fruktansvärt glad om vi lyckas få allt på plats i tid. faktum är att vi står inför en näst intill omöjlig uppgift och jag tackar stjärnorna för att vi avblåst alla idéer om att kunna öppna allt som det var och det redan under året. ”Hillebenen flockas”
Oh, det måste vara skönt för er ni har semester…… kan vila ut….
Nä, jag ska inte klaga det kunde säkert varit värre.
Vi kunde ju varit pressade, stressade och bjudna på en bal på slottet, nu är vi bara de två först nämnda så jag behöver inte be mössen sy någon klänning…..
Cecilia lyckligt förvisad om att ovan molnen skiner alltid solen, tacksam för man och barn.

2011-01-28T09:42:00.003+01:00

Fredagen den 28 januari 2011
Ibland hamnar man på informationsmöten där man undrar varför de kallar de information när det egentligen bara handlar om att rabbla något om att vi följer lagen, i detta fall skollagen. Men, som helt icke i skolans värd insatt, DET utgår jag ifrån att ni gör! Jag har i snart tio år lämnat mina barn i den kommunala skolans hand och inte en gång har jag ifrågasatt hurvida man följer lagen, det liksom bara utgår jag från att man gör. Dumt? Nä det tror jag inte för jag måste våga tro att man har mina barns bästa för ögonen när man planerar arbetet. En och annan fallgrop har det varit genom åren men det tycks vara mer regel än undantag. Men just nu känns det som om att återigen ska alla dessa barn som har oturen att vara födda 98 vara försökskaniner och därmed vill jag ha information om vad förändringen innebär i praktiken. Därför går jag på informationsmöte. Och får besked om att vill jag veta något kan jag ju läsa skollagen. Undra på att jag möt så många frustrerade lärare när man kan svar mig som förälder så… Dock jag lär mig något, hur viktigt rätt information är för att man ska känna sig trygg. Alltså ska jag nu titta över all vår information till anställda och gäster. Osäkerheten och nervositeten när man kommer ny på ett jobb är alltid stor för en vuxen, att då vara 16-17 och ha sitt första jobb är tre gånger värre. Vi har alltid varit duktiga på informera men man måste se över vad man gör och inte köra och bara plocka fram fjorårets papper i tron att allt är som då. i vårt fall är inget som då, och inget är som det varit. Vi är helt enkelt NYA Buhres. Som gäst kommer du känna igen dig och förhoppningsvis märka det i form av större leende , bredare kunskap hos personalen. Även sortimentet får sig en kraftig översyn och utvecklingsköket ska gå på högtryck de närmsta månaderna. Dock, det tog 27 år att bygga upp, ett par timmar att brinna ner, så lite tid tycker jag nog att vi vågar ta på oss…
Och för att bli extra tydlig, vi har på sistone ”droppat” några kluriga namn/meningar, typ ”håll Utsikt på Kajplatsen”. Utsikten är namnet på restaurangens ovanvåning, Kajplatsen är namnet på restaurangens nedanvåning. Buhres krog har brunnit upp eller ner vilket du vill. För att vi rent mentalt skulle överleva i all röra som varit har vi fattat beslutet att inte försöka återskapa allt som det var. Allt för många saker försvann för att det skulle vara möjligt och istället för gräma oss över det bestämde vi oss för göra något nytt. Och det vill jag lova var ett av de bästa beslut vi fattat. Det blev så mycket positivare att jobba med framtiden sedan vi accepterat tanken. Det var dagens tydliga information. Nu till den otydliga, rökluckan……eller röklyckan?
Du som ännu inte haft lyckan att se hur fantastiskt det framskridet med bygget kolla Facebook ”Buhres” sista bilderna lades in i går kväll, kakel i köken, innertak i nedanvåning , skorsten över röken blir en meter högre per dag nu m.m. Ett helt gäng fantastiska gubbar & gumma är på plats och skrammel och bank är som ljuv musik i mina öron. I går valde jag färg på väggar och golv och ”toatronen” är nu vald, kan lova att hans majestät blir avundsjuk!
Ordet för dagen är, fantastiskt!

Cecilia, lyckligt gift med värdens bästa gubbe och mor till världens bästa barn

2011-01-21T20:30:00.000+01:00

Fredagen den 21 januari 2011
På spåret. I dubbelbemärkelse. Jag gillar programmet och jag har varit på mässa och inspirerats. Jodå, jag handlade också, alldeles helt otroligt häftiga bord till framtida bar hörna. Så nöjd så nöjd. Hela trippen förgylldes av ett mycket trevligt sällskap som på många sätt inspirerar och motiverar till att fortsätta, Tack.
Resan kunde dock slutat i Ystad, av någon anledning blide det ett helvarv i rondellen likt karusell, missade avtags vägen under skratt. Så det kan gå när man är ingripen i engagerande samtal. Nästan ett helt dygn senare upprepas proceduren men då strax utanför flygplatsen. Helt plötsligt var all form av sträckmarkering på vägen borta och det var så mörkt. I min iver i samtalet funderade jag nog inte helt och hållet på var jag svängde utan tog istället för givet att ljuset på bilen gått åt pipsvängen. Med all den tekniken varav det mesta är automatisk kan det säkert finnas någon finnes som slår av allt när man pratar för mycket? Tanken är inte omöjlig, inte i min värld. Det lustiga i hela kråksången är alla tankar som grundas på en mer eller mindre vild fantasi i ett sådant läge. Ups, var blide ljuset av, vem tog bort alla linjer, har dom ändrat så mycket sedan i morse, vad gör jag nu m.m.? och vet ni, när jag väl kommit rätt igen såg allt ut som vanligt…..
Men i vardagen är inget som vanligt. Det formligen rusar fram. Ursäkta om jag skrattar nästa gång någon säger ”oh vad skönt ni stängt så ni får lite lugn och ro”……jaja, en bal på slottet oso vidare. Det går i ett. Men det är helt underbart!
Cecilia Lycklig över mycket men mest över gubbe och barn!

2011-01-18T17:01:00.001+01:00

Tisdagen den 18 januari 2011
Svartnos, det har jag det… jag har äntligen (enligt somliga) tagit mig i kragen och sökt mig in i det gytter av flyttkartonger som är resterna av vårt forna kontor. Lådorna är ganska ”fina” på utsidan men döljer ett svart inre… sotiga hopklistrade pärmar, svarta böcker, svarta prydnads föremål. Klumpar som efter många minuters tänk visade sig vara reser efter glödlampor i en plastlåda. Genom studera övriga saker i lådan kunde jag förstå var just den konstiga tingesten jag hade i min famn kom från, och så långt i minnet letade jag vidare och insåg att detta måste vara S-Gs reservlager som var nerpackat. Med en gång kunde jag gå tillbaka till en annan pryl som jag tvingats ge upp klarhets önskan om, och inse att det faktiskt var en träask med spik som jag aldrig kunnat öppna.
Böckerna som jag skulle leta upp för att få rätt med försäkringsbolagets listor har jag ännu inte hittat men jag har hittat så många andra som jag inte viste att vi hade resp. glömt var dom fans. Störst var nog sorgen efter min godis kokar bok som är helt förstörd… när man står så där med saker i sin hand som man Glömt existera blir man lite betänksam. Värst tyckte jag det var när jag hittade ett glas äpple som jag helt tappat historien bakom. Annars kommer jag vanligtvis ihåg såna där grejer men nu är det som förgjort. Sedan branden är minnet lite sotigt. Liksom min näsa och mina lungor känns. Efter 1,5 timme i rummet mådde jag pyton illa. Ska nog försöka ha dörren öppen när jag är där inne för det är läskigt hur det känns i kroppen. Doften från rummet har något konstigt sötaktigt över sig och jag tror inte att det är så där jätte hälsosamt.
Men en sån massa grejer. Bara i kontoret. Ja j-k om jag ska lyckas lösa den inventeringslistan. ¼ av lådorna han jag med och jag kunde inte skriva ner allt. Tänk alla trycksaker vi fått gjort genom åren, allt som vi tryckte upp hösten 2009 för klara oss två år framåt. Brochyrer, 4 språk, a4, a3, a5 visitkort i fyra varianter, presentkort, kuvert i tre storlekar, allt som stått kvar från tidigare tryckningar. Ja det är mycket mer, jag gitter inte rabbla det….
Blev jag klokare? Ja, även denna dagen har haft stora glimtar av hopp. , jag kunde idag ta en sväng om på ovanvåningen till det som tidigare varit Buhres krog utan att falla ner till nedanvåningen. Bara en sån sak.
Jag hade om vattnet varit kopplat kunnat tvätta händerna i de handfat som satts upp. Däremot hade jag inte kunnat gå på toa då detta är en ”never ending story”. ”Kisse tronen” is back på agendan…..men man har lovat att vi ska slippa ett hål i golvet varianten… nej det är inte ett dåligt skämt bara resultatet av vår önskan att göra mer likt vad vi hade än vad vi i ett inledning skedde trott. Ingen skugga på di duktiga hantverkarna! Men man kan ju inte komma ihåg allt när man sitter i en karusell som aldrig tycks sluta snurra.
De först tagen är tagna för få bättre ordning på ett flertal plan. Känns mycket bra. nu återstår att komma ihåg det privata livet varje dag därför har jag lovat mig själv att inte ta med datorn hem om kvällarna och inte gå ut på facebook i tid och otid. Men för den nyfikne finns det en rad bilder på ”buhres” som jag lagt ut idag.
Cecilia skönt trygg.

2011-01-12T23:04:00.001+01:00

Onsdagen den 12 januari 2011
I tron att dagens ljusa timmar är 24 inbillar jag mig ibland att jag kan hinna med hur mycket som helst. Tji fick jag. De ljusa timmarna räckte till en tredjedel av dagens arbete och nu sitter jag här i skenet av ett levande ljus. Ganska mysigt men kanske inte bästa förutsättningarna.
Måste jag då skriva? Ja det känns så, det liksom kryper i kroppen av saker som väntar på få komma ut. Om det är bar eller dåligt vet jag inte men det är inte mask i alla fall.
Det känns lite små jobbigt. Jag tror egentligen inte morgondagen skiljer sig från de andra dagarna i dess närhet men på någotvis symboliserar den ändå något som berör mig djupt. Nu har vi redan planerat in möte hela dagen för att förra byggprocessen framåt i rask takt. Det känns bra. ju mindre tid till tänka på det som inte kan ändras desto bättre.
Jag känner sånt hopp inför framtiden. Ett av dagens möte handlade om bildandet att en ekonomisk förening som så småningom kan bilda ett destinationsbolag för Ystad Österlen, och jag tycker hela tanken är helt underbar. Den inspirerar mig att tänka nytt, se framåt. Jag hoppas verkligen alla andra också kan se kopplingen med besök-byggnation-arbet-mat-service-mer arbete- lättare att leva året runt på den lilla plätt paradis som Ystad Österlen utgör. Jag tror att min känsla för trakten bara växt sig starkare detta år som gått. Eftersom situationen i sig krävt att jag öppnat ögonen för var, när, hur, jag vill leva de närmsta åren har jag vandrat runt en massa, tänkt och bara varit här och nu. Jag har lyckan förmånen att ha hela familjen i min närhet. Jag har växt upp med myllan mellan tårna och numer är det finkornig sand. Jag tror man blir stark och trygg i sig själv när man får vara barn i miljön här om kring. Respekten för att bevara och samtidigt utveckla går som en röd tråd genom hela uppväxten, ja hela livet så här långt som jag kan se nu. Röd är också kärlekens färg. Jag ska nog använda rött i morn igen.

Cecilia Lycklig över man och barn och att var del av detta nuet….

2011-01-11T22:59:00.001+01:00

Tisdagen den 11 januari 2011
Jag lever och är gräsligt nöjd. Nästan så jag spricker. Någon fråga mig i dag om jag inte fick en tår av rörelse när jag ser alla framsteg som bara ramlar över bygget just nu. Jo då men jag får mer leeende än tår, energin formligen spritter i benen och jag kan känna yes, yes, YES! Tidvis kommer tårar av ren lycka och ren utmatning. Känslor ska ut för hälsans skull! Och chokolad hjälper alltid…fniss.
Nu måste jag bara hitta ett sätt att bärga mig så jag inte rusar iväg. 10000 ideér hittade sin väg genom min hjärna idag, ett stadigt tag i handbromsen är ett måste.
Den värsta var nog när jag ville börja flytta väggar i restaurangdelen. Kan inte fatta att ingen annan kommit på detta tidigare och nu är det liksom kört insåg jag med fasa. Vad göra? Bygg upp och riv sedan ner igen kom det från ett håll…. Ja det skulle väl vara just det… ja ja, vad är en bal på slottet utan danseskor? Trög och svår med sår på tår…
Har jag års ångest? Ja.
När radion började tjata i måndags morse blev jag faktiskt riktigt sur. Det hade varit så enkelt att bara skicka ett meddelande om att nu kommer vi ta upp ämnet i veckan så ni vet. Istället kommer det när grötskeden är halvägs till munnen och man tappar allt, sked, aptit, fokus. Det är då jag bestämmer mig för att nu räcker det. från och med nu bestämmer jag vem som ska få mig att tappa fokus igen. Och gröt sked.
Ska vi göra något? Ja.
Spelar det någon roll vad det var som hände i detalj? På vad sätt förändrar vetskapen om alla detaljer framtiden, livet just nu?
Det vi vet är att vi lever, vi klarar oss, vi ser en framtid, där läger vi energin. Det trista tråkiga läger vi i facket för livserfarenheter vi gjort, och så öppnar vi lådan för nya vi vill fylla på med.
Tack alla härliga människor för att vi får.
Cecilia, hög på choklad och hopp!

2011-01-10T21:21:00.002+01:00

Måndagen den 10 januari 2011
Åter på banan… efter ett fejkat virus angrepp som skickats mig vågar jag åter öppna datorn. Det är inte utan att jag saknat det även om jag på ett tidigt stadium lovade mig själv att inte slå till datorn varje dag under jul och nyår. Men det blev lite mer. Nåja, nu är det som det är. Nyår blev väl lika ångest laddat som alltid, dvs mycket liten dos ångest och istället en ofantlig glädje över att få finnas till och överlevt ett helt år till. Vist har extra många tårar fällts när jag resumerade året men samtidigt känns det okej. Det går vidare. Jag har lärt mig mycket. Flera otäcka sanningar som ger en livserfarenhet jag kanske inte fått förrän det varit försent annars.
Människor vill inte ha sanningar som är jobbiga. Förståligt, men det måste vara jobbigt att gå genom hela livet med skygglappar.
De flesta människor gläds åt framgång. Härligt, konkreta bevis dagligen.
Ett fåtal gottar sig när det går åt pipsvängen för någon annan. Trist, inte värt att ödsla energi på.
Internet, ett satans gissel där vem som vill kan skriva vad skit den vill om vem som helst utan kollat sanningshalten. Resultatet kan bli värre än när bonden sprider gödsel på åkrarna.
Internet, en fantastisk tillgång på information och kontakt möjlighet när det används rätt.
Internet, kommer aldrig slå ut det verkliga mötet över en kopp kaffe vad man än säger. Hjärte värmen när någon sitter mittemot i en diskussion och uttrycker sin åsikt med eller mot är underbar och den går inte få via data skärmen hur många kamrer vi än kopplar till.
Inre kraft, har jag massor kvar men jag måste lära mig hushålla med den ännu bättre.
Tur har jag av många olika anledningar men det diskuterar jag bara över en kopp te eller ett glas vin. Gärna eis-vin för det är väldans gott tillsammans med de mesta. Välkommen.
Jag vill slå ett nytt slag för mötet. Det levande mötet utan 150 skrivna tecken om datum, plats, tid och klädsel. Bara ett sånt utan förpliktelser där var och en kan var just där och då. Jag insåg detta när jag mös runt här under snöstormarna som lamslagit trakten under december -januari .
Tiden går så fort när det är jullov. Barnen är lediga ända till vi stänger och sedan börjar dom skolan när vi får ledigt. Vanligtvis. I år eller fjor jag vet inte hur man ska säga för det är tre sammanhängande veckor över ett årsskifte. Men nu går allt i spin direkt. Det blir ingen vila. Men å andra sidan kan vi koncentrerar oss bara på ett par saker istället för över ett helt span av grejer. Känns helt okej.
För man vara glad en vecka som denna? Radion började i morse om att nu är det snart ett år sedan…..bla, bla… sedan ringde en journalist som ville tala framtid….. egentligen vet jag inte vad vi vill. Eller jo men ändå nej. För allt för många trådar är sköra av väder vind, ork, plan möjlighet. Dom flesta har möjlighet att växa sig starka om vi bara får en chans att sitta ner några dagar utan hela den börda som 2010 varit. Jag hoppas jag kan få återkomma när jag vet säkert att det jag säger faktiskt är det som händer när det händer. Håll utsikt på kajkanten…..
Jag är glad, för jag lever, jag har blivet faster igen och det lilla livet påminner mig om att vi alla varit små i en värld av svart och vit, sedan växer vi och det skapas gråsoner med färgklickar. Jag har haft tur för trots askas svarta färg kan jag känna att det funnits många färger även 2010 och framför allt ser jag en färgpalett framför mig där svart bara får vara med för skapa kontrastlinjer nångång då och då.
Tack alla som kan acceptera olikheter och att jag får vara en del av världen .
Framtid hägrar.
Cecilia, lyckligt gift med värden bästa gubbe, mor till världens bästa barn

2010-12-26T20:53:00.000+01:00

söndag den 26 december 2010
är julen över för att vi skriver annandagen? Inte i min värld, men vist har värsta stormen bedarrat både utomhus och inomhus. På något sätt vill jag inte släppa julfriden som råder. Lyckliga barn, lugn gubbe. Trötta hundar… mat behöver vi inte tänka på under flera dagar eftersom åtgången på julmaten inte levde upp till planeringen. Förvisso en planering som behöver ses över starkt inför kommande år. Men man vet ju aldrig hur länge snön ska vara och det gäller att ha ett lager…. Tur ungarna är så tåliga och faktiskt gillar sill och brunkål. Det ända man tröttnat på är julmust och tro mig, det kan jag leva med…
Kivik är täckt med ett lager snö som på sina håll är mer än metern. Trädgården liknar mer ett snöupplag än skön sten oas. Hundarna har ingen plats att bli av men promenerar lätt över det nu obefintliga staketet..
Juldagen innehåller alltid ett besök hos släkten så även i år. En biltur som normalt tar 15 minuter. I går 1 timme och en kvart. Lagom roade upptäcker vi att vi fått punka. Det är då jag fattar varför tomten har släde. Och renar.
Skönt att veta att man lever….
Cecilia mycket lugn och nöjd över världens bästa familj.

2010-12-23T22:36:00.000+01:00

Torsdagen den 23 december 2010
I en egen liten värld… ute viner vinden och drar snön med sig i stora drivor. Dörrarna går knapast att öppna, vi slår upp dom. Vilket blir ett par gånger för övertyga hundarna om att det inte är någon som vill in varje gång det smäller av något som blåst omkull. Har skottat samma yta fri från snö fyra gånger idag bara för stor tus (hund) ska ha någon stan att bli av när hon kommer ut. Varken hennes ben eller päls är speciellt förtjusta i snön men hon lägger sig gärna ner och låter vinden täcka henne tills hon inte syns längre. Lill tus däremot är överförtjust, särskilt som hon upptäckt att snövallar funkar som trappa för hoppa över staketet… och varje gång lyckas man lura ut matte på en språng march…
Efter en dag vid spisen, alternativ köksbänken, känner jag mig ganska färdig. Trots alla löfte om att i år inte göra för mycket har jag gjort just det, förmycket. Jag kan inte hjälpa det, det är ju så roligt. Och när jag står där och gör grönkåls sallad får jag för mig att göra ”Gul Sallad” (mango, papaya ,grape, purjo och chilli) kan säkert vara gott till något. Halvägs in i detta jobb slår det mig att jag glömt pepparkakshuset. Bara börja smälta socker. Det är då det roliga börjar. Efter en vis assistans med mallar visade sig att degen var värdelös, rent av hoplös, men envisheten tog överhand och samtliga delar låg nu färdiga, trodde jag. Ha. Måtte inte detta bygge ha några som helst likheter med det som pågår på hamnen för då blir det kris. Efter letat i gömerna hittade jag fjorårets räddningsplanka, färdiga husdelar. Något mjuka nu men ändå fler än inga alls. Så nu står det där, det ragligaste pepparkakshus jag någonsin gjort. Brutet tak i dubbelbemärkelse, luftning a la tält modell malätet….. å, ja, allt går att lösa med florsocker om man nu bara har något hemma…… det blir till låna en kopp socker om jag ska lura hit tomten för titta på hus. –aso, mor, det ser inte klokt ut….nä men det har charm…
Snön yr, klockan närmar sig midnatt. Barnen har självmant lagt sig och hundarna snarkar. Julklapparna är inslagna, granen klädd. Bara att vänta. Vänta och se om det blir julmat i 14dagar eller om vi får hjälp att äta upp den. Just nu ser inte vägläget något vidare ut då riksväg 11 tycks vara oframkomlig och det är vid just den som övriga familjen har sitt bo. Vi får se.
Känns som jag glömt något, typ slappna av… fast ändå inte för jag har gjort sådant jag gillar men kanske i för stor dos. Tid att vila och läsa ur en god bok, kokbok kanske? Nä jag bara skämta.
God jul på er alla. Mysig och behaglig, lagom däst och helt underbar.
Cecilia, lyckligt gift med värdens bästa gubbe, mor till världens bästa barn

2010-12-17T09:06:00.000+01:00

Fredagen den 17 dec -10
Den räcker inte riktigt till, tiden alltså. Trots planering och beslut om att inte vänta till sista dagarna sitter jag ändå här och funderar på vad det var som hände när det gick från november till december. Ökade klockorna takten eller? För helt plötsligt så är det den 17/12 och jag har fortfarande inte fått iväg allt som skulle iväg. Blir det jul ändå? Japp.
Snöstorm. Radion tycks ha hakat upp sig. Jag minns när jag som barn hörde ”kaos på Österlen” en mörk röst spred fasa i hus och hem. Och där satt vi insnöade i tre dygn. Men det var ganska mysigt tillskillnad från det som varit nu. Mest lossas snöstorm….men vist låter jag helst bilen stå stilla och väntar på bättre väder.
Det gör däremot inte gubbsen som bygger vilket är tur. Det är underbart att se framstegen som gjorts och görs. Flera har frågat om tidsplanen håller, blir vi färdiga? Vet inte.
Jag frågar inte för jag vill inte höra svaret om det är på tok, och skulle det vara ok idag kan det ju mycket väl slå fel i januari så jag sparar oron. Jag planerar för att allt funkar som det ska. Och med det vill jag bara förmedla att vi vet när vi öppnar butiken 2011, allt annat är en ren bonus…..
Igår bakade jag julbröd, ja det heter väl så om man gör det i december? Suveränt gott blide det men jag måste erkänna att jag lagt av mig lite när det gäller storbak men till sist blev det som sagt gott, mycket gott dessutom! Dessutom gjorde någon julgodis som var så suveränt gott att man inte behöver skinka……
Dagens arbete väntar, julost ska delas, märkas, dukas fram, ett härligt jobb att se hur allt bara blir till helt plötsligt. Sista sillen ska packas. Julklappar, julålar och sill ska skickas över hela Sverige, precis lagom mycket att göra för att känna att allt nog ändå kan bli som det varit..
Cecilia Lycklig över vara en del av livet som rör sig mot framtiden.

2010-12-14T08:59:00.000+01:00

Tisdagen den 14 december 2010
Väntans tider…. Ingen väntan är som december väntan, man tassar runt barnen, stampar runt hundarna, svär över biltransporter. Jag väntar på en rad saker. Både positiva och mindre roliga men jag väntar likt förbannat. De mindre roliga hör livet till, alltså för att man ska kunna uppskatta de roliga mer alltså…
Jag har väntat på en hantverkare som rykt ut akut idag. Mycket tacksam för det. men ja känner pulsen öka för varje sekund då jag väntat på öppna butiken i 5 veckor nu, och just den dagen ska något gå sönder hemma som gör att jag fördröjs. Och ändå, jag vet att inget kommer ta skada av att jag kommer senare men det är den där förväntan, otåligheten att äntligen få slå upp dörren som kittlar. Det ända som kan hända är att ”C ” blir något stressad men det fixar sig för hon är duktig. Mycket duktigare än hon vågar tro. Ja så är det ju hundarna som undrar vad i herrans namn det är som händer. Tyvärr klarar jag inte av att förklara så lätt för dem men jag kan lova att den stakars karln blivet utskälld enligt hela registret. Hoppas han inte tappat hörseln.
Pepparkaks hus har det inte blivet något trots deg och ny bok med mallar. Inspirationen har liksom flyttat till mer riktigt hus. Inte för det blivet så himla mycket gjort där heller men i alla fall. Tvätt och städning tar sin lilla tid på vintern, lägg där till två hundar …. De må vara hur söta de vill, de tar ändå sin lilla tid.
Nu, är väntans tid för dagen ett minne, nya äventyr väntar! Tack.
Cecilia Lycklig över en hel del men mest över livet i sig och gubbe & barn allra mest.

2010-12-09T21:21:00.000+01:00

Torsdagen den 9 december 2010
Härmed har undertecknad provat sin sista toastol till detta bygge! Äntligen har kontakter skapats med person väldigt kunnig inom området och jag känner en stor tillfredställes i att kunna lägga denna ”skitsak” till handlingarna. Vilken känsla….. ett redigt lyckorus följde. Det höll hela dagen och varar fortfarande, har bara spätts på. Känn lyckokänslan stråla mot dig! Så många saker har fallit på plats. Bland annat brädor på utsidan av byggnaden. Säkert heter det inte brädor rätt o slätt, utan något fint, men för mig är det brädor som ligger längs väggen. Och dom är så fina! Jag tror inte riktigt gubbsen förstod hur lycklig jag blev bara av att se dom sätta up en brädda, två brädor, tre osv…jag var tvungen att gå där ifrån innan tårarna börja rinna av ren lycka.
Och invändigt då. mitt rum= synbart = väggar, skaldjursrum= väggar, en kyl, en frys färdigt alltså väggar. Något som tokat på vägen? Javist men två rediga gubbs från kylfirman i byn har både hjärna, hjärta och erfarenhet att jobba i våra lokaler så dom har löst det mesta bara genom sunt förnuft. Helt otroligt skönt. Tänk vad man kan komma långt med bara detta lilla verktyg, sunt förnuft.
Idag gick vi (jag och min alldeles egna gubbe) på upptäcktsfärd tillsammans i byggnaderna. Tänk vad man kan uppleva saker annorlunda när man är två som tittar på samma sak. Det ligger nog en heldel i uttrycket två ser men än en….
Igår var samma duo på långfärd till huvudstaden i Skåne, Malmö. Det är ett äventyr varje gång. Alla dessa vägar som kommit till sedan jag lärde mig köra bil är duktigt förvirrande. Numer vet jag aldrig vilken del av Malmö jag kommer in i. så då slår jag till Lilla Elsa vägvisare, men si hon var inte så hemskt samarbetsvillig. Av någon anledning var det inte Sveriges vägar som visades utan något Land vars karta är röd med en Svart fågel eller nått på. Nä, jag vet inte vilket land som har denna flagga, och inte gjorde detta faktum att Malmö inte fanns med livet lätt. Efter ha hotat med en färd ut genom fönstret slog maskinen över till Svensk karta. Då, då hade vi passerat genom den del av Malmö som vi skulle till och var på väg norr över. Jag behöver nog inte gå djupare in på de känslor som passerar hjärnan i ett sånt läge. Det är då jag är tacksam att jag är gift med en lugn och förståndig man. Nåja. Fram kom vi om än en stund senare än tänkt.
Och vad livet blev lättare efter detta besök. Så många klumpar och svar på frågor som ställts de sista månader fick svar. Nu kan jag med gott samvete sita på nästa möte och säga, klart, klart, KLART! Och viken inspiration jag fick. Synd jag inte kan lägga ut bilder här längre, nån teknisk finnes som jag lyckats få till helt ovetandes….
Lucia står bak hörnet och väntar på att få göra entré. På något sätt känns det som julen är väldigt nära så snart tysta natt börjat ljuda över byn. För den som inte vet har Kivik ett väldig mysigt Lucia firande på torget som är riktigt stämningsfullt.
Jag har bakat lucekattorna, de med chokladkräm blev populärast men russin varianten dög den med. Nu är julköttbullarna klara och första julklapparna är inhandlade. Jag känner mig så nöjd. Imorgon ska jag bara njuta gubbsen framsteg med väggarna. På tisdag öppnar vi igen och jag har fått ny tomte dress för den gamla brann upp den med. Ja. tänk vad saker kan kännas annorlunda dag till dag.

Cecilia Lyckligt gift med värdens bästa gubbe och mor till värdens bästa barn…..

2010-12-04T12:14:00.000+01:00

Lördagen den 4 december 2010
Förvirrat känns det allt när man försöker förklara för tonårsdöttrarna varför dom ska klä sig varmt för gå ut och frysa i snön när dom kan sitta kvar inomhus i värmen. Det är väl bara att konstatera, ju äldre dom blir desto barnsligare blir vi föräldrar. Jag vill ut i snön och ju mer dom tvekar desto mer övertygad är jag om att det är ljust vad dom behöver. Men jag fixar inte motivera det där med gå ut och frysa………..
Fiskbilarna har kört fast på egna parkeringen och ederna gick högt över snö och vind, men när jag låg där på alla fyra med snö innanför kragen kunde jag inte låta bli att skratta. Det är för bra för vara arg. En och annan kan hålla sig för skratt men jag njuter.
Tystnaden som uppstår av att snön dämpar ljud, renheten som blir i och med det vita täcket som ligger över allt är ljuvlig. All dom som aldrig varit på Österlen under vintern vet inte vad dom missar. Det är helt enkelt alldeles, alldeles underbart vackert. Och en storm är något så rofyllt at uppleva. Naturens krafter är ett skådespel där man bara kan avvakta passivt och göra det bästa av stunden. Tända ett ljus, njuta nått gott, spela ett spel, läsa en bok för att sedan få pulsa ut i snön…
Just nu skiner solen termometern visar minusgrader, snön reflekterar strålarna och det gnistrar och glimmar som om marken var täckt av kristaller.
Arbete väntar, x antal julklappar ska tillverkas, dagens bak ska igång men först en runda i ett vinter vackert Kivik.

Cecilia lycklig över mycket men mest över gubbe unga och hundar!

2010-12-01T19:22:00.001+01:00

Onsdagen den 1 december 2010
Snö är underbart utomhus. Inomhus blir det mycket blött. Tur att dom fått upp väggar och tak på bygget, faktiskt riktigt behagligt för vara fönsterlöst under en snöstorm på Kivik. Ja kanske inte storm av värsta sorten, men tillräckligt för att jag ska undvika kasa runt i bilen. Jag har inte varit inne i bygget på ett antal dagar och definitivt inte på ovanvåningen så överraskningen blev stor när jag insåg att det fanns rum nu. Klart positivt! Och när den utlovade stormen bedarrar så ska undertecknad titta på klinker, kakel och toaletter. Jo, toaletter. Jag trodde i min enfald att jag var färdig med den typ av stol men där hade jag fel. Nu måste jag till en butik och provsitta, nä inte på riktigt, riktigt, utan typ som man provar sängar. Siken skitsak…..
Hundarna brukar få följa med när jag går ner till butiken, jag knyter dem utanför och så går jag in. Inga problem, tills idag. Den lilla skrutten fick för sig att jobbet som byggare var roligare än fiskhandlare och bet av kopplet och rusade in på bygget. Man är tacksam för att dom inte gjuter vid sådana tillfälle…. Lite snurrig var hon allt för hon bet först av den stora hundens koppel men eftersom det är en bekväm gammal dam låg hon kvar precis som hon skulle. Får hoppas det inte upprepas när målaren kommer…
Snön inspirerar. Tomtar har tagit sin sedvanliga plats i fönster, schimpansen höll på sparkas ut i årets vinterlandskap men efter en lång utläggning från dottern om traditionen med schimpansen fick den hedersplatsen. När jag kröp runt i källaren och letade julpynt hittade jag två gamla tomtar som köptes till gamla fiskaffären. Lite kändes det i nostalgi tarmen. Nu står dom i butiken tillsammans med lite annat julinspirerat och det känns bra.
Pepparkakshus var tanken att det skulle bli men det fick sig en redig törn när jag insåg att samtliga mallar och min fina bok om pepparkakshus försvunnit i lågorna. Bara papper säger vän av ordningen och även jag, men jag kan ändå inte hjälpa att lite känns det. Jag har samlat mallar ända sedan jag var liten och faktiskt hade jag den allra första mallen kvar, den pappa gjorde när jag var liten. Säkert finns originalet kvar och jag hittar nog en ny bok också. Med tiden. Det är egentligen förlusten av en specifik sak som är värst, det är känslan av hur mycket man glömt att man faktiskt har. Som måste kommas ihåg för försäkringens skull. Samtidigt som man ställer sig frågan varför man glömt.
När jag kröp runt och letade julpynt insåg jag hur förtvivlad jag varit i januari, för normalt sett har jag väldans ordning på pyntet men nu var det en röra utan like. Allt nertryckt bara för försvinnandets måste. Inte med känsla att detta ska vi vara rädda om. Ja, huga ligga. Vad är en bal på slottet?
Vad sysselsätter vi oss med nu för tiden? Ja jag skissar på servering, marknadsföring, organisation, allt går i vart annat. Idag tog jag ett steg på vägen, den som ibland känns som den bara var en rondell, inga avfarter. Det känns väldigt bra. När jag inte vet vad jag ska göra, fastnar, så bakar jag. Idag tog mjölet slut innan jag han bli färdig med tredjedegen men kanske var det just det som behövs. Kaoset som uppstår i hjärnan när man inser att ingredienser fattas kräver kreativa lösningar. Alltså jobbar hjärnan och det var faktiskt efter insikten att mjölet inte räcker som jag löste ett av de problem som stoppat upp rondellen. Alltså rekommenderas bakning till alla chefer som står inför problem i framtiden, ja naturligtvis till alla andra också men framför allt till alla er som ska planera för andra människor. Tänk på vinsten, gott fika bröd till kaffet blir alltid uppskattat. Men tala om vad du bakat, häromdagen tog personalen den mjuka pepparkakan till frukosten. Vilket är okej. Om man inte lägger sill på den i tron att det var mitt vanliga bröd….

Cecilia lyckligt mysande vid levande ljus här i vårt hus…..med världens bästa gubbe och barn…

2010-11-25T21:28:00.001+01:00

Torsdagen den 25 november 2010
Fyrbensterapi *2. Effektivt, billigt, glädjefyllt. Framför allt välbehövt. Efter ha utövat 4bensterapi ute i snön som ligger likt ett tjockt duntäcker över hela tomten kan jag äntligen samla tankarna till vad jag inbillar mig några vettiga tankar. Inte för att det är lätt, dagen känns som en ända lång boxningsmatch där rond efter rond liknar tidigare utförda….
Morgonen började med ett möte angående bygget som gjorde mig så fruktansvärt besviken. Ilskan och illamåendet som kom gick inte över på flera timmar. Losec nästa? Borde följa med i varje byggprojekt. Möte två blide inte av eftersom möte ett drog ut på tiden lagom till möte tre skulle börja…. Då var jag faktiskt med igen. Kan inte annat än beundra gubben som orkade sitta kvar hela förmiddagen trots att jag vet att även han hoppade jämfota. Möte tre fick mig att drömma om sammarin, säng, sol ett annat liv.
Vad i hela fridens namn håller vi på med?
Frågan ställs om och om igen.
Måste man bli ingenjör?
Tycker jag inte det är roligt nu när det kommit väggar då? Jo.
Det är roligt att tomten är på väg, med lite tur får vi en hustomte likt de som det berättas om i sagorna. De som kolla djuren, passa elden, medan husfolket sov och en gång om året fick tomten gröt som tack. Jag kokar gärna 1000liter om det bara hjälper…
Röda gardiner har under kvällen smugit upp runt fönstren. Adventskransen hänger ljuvligt grön i väntan på första ljuset ska tändas. I ugnen står brödet och sprider en doft som för tankarna till julglädje och mys. Snöns effekt på allt brunt är både glädjande och lugnande. Allt ljud blir dämpat, och knarret då kängan möter snön i steget känns som en rytmisk lugnande melodi. Jul, snö, vinter är rena rama lugnet. VA? Julstress då? Ja men jag gillar det, och ärligt talat, här blir det vad vi gör det till. Vi börjar i tid och gör bara sånt som vi verkligen måste och vill ha. Vi gillar njuta hela december, på så sätt hinner man med att frossa i alla godsaker på ett vettigt sätt. Första pressyltan är redan öppnad. Lustigt egentligen hur visa rätter som man gillar ändå bara äts på julen, vän av oordning ställer sig frågande? Fast efter ha läst ½ Leif Mannerströms julkokbok börjar jag acceptera.
Under de senaste 48timmarna har vi varit på hummer safari med personalen. Helt otrolig upplevelse. Tack alla ni härliga gubbar och gummor som gjorde det möjligt. Jag undrar fortfarande om det var Thomas som kokade soppan……..
Cecilia lyckligt ovetande om morgondagens frågor

2010-11-23T12:47:00.000+01:00

Tisdagen den 23 november 2010
Drivved var det inte i lådan utan kork. Men nog kändes det som ordet ”driver” ändå var ganska passande på dagen. Återigen försökte vi ta oss en titt på allt som räddats ur elden. Liksom föra gången blev det platt fall, panekaga, av allt hopa. Jag börjar stilla undra var problemet sitter. Denna gång kunde vi inte närma oss grejerna alls pga av nytt som stod framför. Hur lång framförhållning ska vi behöva ha? Denna gång sa vi till 4 veckor innan, tar oss ledigt från allt annat för att komma fram till, ja? vad? Jag undrar om det är någon av de inblandade som funderar på vad detta innebär rent känslomässigt för oss? personligen får jag ett illamående bara av tanken på att rota i det alltså laddar jag, stålsätter mig, bottnar med taggtråd till frukost. Jag skulle nog tagit ett elstängsel idag för tårarna kom och med dom hopplöshetskänslan. Nä, det är inte vädret, jag tillhör nämligen dom som njuter regn och rusk. Men känslan av vanmakt som kommer när man står där och inser att det kvittar hur tydliga vi är med önskan, det är ändå inte möjligt.
Känslorna far fram och tillbaka när man ser bilderna på grejer som blivet skadade och därmed satt för kasseras. Det är bara döda ting,ja, men det är döda ting som plockats ihopa genom år och med känsla.
Det gäller att vara stark, starkare än stark ibland….
Nu väntar nya äventyr…
Cecilia lyckligt lottad med världens bästa familj

2010-11-22T15:21:00.000+01:00

Måndagen den 22 november 2010
Dagarna man minns heter en av de melodier jag gillar. Idag är inte en sån dag eftersom timmarna flyget likt löven för vinden utanför fönstret. Om 6 dagar är det 1advent. Jag har noll koll. På allt med julljusstakar och tomtar som ska upp i butiken. Hemma går det lite av gammal vana så den oroar mig inte. Men butiken känns lite ”off”. Jag letade efter känslan på helgens julmarknad i Högestad där vi i år deltog som utställare. Jag hittade känslan men ljusstakarna och tomtarna saknas ändå.
Högestad var förövrigt mycket trevlig, en stor eloge till YiF som ordnar den och Till familjen Piper som släpper till byggnader och området. Personligen var det en mental seger. Att klara svar alla frågor om julbord utan bryta hopa är värt en klapp på axeln så det har jag givet mig själv. Det var bara roligt hela tiden. Kan jag göra om känslan infann sig i bilen hem. Så det gör vi.
Mental seger var det med råge i torsdag då jag för första gången sedan det brann skulle hålla ett föredrag igen. Jag har inte gjort det på hela tiden för jag har inte litat på huvudets förmåga att styra känslo stormarna som bryter ut när visa bilder och minnen dyker upp.
Men det kändes som det kunde vara värt att prova när jag fick frågan så jag sa ja eftersom mannen påstår att jag har ord i överflöd. Tack vare en nybekantskap redan på parkeringen blev jag lugn. Mannen ifråga fick mig att inse att vad jag än presterar som föreläsare är det av intresse för andra företagare (som var den aktuella åhörar gruppen) Hur det gick? Ja som sagt en mental seger som gjorde mig stark ända in i själen. Även detta klarar jag göra om även om tårarna satt fast i ögonfransarna och det blide lite svart i hjärnan vid ett tillfälle men det funkade. Det går inte beskriva känslan när man övervinner sig själv i sådana läge. Men nog växer man på längden.
Barnen väntar, tid för tredje bytet av klädinköpet jag gjorde för nån dag sedan. Tvingas nu inse att jag är ganska ”borta” vad det gäller kläder för tonåringar och då i synnerhet mina tonåringar….tror inte jag är ensam om känslan. Det är lustigt hur barn tycks tro att föräldrar är helt tappade bakom en vagn när det gäller mode, att vi typ tappar förståndet när barnen föds för aldrig återfå det? jo möjligen när dom är vuxna och har eget boende… då hittar dom ens förstånd i samband med någon flyttlåda som dom behöver hjälp med …. Nåja, det kunde varit värre, döttrarna låter mig följa med och betala i alla fall, alltid något…

Cecilia Lycklig över mycket men mest över man och barn….

2010-11-16T19:29:00.001+01:00

Tisdagen den 16 november 2010
Så börjar julen närma sig. Jo, fast vi inte alltid vill så kommer den ändå till slut. Och jag vill alltid när det gäller julen. Jag tycker det är helt underbart när advent närmar sig och jag får asa fram allt från källaren igen. Tyvärr är jag en riktig hamster som sparat allt från första julen vi någonsin firat ihop till dagensdatum. Det blir en del. Men efter den där julkalendern med de försvunna julpyntet vågar jag inte slänga en pinal. Tänker inte fördjupa mig i ämnet för jag riskerar låsas in om det kom ut.
Oavsett vilket råder det redan ljusfeber i hjärnan. Det mattades av något när jag kom att tänka på allt som brann upp. Jag har försökt ragga upp en ny fiskevette men det är som förgjort. Den gråa 70 cm höga tomten som varit med oss i 10 år går inte att ersätta. Känns lite knepigt. Fast samtidigt är det lite spännande och se vad som kan tänkas komma av det faktum att vi nu har 0 i julpynt (i företaget alltså) nu går det verkligen att tänka nytt. Undrar om Skanska har jultraditioner? Kanske klä in hela bygget i ljus? Bygger dom pepparkakshus? jag funderade tidigare på använda ritningarna och göra ett ”fuskbygge” men efter måndagens första telefonsamtal blev jag trött på ritningar direkt. Det är något lurt med ritningar. Dom liksom lever ett eget liv där man inte riktigt vet vad som väntar runt vecko slutet….och jag som svurit att jag tittat på sista ritningen blev genast varse om att det kan jag glömma. Alla dessa duktiga underleverantörer har själva suttit och gjort special ritningar inom sina special områden och dessa låg som ett tjockt muller i datorns inkorg….nog måste man hedra dom med att öppna dem i alla fall? Även om jag inte riktigt vet hur jag ska tolka allt. Lite som när ungarna var små och man fick en teckning och barnet i fråga titta besviket när man sa att det var ju ett fint hus, -inget hus, blombukett…..
Känslan av att det går vägen har nog satt sig ordentligt i magen, väggarna och den gjutna bottenplattan gör att det är lättare att tro att det går att få allt färdigt nångång.
Vist måste bouillabaisse räknas som julmat? Saffran, apelsiner, grönsaker och fisk? Och chokladpraliner, det är väl ett måste för överleva julen? Tur. För mig alltså. För just nu är det just det som hägrar förutom lutfisk då, för det skulle vara förargligt om vi missade den. Kanske lite sill också…
Till köks!
Cecilia glad för så mycket men mest för den rödklädda gubben som brukar titta in på julafton faktiskt är väldigt lik min gubbe…..

2010-11-16T19:03:00.000+01:00

Måndagen den 15 november 2010
Var blide jag av? Jag tog semester, helt och hållet! 14 härliga dagar då inget som kunde kopplas till företaget skulle få styra. Hur det gick? Ja, ganska bra, tack vare dålig telemottagning funkade inte telefonen som den skulle och därmed var det att leta sig till ett internetcafe som skulle till för att få kontakt med omvärlden. Och si det var inte lika lätt som det låter när man sitter bakom murar och gevärs klädda gubbs vakta varje ingång. Nej vi har inte varit inlåsta på någon anstalt även om känslan då och då infann sig, vi åkte bara till Egypten. Och jag antar att vi ska vara tacksamma för att vårt hotell bevakades så rigoröst men samtidigt skapade en skrämmande känsla. Inte blev det bättre efter en rundtur i Hugarda . Nä, det är skönt att veta att man bor i en lite by där tryggheten råder.
Var semestern lyckad, blev vi inspirerade? Japp. Lite mycket fisk i vattnet periodvis, efter ha varet öga mot öga med en havsål på dryga metern kändes det som nu räcker det. man kan tycka att jag borde vant mig vid ål efter alla dessa år men nä, det är nog bland det räligaste jag vet. När jag låg där och plaska för glatta livet (kändes det som)var det som om ålen bestämt sig för retas lite extra med mig. Pulsen steg till något som inte gick att räkna till och jag tappade koll helt i säkert 10 sekunder, dessa kändes som ett helt år. Mannen talade senare om för mig att dom är helt ofarliga, det tror jag vad jag vill om. Den hotade. Mycket. Och så var den ful, helt vit med en svart prick på var sida bakom huvudet. Annat var det med puss fisken som vi träffade på dagen efter. Ja inte för jag vet om det var just en pussig fisk men den hade läppar som om den skulle kunna kropps form som mobbydick valen men bara 50-60 cm lång och tjusigt grå med massor av blå prickar. Överhuvudtaget var varje dopp som att simma i ett akvarie, rosa, gula, blå, lila, gröna, randiga, prickiga, rutiga ja, jag tror det fanns en fisk för varje färg och form som någonsin sett dagens ljus.
Dagens höjdpunkt var naturligtvis kvällens buffé där fisken intog en centralroll. Inte för jag har jätte koll på vad det var för sort men kockarna hävda att det var ätligt och det smakade väldigt bra. Det är lustigt hur vi människor hittar varandra trots språkförbistring. Jag fick följa med hem till Sverige men det var nog mest för mannen inte riktigt vet hur han ska omsätta x-antal kameler….skämt och sido, nya tankar har väckts flera idéer har sett dagens ljus men förmodligen får de flesta villa några år det tar nog sin lilla tid att få ordning på allt som är på gång ändå. Fast kanske, parfym tar inte så stor plats…. Tourism in Skåne jagar ju nya utvecklings idéer…

Cecilia Lyckligt hemkommen , trots allt….

2010-10-27T20:26:00.002+02:00

onsdag den 27 oktober 2010
Komihåget har fått sig några svarta fläckar men borta är det inte, åtminstone inte helt. Jag insåg idag hur djupt visa människors omtanke har satt sig i det undermedvetna. Mitt i diskussionen om hur, vad, när ,man ska återgälda all denna omtanke kommer tårarna. Vi kommer aldrig kunna förklara hur mycket det betytt för oss, hur mycket det påverkat vår insikt i vad vi vill och kan göra i framtiden. En klok man som satt med i diskussionen sa att bara vetskapen om att mina ord, min hjälp, har hjälpt er är ett tack nog. Oj. Ojojojoj. Jag har nu försökt studera ritningar i flera timmar men tankarna far hela tiden tillbaka till just de där orden, vetskapen om att mina råd hjälpt er är tack nog.
Jag hoppas att alla ni som varit i mina tankar de sista timmarna inte lider för mycket av hickan.
För varje dag som går som vi inte har öppet nu känns det allt bättre. Tanken på att ha stängt denna årstid känns främmande och konstig, ja nästan så man ber om ursäkt för att vi inte kan ha öppet. Men ändå känns det bra nu, det är en lättnad att se att gubbsen som bygger kan svinga hammare och såg precis som dom vill, stänga av ström och vatten, ja, hur allt helt plötsligt blir så mycket lättare för dem. Då kan jag leva med att ha stängt några veckor hur konstigt det än känns.
Julplaneringen är redan i fullgång och vi har bara haft stängt tre dagar? Och vi ska bara ha stängt fem veckor? Förvisso en julmarknad under tiden men ändå….
Har tittat på ritningarna om jag skulle kunna åstadkomma ett pepparkakshus enligt dessa men det känns häftigt mycket, få se hur det känns om någon vecka, jag behöver ju inte göra innerväggarna…..
Helgen som gick var vi på Älska mat mässan som utställare. En mycket rolig upplevelse att möta människor som inte varit i Kivik (ja, det finns såna, konstigt va?) på länge resp aldrig. Men alla viste brunnit. Det säger en del om medias genomslagskraft. Nu var det ju inte roligt av just den anledningen utan något helt annat men ändå. Nej det som var en personlig tillfredsställelse var det faktum att jag klarade av det och att jag faktiskt njöt av det stundtals. Det var inte helt givet på förhand. Det går inte förklara, man måste varit med på hela resan för förstå. Men ni var några stycken som gav er till känna och det kändes gott att veta att ni fortfarande finns där ute.
Ibland funderar jag på vem som läser här, jag vet några till nu, och alla ni kommer veta först när var hur det händer framöver….
På bordet ligger 25 ritningar, och 3tuber solskyddskräm, vätskeersättning, handsprit. Egentligen hör dessa saker inte alls ihop men ändå kan jag inte låta bli att skratta för vist känns det som jag ibland kan behöva vätskeersättning efter ha tittat på ritningarna en stund och handsprit för all trycksvärta som sitter över allt. Jag hittar faktiskt en klar koppling till magmedicin också för att inte tala om åksjuketabletterna. Men solskyddet? Möjligtvis att allt detta vita papper bländar men då skulle det vara bättre med solglasögon…..ibland är verkligheten bättre än en uppdiktad historia….
Ett leende förlänger livet någon minut, jag blev helt plötsligt säker på att jag blir minst 10 minuter äldre nu än jag trodde för en timme sedan.
Snarkningarna sjunger runt om mig, hundar, gubbe alla sövs dom till tevens svaga surr, själv tänker jag gå i säng med ett leende och en bra bok. En bok som fängslar. Som får mig ligga vaken och läsa till ögonen fallerhop och leder mig in i en dröm där hjälten är väldigt lik min gubbe…..

Cecilia lycklig att vara i detta nu.

2010-10-20T14:02:00.001+02:00

Onsdagen den 20 oktober 2010
Tvära kast. Innan jag skriver ny blogg brukar jag läsa föregående och i tankarna jämföra dagens funderingar jämte senaste. Ibland inser jag att jag har varit tröttare än jag trott, och ibland har jag funderat om det verkligen är jag som skrivet.
Att förvirrelsen är total i mellan åt är det nog ingen som blir förvånad över. Känslan är allt som oftast att man tappar styrningen, som en båt på öppet hav utan roder vars ända möjlighet att så småningom nå land är att hålla sig flyttande till hoppet kommer i sikte igen. Och vist kommer hoppet gungande i en räddningsbåt med jämna mellanrum men så tappar man linan som förbinder båtarna med varandra i vattnet och den blir tung och svår att hålla fast vid, ja i bland försvinner den helt och det är då det gäller att paddla. Av bara den…. tills åran bryts. Och därefter gäller det att ha någon som kastar över lite silvertejp så laggar man det provisoriskt. Med lite tur håller det till man fått ny lina och en reservpaddel. Och så håller det på.
Tiden man har för klara av allt räcker inte till och jag upplever det som man tänt ljuset i båda ändarna nu och dessutom satt en tändare under ljuset på mitten. Samtidigt som man diskuterar färgen på ljuset, vilken sorts tändare som är effektivast……
I morse insåg jag att jag talade mer med hundarna än med tvåbenta. Varför? Jo det är lugnt och skönt, svaren är behagliga, och det kommer aldrig följd frågor. Dessutom lägger dom sig ner och sover när jag försöker göra något annat. Stortuss har intaget en startegisk plats under skrivbordet, då och då faller modemet ner när hon sträcker sig men det kan så vara. Lilltuss ligger bakom stolen och ingen kan komma fram till mig utan riskera hörseln. Lustigt så samskällda dom kan bli, nästan rena körsången. Dock bara när någon närmar sig, övrig tid är det bara deras lugna andetag som hörs. Ja, stortuss snarkar ju en hel del så lite livat blir det trots allt.
Jag hat testat måsperspektivet idag. Jag klättrade upp på översta byggställningen, upp på taken till samma plats som måsarna brukar inta. På vägen ditt gick jag faktiskt vilse trots de nya lokalerna ska vara byggda i raka linjer. I tron att jag gick in i krog delen hamnade jag på taket till den tillfälliga byggnaden över vårt lager. Det var bara vända och ta sig tillbaka på rangliga ben. Skit rädd var jag. Jag får nämligen svindel. Och regnar gör det och då blir allt trä sliprit. Och jag inbillar mig att jag ska falla igenom springor som är 10 cm, snacka om fel kroppsuppfattning….. men upp kom jag och väl där fundera jag en hel del. Bland annat på att just där jag då stod hade vi en stor samling whisky som brunnit upp. Sällan har väl en rökig whisky varit så inrökt………….men också på allt fint som varit, efter ha tittat i bildsamlingen kom jag fram till att trots en massa tyckare hit och dit så var jag rätt nöjd med byggnaderna. Jag vill uppleva samma känsla igen.
I dagarna tre ska vi på mässa i Malmö för att stora stadens stabor ska få riktig sill. Hemma håller Sven-Göran och grabbarna ställningen och på söndag stänger vi för sommar säsongen. Känns konstigt att stänga men välbehövligt. Liksom den studien av turism i varmare land som vi tänker delta i, även om jag är skitnervös för åka bort. Sannolikheten för att det ska hända något allvarligt är inte stor, men troligheten att småsaker händer är desto större. (blide det rätt?) jag får väl gilla läget? Släppa kollen, tro på förmågan? Kanske bäst jag går och kollar ritningar nu…………………..

Cecilia, lycklig över mycket men mest över gubbe och barn!

2010-10-14T11:09:00.002+02:00

torsdag den 14 oktober 2010
det bara blev. Helt plötsligt vaknar man till och det slår en med en kraft. Vi har klarat det. Vi är på andra sidan sommaren och runt mig på frukost bordet sitter en del av de som gjort det möjligt. Ödmjukheten som hjärtat fylls av är stor. Vilka fantastiska människor dom är. Vi har en vecka kvar på sommarsäsongen och en mässa sedan kan vi varva ner några veckor. Insikten är otrolig. Vi överlever. Vi är långt ifrån färdiga, vågar inte ens säga att vi är halvvägs men nu kan det bara bli bättre. Så mycket känslor finns samlade på olika ställen i kroppen. Längtar för första gången på evigheter efter att få ta tag i det roliga av allt elände.
Vi har tagit en del beslut under resan så här långt, några som vi är osäkra på hur de ska tas emot men säkra på ändå eftersom de är rätt för oss och den situationen vi lever i nu. Men vi söker hela tiden olika försvar för dessa beslut. Fast vi inte borde behöva det. Fler beslut kommer att fattas men de kommer hela tiden att fattas med utgångsläget hjärtat, orken, kraften, viljan. Förväntningarna sparkades ut genom dörren när jag insåg att det är de som suger kraften ur oss. en skön känsla.
En av höstens sista soldagar ligger och pyr under molnen, men här hos mig har solen värmt själen sedan frukost. Vilka fantastiska människor vi har lyckan att ha runt oss. tack.
Cecilia lycklig över mycket men just nu mest över att vara till.

2010-10-13T09:35:00.002+02:00

onsdag den 13 oktober 2010
vilken vinkel är rak/rätt? Dubbelt. De gångna dagarna tycks hela tiden föra med sig dubbla budskap men de kommande vet vi som tur e inget om ännu.
Har fått bilden av mig själv reviderad ordentligt. Positivt ja, men tråkigt att det ska behöva vara så. Allt för ofta döms och dömer vi varandra fort och för evigt. Personligen är jag en kärring av den mindre positiva sorten har jag fått klart för mig i många år och då av människor som överhuvudtaget inte känner mig men som har svårt med att jag säger vad jag tycker och inte gillar orättvisor. Eftersom jag likt ett lejon ryter när mina barn utsätts för fara och dessutom har mage att tvinga ungdomar säga hej samt dra upp byxorna på jobbet, ja då är det väl självklart att jag är värsta sortens kärring, eller? Kan det möjligen vara så att jag påpekar det som många innerst inne vet är fel men ändå måste testa om dom kan gå i land med ?
Jag har skaffat mig ett par extralager päls med åren för att inte tappa förståendet när jantelagen blir för tung. Ibland funderar jag på vart vi alla är på väg. Hur i hela friden tror man att bygden och utvecklingen ska kunna gå framåt om inte alla har ramar att följa? Och att de regler som finns gäller för alla?
Jag är glad att jantelagen börjat tappat fäste och att vi nu fått byggro sedan även länsstyrelsen avslagit överklaganden. Dom var förvisso inte lätta att ta på allvar men dom fanns där och de har inte gagnat framtidsplanerna. Dom har fått mig att fundera mer engång på hur man ser på Buhres. Skulle vara kul om fler satte sig in i historien om företaget som började med absolut noll och motvind i en trakt som avfolkats i samma takt som granbarren på trettondagen. Och om fler tog sig tid att titta på bilderna om historien runt hamnen. De finns, och de talar ett tydligt språk. Men man kan inte fastna i historien, man måste våga titta framåt och vilja leva här året om. Och för att göra det krävs det att fler ”idioter” som oss vågar satsa även när det blåser storm och snöar för fult. När snålblåsten kyler som värst, det är då man behöver stabila pålitliga vänner som fattar vad det handlar om att bo och verka på Österlen.
Kanske borde jag aldrig låta denna blogg se dagens ljus. Men de gångna åren, det sista året i synnerhet tillsammans med de sisat dagarnas (trots allt, positiva) lärdom får mig att tro att en förändring kan vara på gång. En förändring som kan ge ett något lättare liv för mig och familjen personligen och vilken förälder vill inte underlätta för barnen?

Cecilia lyckligt gift med en man med hjärta och hjärna på rätta stället, stolt mor till barn som tvingast härdas från dag ett men som alltid är ett ljus för mig när det är mörkt.

2010-10-06T20:08:00.000+02:00

onsdag en den 6 oktober 2010
visa mig en ritning och jag somnar…..ärligt talat är det verkligen meningen att man som lekman ska behöva utbilda sig för kunna läsa av ritningar som man förväntas godkänna? Så sent som i måndags upptäckte vi saker som vi inte lyckats tyda tidigare som åter får mig att fundera på hur man ska bära sig åt för att få saker och ting som man vill, dvs lättjobbat, praktiskt, funktionellt för livsmedels hantering…. Man kan när man bakar kanelbullar använda olika sorters mjöl, smör från vita kor eller fläckiga kor, med extra salt eller mindre salt, strösocker eller sirap, men utan kanel blir det inga kanelbullar. Och ingen skulle tro dig om du sa att målaren vet bättre än bagaren hur du gör bästa kanelbullen….varför ska jag behöva känna mig ifrågasatt?
För det gör jag och vanmakten har den sista tiden blivet en ständig följeslagare. Sömnen är bristfällig då man vaknar och lägger sig med samma känsla av hur, vad, varför måste det vara så här. Varför har inget hänt på 5år?
Känslan av att vi trycks bakåt standar mässigt fick sig ytterligare en knuff idag. Jag blir inte bara trött, jag blir ledsen och besviken.

Cecilia tacksam över de som öppnar ögonen , över att den familj jag har finns när saker och ting faktiskt blir för tungt…

2010-10-01T15:47:00.000+02:00

Fredagen den 1oktober
Solen skiner! Mormor får rätt igen. Det känns bra, lite historia som är som den ska vara.
Har nyss suttit och läst lite papper som sänts till oss och inser att det sitter en rad människor runt om som jag aldrig möt, som aldrig talat med oss och som avgör mycket av vår framtid. Tanken börja rulla. Hur många är det som är inblandade i den här olyckan? Hur många av dessa alla människor förstår egentligen vad det är vi haft och vad vi försöker göra igen? Endast några få vet hur mycket vi slitet och hur vi faktiskt mår just nu. Och samtidigt tvingas jag inse att någon annan just nu avgör så mycket av vårt framtida liv. Är det konstigt om orken liksom bara rinner……
Att vara företagare innebär en hel del ansvar, skyldigheter m.m. som dotter till en företagare vet jag hur det känns när alla tror att man bara täljer guld och kan ta ledigt när man vill m.m. som moder till dotter som utsätts för samma om än värre än jag själv nånsin utsattes för blir jag heligt förbannad. När jag skriver att jag är stolt över mina barn är det för att jag verkligen är det. till och med när vi bråkat. Jag är stolt över att ha två ärliga rakryggade ungar som vågar säga sin mening, som vågar stå upp för rättvisa men som vägrar ta skit och dumheter. Jantelagen är deras största fiende 2010 precis som den var på 80talet när jag var tonåring. Varför är det så fruktansvärt fult att jobba sig fram i livet? Varför är det så accepterat att vinna på lotto, men fult att jobbat ihop samma summa? Och hur elaka får tonåringar vara till varandra utan att vuxenvärlden ryker in? När ska jag som förälder bryta igenom och säga från? Och vad blir konsekvensen? Är det bättre att tiga igenom allt så som många gör, blunda och dra ner mössan så händer det inte? Blä.
Att leva i den röran som vi lever just nu är som att gå på lina tror jag, man balanserar hela tiden för inte trilla ner för det gör ont att landa även om det finns madrasser ……

Cecilia Stolt MOR!

2010-09-30T19:24:00.001+02:00

Torsdagen den 30 september 2010
Ibland blir det inte alls som man tänker och ännu mindre som man planerar. Visa saker styr man över och visa saker går rakt igenom händerna landar pladask och det känns nästan som ”saken” ligger och hån skrattar år en för att man inte fixa det. Naturligtvis är det inte så att ”saken” skrattar men själva uppgivenheten över att man tappar fotfästet gör att fantasin skenar…
I går stal vi några timmar för granska ritningar. Vist låter det enkelt? Titta på en massa ritade bilder och försöka avgöra om allt man sagt kommit med resp tagits bort. Enkel match? Efter första ritningen som jag inte fattade vad vi skulle titta efter kom nr 2. S-G s kommentar var som minna tankar, ”jaha, och här då?” nr 3 började det hända saker på, allt annat än roliga. –a va f-n? jag har ju sagt det 5 gånger ! ska jag behöva glo på varenda en nu? Blicken jag fick var uppgiven, irriterad, trött, ja allt i ett. Det är då det är skönt att ha suttit med på flera av mötena och därmed kunna känna att nä, det är inte jag som ska ha den blicken och, nä, vi har inte missat att tala om, och jo, det står helt tydligt på det papper vi hela tiden sparar för kunna dubbelkolla oss själva så vi vet var och när och hur och om. Jag tror ioch för sig inte att min blick var så mycket bättre för allvarligt talat har man 15 ritningar framför sig och man fastnar på 3 efter att ha fått lägga 1 och 2 åt sidan då man liksom inte fattat vad man ska titta efter denna gången, ja då är man rätt uppgiven. Med tanke på att det även gått en timme av livet för dessa tre känns det som NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. Det får faktiskt toadagen att verka enkel….har föresten fått rätt med handfat på ett par av toerna, alltid något som musen sa.
Ok, efter ha startat 1015 på förmiddagen och endast gjort en kort lunch paus lyckades vi ta oss till nr 10 sedan var klockan 1615 och barnen skulle få sin skjuts åt alla möjliga platser och några omöjliga för den delen. Rusar in i köket och sliter åt mig en kaka (JA; en kaka! Hur i hela fridens namn ska jag hinna annars?) något skymtar i mitt öga och jag står som fast frusen. EN NY RULLE RITNINGAR, har kommit på posten under tiden vi försökt traggla oss igenom dagens skörd…. Det är då jag frågar mig varför, varför gör vi det här? Det sista mannen sa när jag rusade var –vi kan låta allt ligga så här så fortsätter vi i morgon och blir klara då…..ha , ha, ha……..
Det största problemet som jag ser just nu är att jag vet faktiskt inte vilken ritning som är mest akut. Jag hinner nämligen inte kolla alla och i ärlighetens namn anser jag inte att jag ska behöva göra det i heller om alla bara gjort vad dom ska på mötena, men som någon sa, då får du skylla dig själv om det blir fel???? Jag har en rad frågor men vet inte vem jag vågar fråga utöver mannen då, och faktiskt, det kvittar hur världs bäst jag tycker han är när det kommer till ritningar är vi på samma nivå. Så det blir inte alltid rätt med svaren. Som igår när jag såg något konstigt när vi tittade på ”ovanifrån perspektivet” , och sa där är ett fönster ut i korridoren. –Nä. Säger mannen det kan det inte va. JO säger jag. Men vi frågar när vi träffar någon som kan det här. Tre ritningar senare tittar vi på ”genomskärnings perspektivet” för samma linje. Då, ser vi båda, att jo, det sitter ett fönster in i en korridor. Hm. Undrar varför? Låter en anställd titta och genast blir vi tre konfunderade. Hm. Nä, skit i det. ta nästa istället. Det är så mycket frågor som dyker upp när man tittar på ritningar och tiden räcker aldrig till på mötena för att få svar. För det kommer alltid följd frågor. Jag kan lugnt säga att jag beundrar tjejen som ritar, det kan inte vara lätt att få till allt.
Dagen till ära börjar med sjukskrivning, ja inte för mig men någon som skulle varit och jobbat. Vad händer med ritningarna i det lägget? Ja, tro det eller ej men när jag gick förbi bordet där vi satt i går så låg allt kvar exakt likadant som vi lämnade i går. Inte en penna är flyttad. Och i min hjärna blir det kortslutning. Det går inte att både läsa ritningar och stå i butiken samtidigt. Och vad är viktigast? Ja, hm. Det beror nog på vem som svarar och alltså frågar jag inga som typ, hör till byggsvängen….. för jag har gjort något riktigt roligt idag! Jag har skolkat från skrivbords jobb och ritningar, och istället stått i butiken och sålt ”rögad ål” träffat en massa härliga människor och en otrevlig med men det var mest synd om den själv. Femtioöringar är inte giltiga i morgon men det kan man inte bli arg på mig för. mycket kan man lägga på expediter, vardagens slagbrädor, men inte att femtioöringarna dras bort och att det därmed ska avrundas till hela kronor i fortsättningen.
Imorgon skiner solen för det har min mormor sagt. Ja inte nu, men för ett par år sedan när hon fortfarande levde så sa hon att solen alltid sken första oktober, ska bli kul att se om hon får rätt i år. Då firar vi. och om det regnar så får vi trösta oss……

Cecilia, lycklig över mannen som är världsbäst är min! och att jag fått värdens bästa ungar tack vare honom.

2010-09-26T08:13:00.000+02:00

Söndagen den 26 september 2010
Slutat? Frågan jag fick handlade om jag slutat skriva på bloggen och varför… nja eftersom detta nu går att läsa så har jag uppenbarligen inte slutat. Men frågan kändes rätt, och söt. Söt för det visade att man bryr sig och undrar hur det går. Därför är den värld ett riktigt svar också. jag har definitivt inte slutat skriva men jag vågar inte publicera allt. Det känns för personligt ibland. Och då får det stanna hos mig och bara mig. Visa dagar känns så jobbiga att texten blir där efter men eftersom jag märkt att vi förväntas vara något helt annat än trötta och nerslagna undviker jag helt enkelt lämna ut de dagarna. Jag vet inte vem jag sviker mest i det läget men så får det bli helt enkelt.
Dom dagar vi haft möte är jag ibland så frustrerad att jag bara inte kan skriva. Vi förväntas svara på 7000frågor 2 till 3 gånger om. Visa relevanta och visa rent dumma helt enkelt medan visa frågor borde varit ställda för länge sedan för att undvika följderna av des svar. Och en del ställda bara för att man inte gör ordentliga anteckningar. Ibland är frågorna ställda på ett sådant sätt att man inte fattar något och man funderar på hur frågeställaren tänker, trots allt saknar vi ju faktiskt deras yrkesutbildning och därmed vet vi inte vad vi ska svara på när man använder faktermer och uttryck som får kinesiska att verka enkelt…… nu är detta ingen kritik, bara ett friskt konstaterande. Det sista skivet med anledning av att ingen ska bli sur och därmed sluta fråga men kanske kan man tänka efter en gång till på det faktum att det är alltid i mottagarens öron, ögon innebörden av det nyss skrivna, sagda tolkas. Och därmed styr du inte själv över följderna men du får ta konsekvenserna. Jobbigt? Japp, men det är så vi lever i den här världen. Bara acceptera och lär dig leva med det. Själv kan jag grubbla en hel del över mina handlingar men jag försöker ta konsekvenserna av dem själv också. jag brukar tänka att jag vill inte vakan när jag är 60 och ångra livet jag levt. Och jag tror att det kommer funka. Därför skriver jag inte varje dag på bloggen………
Gårdagens premiär dag på äppelmarknaden gick kalas bra! Jag vara så lättad när jag gick hem att jag nästan snubblade över vingarna. Dom som fortfarande bar mig fram….
Nu väntar söndags lunk. Av gammal tradition känns alltid söndagen som lugnet efter stormen och det är skönt. Vi var alla färdiga i god tid och för förts gången sedan barnen födes åt vi middag tillsammans lördag äppelmarknad. Det kändes som vinna på lotto. Nu samlar jag ihop mig från denna tanke gång för att ta tag i praktiska grejer istället som, mos och sill, gurka och tomater, muffins och kaffe! JAHOOOOOOOOOOOOO.

Cecilia lycklig över man och barn av bästa sort.

2010-09-25T07:32:00.000+02:00

Lördagen den 25 september 2010
Känslor. Kommer och går. Som en ”festblåsa” som fick en reva och därmed är förpassad till garderoben ihop om hitta en tråd i rätt färg för lagas? Eller som ”tjabick” vardagsblåsa i framtiden? Oavsett känslorna är det både den lugnaste och stormigaste äppelmarknaden som ligger framför oss. upptakten kunde varit enklare. Som någon sa – man borde jobba på SMHI , då kan man ha fel hur många gånger som helst. Nja, inte tror jag att Gubbsen och gummorna på SMHI är lyckliga när deras prognos slår fel, men en sak är säker, det är hopplöst att planera efter väder prognoser numera. Söndagens utsikt var regn, på olika uppgiftslämnares sidor. Efterhand har sedan regnet torkat upp för att bli sol vilket naturligtvis glädjer oss. men planeringen gjordes för regn och vips ska vi trolla fram planering för sol. Inte helt lätt med tanke på årets lokaltillgång…. Men med den fantastiska personal vi har här har allt ändå löst sig, och det kommer bli solstorm i allas insats. Först ska det förvisso bli gympapass men det är en helt annan historia….
Det är underligt hur en hel by påverkas av äppelmarknaden. Jag vill påstå att det känns mer fest än det gör när sommarmarknaden är aktuell. Morgonens promenad genom byn när all andra fortfarande låg i djupsömnen var en upplevelse som kändes upprymd. Det lätta dimmolnet som var på väg bort gjorde sitt till den smått magiska känslan som spred sig. Äppeltavlan lyser vacker som alltid. Det är en fantastiskt jobb man lagt ner (jodå, den var täckt men jag såg den i går kväll) men det som rammar in det hela till skapa fest stämning är alla de krukor med äppelträd som man satt ut längst vägen. Helt underbart att gå i en äppelalle, skulle man inte kunna permanenta det?
Något jag inte vill ha tillbaka är den gångna veckan inbox i datorn. Den fullständigt svämmar över av frågor angående bygge detta trots vi sagt ifrån att vi måste få respit denna vecka och några dagar in på nästa. Flera av frågorna har vi svarat på tidigare. Därmed lägger jag dom åt sidan så får vederbörande faktiskt leta i sina egna anteckningar. Likaså frågor som kunnat vänta eftersom det faktiskt inte var akut och därmed kunde vänta men man tänkte om vi ändå satt och gjorde ing….….
Jag blir faktiskt trött. Riktigt trött. Efter veckans missöde med en helt ny maskin som pajade vid inkopplingen och det därmed uppdagades en mycket allvarlig felinstallation blir jag rädd. Mycket rädd. Här har vi gått och inbillat oss att vi nu var så säkra. Och så är det just ett sådant fel som inte ska få hända som hänt. Det är då det är skönt att Johan och Håkan finns som ligger och kör från Malmö dag efter dag för rätta till och reparera något som aldrig borde behövt gå i sönder. Det är då jag vet varför jag fortsätter hålla hårt i ett vist företag när det blåser. Man vet vad man har men inte vad man får……
Äppelmarknaden hägrar. Det är många år sedan jag såg fram emot den med sån glädje som i år. Snart kan vi räkna in en hel säsong under stundtals hopplösa förhållande MEN vi har klarat det, vi är nästan över mållinjen bara några veckor kvar efter denna sista urladdning. Vad jag är tacksam för alla er som varit med och gjort det så möjligt som det är. Alla ni i personalen som jag vet läser här ska veta att ni varit och är ett underbart gäng som jag inte vill byta mot ”allt smör i Småland”. Om några dagar kan vi alla titta tillbaka och säga vi fixa äppelmarknaden också! nu blir det ZUMBA!

Cecilia, när allt kommer omkring lyckligt lottad med underbar gubbe, fantastiska barn (som gör äppelmarknads debut!) och en helt fantastisk stab med personer i ryggen som tar oss framåt.

2010-09-16T14:38:00.001+02:00

Torsdagen den 16 september 2010
Julinspiration??? Det ter sig helt vansinnigt men den bistra verkligheten är att vi måste börja tänka på julen nu. Helt sjukt. Bikinin ligger fortfarande framme och skulle faktiskt kunna användas visa dagar i läläge. Och äppelmarknaden står i farstun beredd att knacka på dörren men än är det några dagar kvar. DÅ. Då dimper den en a orderboken efter den andra om att hög tid att beställa julprylar till försäljning, ja det är nästan för sent om man ska tro brevskrivarna. Och precis efter plingar det till i gen, 2011 år sommarturist karat ska vara framme i december , hög tid att anmäla intresse och helst skicka in annons i går. Men. Hur gör jag som inte vet vad och när vi har öppet 2011? Nä för jag vet inte riktigt det ännu. Det ska komma en lång eländig vinter i mellan som förmodligen ändå inte är tillräkligt lång för att den ska räcka till för allt.
Jag fick frågan av en journalist i går om vad vi ska ta med till mässan i oktober. Jag blev helt stel. Vad i helafriden ska vi ta med egentligen? Det som lätt så enkelt i våras, bara fyll i namn och vips är ni anmälda känns just nu som ytterligare ett berg på berget. Precis allt vi använt tidigare är ju pust väck. Hittar jag bara inspirationen ska jag nog få till det men just nu känns det som det ligger en frukt korg med äpple på axlarna istället för vad det borde ligga. Men vis av erfarenhet, det löser sig på mål linjen…
Har varit runt ett varv i krogdelen som står kvar idag. Ha, jagfick rita på väggen för förklara vad jag menade. Vilken känsla att rita på väggen. Morsan får nog kalla kårar för hon har säkert inte glömt mina konstnärs ambitioner som 8 åring och en helt ny låda oljekritor. Jag fick nya tappeter så fort far min kom hem och aldrig mer en krita i huset….. nä , nu fick jag lov att göra det och det blev så fint så, borde kanske spara det? skulle tro mannen håller sig för skratt. Men nu är även han med på hur det ska vara ialla fall tills jag ändrar mig…. Livet är spännande.
Om några timmar är det väggar på flera ytor och jag får allt lättare att förstå vad det är jag inte riktigt får ihopa med ritningarna. En sak är säker, ju mer man lever i verkligheten desto närmre praktiskt hamnar man. Försökte räkna efter hur många ritningar vi granskat nu men gav upp. Idag har jag försökt få ett grepp radiatorer och toastolar samt handfat. Lät som en enkel match? Ja det kan du inbilla dig. Handfat till en toa är väl ok men när det handlar 13 stycken så är det trist. Skit trist. Det står liksom en prislapp på allt också…. som är svår att undvika att titta på. Ska det bli 25000:- eller 75000:-? Är handfat värt så mycket mer för att det ser ut på ett vist sätt, man ska ju bara tvätta händerna för guds skull. Eller ta det här med toastol. Vit porslin. Ha ha. Om det nu var så lätt. Raka rör, dolda rör, inbukningar eller tvärt om bukningar eller rent av släta? Hård sits eller mjukists eller rund eller fyrkantig tyst eller smäll. Fyrkantig eller rund, sillikon eller bult. Ekonomisk eller miljö eller bara. Vitplast knapp eller rostfri? Rostfri? Jaha ja matt blank eller mellan? Och precis när man kommit fram till att det trots allt inte är en kungatron kommer sista utmaningen, hög eller normal hög? Nja, det är nog en tron i alla fall. Jag ringer kungen och frågar….. föresten cilia ska du dölja rören säger en röst….. nej jag tror jag ger blanke den i det. om det blide någon toa sits? Nej vi kör hål i marken tills vidare…. Det värsta är att i den katalogen jag inte fick välja ur har jag hittat precis vad jag ville ha. Snyggt modernt och fräscht. Funktionellt förmodligen också för det var både vatten och rengörnings funktion, handfaten var snygga, ja, kort sagt allt var så som jag tänkt med en gång……
Nä nu bakar vi en kaka så glömmer vi denna dagen, den, där jag valde mellan stol och stol alla hårda och obekväma….

Cecilia, trots allt full i skratt för att en enkel skitsak kan bli så hård nöt att knäcka ……ur led är julefriden

2010-09-15T11:05:00.001+02:00

Onsdagen den 15september
Ruskigt. Tävling. Lugn. Kärlek . Medmänsklighet. Trött. Gott. orättvist. nöjd. Samtliga är ord som präglat de sista dygnen. Uttalade av mig eller någon i min nära omgivning flera gånger och på så sätt blivet talande för hur livet tersig i mellan åt. Dock finns det väl tillfälle då jag tyckt dom varit direkt olämpliga i sitt sammanhang därför att det är alltid i lyssnarens öra som innebörden formuleras, hur man än vrider och vänder på det.
Är man liten ska man inte behöva uppleva orättvisor pga av vuxenvärldens värderingar. Man ska inte behöva känna att man inte duger på ett så förödande sätt att man tappar tron på sin förmåga. Och ändå händer det hela tiden i olika sammanhang och vi i vuxenvärlden har alltid en förmåga att skylla på att så är livet. Orättvist. men vist behövs alla ytterligheter för helheten? Jag blir faktiskt riktigt trött på hur vi säger en sak och sedan genom handling visar något annat.
Nöjd har jag blivet med mycket men kanske mest för jag äntligen fattat ett och annat som vimsat runt i hjärnan i hopp om att hitta fäste vid en utvecklande tanke. Och handling. Värdet av att jobba fysiskt med kroppen kan inte nog prisas. Först när händerna tar fysiskt på, i, om saker börjar hjärnan arbeta på ett problemlösande sätt. Vad man sedan greppar kan nog vara lite till mans.
Jag greppade hundschampo burken och ägnade två timmar åt försköning av de två lurviga som ligger vid fötterna och visp hade jag planer om ett framtida städrum klart för mig. Grepp nummer två samma dag var om en dammtrasa. Det som började som en enkel ”jag ska förbättra luften i det här rummet” övning slutade i en grundlig genomgång av samtliga gamla papper/pärmar/foto böcker. Nu står alla böcker i bokstavsordning och hälften av hyllorna är lediga för nya spännande höst äventyr. På väggen hittade jag bilder från när det begav sig dvs när vi byggde först gången. Så unga alla ser ut på invigningsbilderna. Så fantastiskt fint vi haft det! vilka härliga butiksdiskar vi hade och vilka fantastiska fat vi gjort. Och så mycket tårtor jag glömt att jag kan göra. Och mitt i allt en bild av en unge i en pasta gryta, ett strålande ”tanalöst” leende en blick full av hys. Är det verkligen så många år sedan? Är den där långa ståtliga ungdomen som trampar runt verkligen min? I vårt sovrum har vi en rad tavlor av våra fantastiska flickor i deras yngre dar. Såna där vackra studiofoto som nästan känns för bra för vara sanna. Dom påminner mig ständigt om att vi alla varit små och att tiden går fort. Allt för fort. Ibland när jag tittar på tjejerna inser jag att jag håller på åldras. Bilderna från när vi byggde första gången blev ytterligare en påminnelse om att tiden går. Vilken tur att vi fyllt den med så mycket bra grejer. Vilken tur jag tagit bilderna som påminde mig om det för tvivlet kommer och går.
Det känns lite ensamt i mellan åt. Man vet inte riktigt hur man ska bete sig. Bäst att inte göra något alls funkar inte men samtidigt vill man inte vara framfusig. Det är svårt att ta upp trådar som tappats.
Varför är det egentligen så svårt att få dansa på vägen genom livet? Varför är det osvenskt? Varför har vi ett sådant ord som osvenskt? Och vad är svenskt när det gäller hur man beter sig egentligen?
Varför är det fel att svara ärligt när folk frågar om åsikt i ett eller annat?
Jag skulle vilja hitta ett parti som våga vara ärliga rakt igenom. Som vågar säga att vi har inte gjort allt rätt men vi jobbar på det och vi blir bättre. Just nu känns det som alla partier bara tjatar om sin egen förträfflighet. Jag blir trött när jag tänker på det faktum att oavsett hur det går på söndag påverkas vårt liv ytterligare på ett sätt som ligger utanför vår kontroll. Jag kan inte göra så mycket åt det, jag ska bara svälja igen. Men jag har svårt att acceptera tanken att skillnaden på rödgrönt eller blågrönt är 2,5miljoner om året. Vem f-n ska kunna planera verksamhetsutveckling när vi vart 4 år ska vara beredda på att man ryker undan grunden som bygger planeringen? Och varför bygger så mycket av vallöftena på storstads perspektiv? Välkommen till verkligheten. Säsong, landet, vinteröde. Sommarträngsel. Jag skulle vilja träffa några politiker med makt för att få dem att förstå vardagen för oss. jag tror de har för lite verklighets kontakt.
Ruskigt värre blide det ute. Regnet öser och jag kan inte låta bli tänka på alla duktiga murrare som nu står ute och lägger sten på sten för skapa en vägg som står emot det mesta. Tänk så lätt livet raseras och byggs igen.

Cecilia lycklig över mycket men mest över man och barn som är mina…..

2010-09-08T17:20:00.001+02:00

Onsdagen den 8 september 2010
Vilken dag är det? jag tror den här förkylningen satt sig fullständigt på datum kommihåget. Det är helt hopplöst att få rätt på vilken datum som hör till vilken dag. Trots problemet hamnade jag på rätt plats rätt dag med rätt människor flera gånger i dag men jag ska inte ta till mig äran. Dock resultatet.
Ibland tvingas man till göra saker man absolut inte vill men ändå vet att man måste. Och när man gjort dom inser man att man klarade det och att det inte var så farligt. Typ när man ska ha sprutor, eller hela familjen som det var i vårt fall härom veckan. Stor och förståndig säger man till barnen att det gör inte ont, titta bort, tänk på något annat ja, listan på allt klokt man säger kan göra hur lång som helst. Så sitter man där själv och man inser att den där sprutan ska jag ha, för man glömde titta bort. Och när den rara sköterskan tvättar armen känner man redan ångesten komma. Så tittar man bort och man väntar och väntar och så väntar man lite till. Ska det inte göras snart?Så inser man att det kändes inte. Och spänningen släpper… all stress rinner av en och man inser att det var inte så farligt….
Precis så kändes det i morse. Vi skulle för första gången konfronteras med de möbler och stora prylar som räddats undan branden. Dvs allt utom kontorsmaterial för det har vi ”glädjen” av att få rota i lite när vi vill, känner behov. Antiklimax direkt. Jag ville inte. Laddar för fullt under någon dag innan för stålsätta mig. Väl på plats dyker inte den berömda ”gubben ur lådan” upp. Då går liksom luften ur. Det är inte meningen att detta ska funka.
Dock dök ägaren till förråd upp och vi fick gå in i alla fall men kunde inte göra ett smack för vi varken såg eller förstod det vi inte såg. Allt står i ett ”hemma byggt” växthus av plast. Dvs typ sådant jag själv fixar när jag ska slå in en pryl som jag bara måste spara till framtiden men samtidigt vill lägga undan på vinden men för att den inte ska ta skada lindar jag den i x-kg plast och tejp och kommer aldrig någonsin förstå vad det är och därmed slänger den om 20 år när jag flyttar. Å andra sidan ett så stort växthus som detta var hade jag aldrig kunnat få till. Jag skymtade några stolar och bord, några svarta plast diskbackslådor men det var allt. En hel förmiddag åt pipsvängen. Inte nog med datum fel, nu blev det innehållsfel. Då kände jag luften formligen susa ur mig.
Nu ska jag blåsa upp igen för fixa ett möte om framtid, jag kan lugnt säga att jag har inte helt lätt att hitta rätt luft men det löser sig med minuterna. Kan man ägna tre timmar åt att gå igenom ritningar som man inte riktigt förstår och till slut känna att man lyckat få koll för att sedan slå på datorn och inse att det kommit nya man måste ta sig igenom, JA, då kan man hitta rätt luft för kvällens övningar också. det brukar gå hyfsat till när man har och göra med dom jag ska träffa, ja rent av riktigt bra brukar det gå….

Cecilia Lyckligt gift med värdens bästa gubbe som givet mig värdens bästa barn.

2010-09-06T19:18:00.002+02:00

Måndagen den 6 september 2010
Vart försvann den? Alltså dagen, doften, tiden?
Doften försvann i samma takt som förkylningen tog över kroppen så det mysteriet är löst. Tycker nog att jag straffas onödigt hårt när det gäller förkylning, trots allt har jag levt sunt de sisat veckorna för att inte tala om sista veckan då jag inte slarvat en gång!
Men okej, morgonens soluppgång var något ni kan vara avundsjuka på allehopa även om doft intrycken försvann. Ljudet och syn upplevelsen var så mycket större.Det pratas ofta om sommarens ljus m.m. men tacka vet jag en klar september morgon på min favorit utsiktsplats, då ligger allt annat i lä.. en klar härlig himmel med en eldorange sol som stiger upp ur ett spegelblankt hav, några gäss flyger sakta genom bilden och förvandlar allt till något magiskt. Ibland är det så man nästan kan känna hur vättar och älvor är på väg upp ur underjorden. Faktum är att ibland känns det så möjligt att jag blir lite rädd för gå visa sträckor, då håller jag hårt i kopplena och tackar min stjärna för att hundar sägs vara synska.
Tiden försvann med dagen. För mig är det helt obegripligt varför man jagade oss med blåslampa i juni angående ritningar och krävde svar med tanke på vad vi gått igenom idag, förra veckan …..vist jag förstår att det blir ett och annat man tappar på vägen som måste fiskas upp igen men …. Situationen börjar likna något jag upplevt tidigare som jag svurit på aldrig gå igenom igen… men just nu är det bara att bita hopa och Ta sig genom. För alla parter.
En och annan sitter vid datorn och väntar svar från mig, ja, det får ni vänta på. Tiden är inte riktigt på vår sida och jag satte ner foten i tanke och handling i torsdags. Jag orkar inte stressa fram ett enda beslut till, det är orimligt. Jag vill inte ha fler frågor som ska ha svar innan hela meningen är uttalad.
Och vem är det som blåst liv i hela Sveriges försäljningskår av annonser? Kan någon ta bort pumpen? Det blir ju löjligt när jag för tredje gången uppmanas svara på vad vi ska ha för vinteraktiviteter 2010/2011? Vad tror man ? julbord ute i det fria? Nyårsbal i regnställ med fårskinnsfoder? Har man som försäljare inget ansvar att hålla sig uppdaterad vad som hänt de sista 9 månaderna? Det största förloraren är vi säger man? Ha ha……..visst kan jag slänga på luren och blåsa av och vara otrevlig men det ligger inte riktigt i min natur även om jag på sistone övat. Kan nu säga nej tack rakt av i en mening jag aldrig bad att få höra och nästa andetag säga hejdå och lägga på telefonen inomloppet av 10sek.
Hemmet kallar, barnen har fixat kvällsmat själva och jag har ångest för att jag inte hunnit hjälpa dem.
Puhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

Cecilia lyckligt gift.

2010-08-31T19:28:00.000+02:00

Tisdagen den 31 augusti 2010
Energirådgivare.Ibland är man med om möten då man önskar att tiden stod stilla så att man bara fick njuta en stund. Känna den positiva glädje energi som strålar ut från personen ifråga. I fredags möte jag en sådan människa som hjälpt mig med mitt personliga projekt tidigare. Nu är vi där igen. Hennes entusiasm smittar av och det är omöjligt att göra henne besviken genom att svika de löften jag avgav till mig själv. För det är viktigt, det är mina löften till mig själv.
Stärkt av detta mötet gick jag in i lördagen och alla des löften som låg på lut. Det blev en helt underbar dag med en lång härlig promenad med hundar, ungar, kusiner och alla tvåbenta utrustade med en svamp”korg”, ja, ja, hundens lilla svarta duger till flera saker. Den frenesi som utbröt där på fältet när alla gick med huvudet i marken för se om någon kunde slå far i jakten på svamp var helt otrolig att bevittna. Till hundarnas glädje var det även en jakt för dem även om jag betvivlar att den lilla lurven förstod vad hon letade efter, hon springer mest efter den gamla lurven. Och jag därefter… Backen från Havängsfältet ner till havet gick i sällan skådat tempo jag han precis bromsa när vattnet slog upp mot fötterna.
Kvällen var en såndär kväll när man vill stoppa tiden för att det är kul. På riktigt. Det är underbart att få glädjas med andras framgång, Kylprodukter i Kivik firade 30år, en härlig framgångsaga nu inne på andra generationen. Jag ser fram emot när vi kan fira vår nya lokaler, inspiration fick jag med råge. Tack!
Dagar läggs till dagar och helt plötsligt är det tisdag. Vi har avverkat ett möte med en massa gubbar som nu ska ta bygget upp en växel till. Puh. Tur man inte är i den branschen även om vi tycks vara där lite mer än normalt för att inte tillhöra skrået. det ska nog gå bra med tiden och om vintern blir så där fesljummen skånsk…
Dagen har varit en karta av upplevelse där jag åter möt en såndär människa som ger feelgood feeling. Uh, vad jag behövde det. nu är jag åter laddad, inte till tänderna men en bit ovanför hjärtat.
För att inte tala om all underbara anställda som tog sig tid att lyssna på våra framtidsplaner i kväll. Känns skönt att äntligen kunna delge mer. När man ser er uppslutning hör era kommentarer känns det skönt. Man blir trygg i tanken på framtiden. Nu väntar äppelmarknad planering.
Måste bara berätta om senaste veckans absoluta bästa mat upplevelse. Gubbens verk hela vägen, jag bara vila. Vitlöks stekta harricoverts, morötter, spenat, toppat med smörstekt hälleflundra och nykokta blåmusslor.…. Helt underbart. Det är skönt att vara gift.

Cecilia, lycklig i detta nu över så mycket men mest över mannen, barnen och hundarna.

2010-08-26T18:34:00.001+02:00

Torsdagen den 26 aug -10
Dåligt skämt eller?Telefonen ringer, väcker oss ur nattens sömn med ett ryck kl 3. Blodet rusar till hjärnan och tankarna virvlar. Av SGs hållning att döma är det inte väktare, det är värre. Med telefon i handen klär han sig raskt och jag är inte alls vaken i tanken men ändå klar vaken. Paniken kommer sakta.
Ta det lugnt, ring är de sista orden jag viskar för inte väcka barnen. Och när ringsignalen kommer då inser jag att det är värre än jag trott. Ta det lugnare. hm. Gör vad du måste. Paniken stiger med insikten i att detta faktiskt händer, det pågår ev just nu fast vi inte ser det.
Samtalet som talar om att polisen är här nu är som bommull för en sargad hjärna. Polis=tryggare= det blir bra igen ska du se. Timmarna går hur vet jag inte men på något sätt är klockan 6 och dagen tar sin början, nattens upplevelse känns avlägsen och ändå är det bar nån timme iväg. Det som jag väntat på i ett par år händer nu. När allt är röra ”nok ändå”. Tvi vale för allt va tjuvar och banditer heter.
Jag tror jag doppat huvut i gåsafett/flott. det obehagliga rinner av mig igen, går inte att låta det krypa innanför den sköld vi tvingats bygga upp för orka med. Men vist känns det lite onödigt. Snopet. Tråkigt, varför.
Tack vare underbara medarbetare öppnas affären och kiosken som vanligt. Ni är guld. Inte förrän nu i kväll inser jag att jag slarvat med backa upp er känslomässigt i dag. Förlåt men jag orkade inte, dagen var planerad att start jätte jobbigt ändå och inbrottet blev en grej för mycket för att min hjärna skulle tänka hela vägen. Jag lovar ta igen det. men några ord på vägen kan ni få redan nu.
Detta är ingenting som någon av er kan göra något åt. Det hör till den värld vi lever i. vi har varit försonade sedan förra gången och det får väl ses som tur eller? Som urklippet på kylskåpet säger ”varje gång man drabbas av en stor olycka ska man tänka på hur många man undgått”. Ni har gjort allt rätt och någon annan tar sig friheten att för en stund rubba allas vår trygghet. Låt oss se till att det bara är en kort stund. Gläds med det framgångar vi rönt idag. Se er omkring på den yta som för några månader sedan var en stor grusplan och gläds åt det som komma skall. Med er på tåget är jag lugn.Tack för middagen Åke, det var mycket gott och väldigt skönt att bara duka fram.

Cecilia mitt i livet, tacksam för allt gott som finns runt om mig men mest över min man och mina barn som är helt underbara

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/kivik/article1212246/Inbrott-pa-Buhres-fisk.html

2010-08-23T19:53:00.000+02:00

Måndagen den 23 augusti 2010
Som av en händelse var det djävulen och ängeln skivan hette som hamna i cd. Kan inte minas att jag lyssnat på den på 8-10år, bland ett 100tal skivor var det just den som ögonen föll på. Var det titeln?
Med titlar som, hej mitt liv, vi drev hjälplös, kärlek på jobbet, hopp om en ljusare värld, vad som än händer, den största lyckan OCH det blir inte alltid som man tänkt sig, kändes det som om den var en kort resumé av den gångna veckan. Får nog ringa artisten och be honom komma på invigningen, när nu den kan bli av.
Jag skrev för ett tag sedan att det var inte alltid som jag sätter in vad jag skrivet bloggen av olika skäll. Den gångna veckan har varit en sådan vecka när jag försökt skriva men fastnat gång på gång. Varför går jag inte in på men att det är jobbigt just nu tror jag inte att den vana läsaren tvivlar på. Alla som driver besöks anläggningar som har sådana svängningar som Buhres har vet hur det är när man varit på topp under en period och sedan ska varav ner. Om nervarvningen dessutom känns som ett tvärstopp, ja, då är det ännu värre. Lägg därtill att alla telefonsamtal från alla fantastiska/fanatiska(?) försäljare som bara har värdens bästa pryl/annons att sälja. Därutöver ett bygg för x antal miljoner som känns som en stor omöjlig bergstopp, ja då har du livet för tillfället i några få meningar. Nej föresten, det där man inte får prata om för att det nu gått 8 månader ligger precis under ögonlocken….
Jag ska inte klaga, det kunde varit värre.
Bergstoppar är till för övervinnas. Tillsammans.
Är då inget positivt? Jo, en hel del. Som att det är 4 månader till tomten packar släden och ger sig ut på tur. Det gillar jag. Snart pepparkakshusbygge, något som är både lustfyllt att planera och göra. Dessutom till en summa som känns verklig. När man börja svänga sig med miljoner känns det så overkligt, nästan ogreppbart. En miljon hit eller ditt, tänk på vad du får….. huga. Tänk om vi skulle sätta nonstopp på det taket också….ha, nästan en riktigt festlig tanke. Får ta den med mig till byggplaneringen…
Tänk vad konstigt visa saker är. Hundarnas vaccination har jag full koll på, vackert nerskrivna av veterinär i ett häfte som följer hunden i dess liv. Barnens vaccinationer däremot är det värre med. Sedan dom övergick i skolhälsovården tappade vi kollen. Nu när vi skulle behöva veta vem som fått vad och när är det ett pussel som hamnar på svårighetsgrad 8 av 10. Man vill ju inte vaccinera i onödan samtidigt som man vill vara 100 på att dom har fullt skydd mot allt hemskt som kanske kan hända om i fall man har max otur och oflyt. Alltså sånt som inta ska kunna hända men som kanske händer ändå. Typ att allt brinner ner trots ….
Två håriga vänner ligger vid fötterna och funderar på när var hur vi ska gå ut. När jag öppnar dörren och säger ut i regnet så förstår båda att det lär dröja. Varje gång jag närmar mig de röda träningsbyxorna börjar hundarna skälla. Skulle jag ta på mig dom för att dom är bekväma kan jag vara säker på att det blir obekvämt. Det är det nämligen så när två hundar hoppar upp och lägger sig på magen, benen var helst det går att tränga sig fram. Den lilla börjar nog bli läskunnig för hon ska alltid ligga mellan mitt ansikte och boken jag försöker läsa. Deckare tycks tilltala henne mest….

Cecilia i väntan på åskan som snart brakar loss är jag lyckligt trygg med gubbe och barn, hundar som helst skulle vilja jaga åskan på flykt….

2010-08-17T16:24:00.000+02:00

Kivik den 17 augusti 2010
Att inte räcka till.
Dagen är som den är, en rundvandring i tankar som surrar. Ganska likt vädret egentligen, ömse sol ömse regn. Just nu en paus efter ett uppfriskande regn som så småningom kommer ge goda skördar…..
Vist blir man trött av kontors arbete, och ändå känns det oftast som man inte gjort något specielt. Men det har jag. Mycket. Jag har äntligen öppnat posten efter 6 veckor, inte illa… tänk så mycket skit man får. Hur ska man kunna välja vilket man ska lägga tid på läsa innan man läst allt? Det ena erbjudandet bättre än det andra. Men tänk vad gårdagen lärt mig.
Har passat på att rensa i almanackan. Bort med allt som inte hjälper mig , familjen, företaget framåt. Idielt arbete får tyvärr stå tillbaka det närmsta året för min kraft räcker inte till. Men jag tror att de berörda har full förståelse för detta då de är ganska väl insatta i hur det ser ut för oss.
Det är lustigt hur mycket arbete av det man måste ta tag i nu som handlar om något som sker om 10 månader. Hur mycket annonser, marknadsföring som måste på plats för något som inte kommer synas för den stora massan förrän då. Hur många samtal det krävs för få det att funka. Och det är i normala fall. Lägg därtill att vi inte har några lokaler och inte vet när vi får det i heller, ja, då är det ett jobb som faktiskt är svårt att göra utan känna stenarna i ryggsäcken växa till klippblock. Alltså rensar jag bort en del. Och jag känner redan en lättnad och ett hopp om att lyckan kan återvända åtminstone på ett plan.
Skolstart i morgon. Måste firas. Eller är det ett avsked man ska göra för sommaren? Kvittar egentligen men att vi ska uppmärksamma varje steg till förändring är jag övertygad om alltså ska jag gå hem nu och laga något som vi alla kan samlas runt. Havregröt går fort. Inte kan jag servera havregröt till barnen när vi firar. Nä, önskan var scampi men jag tycker det tar för lång tid så det blir nog lax, få se vad det kan bli… det finns en fin fiskaffär med ett brett sortiment även när värst ruchen lagt sig som har öppet till 17 alla dagar i veckan, jag ska nog gå dit nu….
Cecilia, lycklig över lite idag men mest över mina fantastiska barn och gubbe!

2010-08-16T23:06:00.002+02:00

Måndagen den 16 augusti 2010
Blåst. Känslan för dagen.
Hade jag skrivet det här i morse då lyckoruset från den gånga helgens Bohuslänäventyr fortfarande satt som en varm härlig klump i imagen och sinnet, hade det blivet en blogg om allt det underbara jag och familjen upplevt under några få intensiva dagar. Vi har haft lyckan att få en guidad tur i denna del av Sverige som var helt fantastisk. Fått uppleva en gästfrihet som kommer värma varje gång vi tar fram upplevelsen från minnet. Tack Tomas och Anette, ni anar inte vilken medicin det var för oss. Med den känslan kvar i magen överlevde vi dagens möte.
Vinden var mild i Bohuslän, håret blåste både hit och dit men det var en ljum härlig blåst som man gärna tar till skillnad till den känslan av att vara blåst som vi nu sitter med.
Vi bad inte om det här. Men det är som det är. Med vilket samvete ska vi alla gå ur denna återuppbyggnad av företag, själ, hjärta, byggnad? Var tar samvetet vid, var slutar hjärtat och var börjar dollartecknen? Ingen förväntar sig att någon ska göra något för att man vill vara snäll, så fungerar inte Sverige, mänskligheten. Men det jag talar om handlar inte om att vara snäll eller inte, bara om samvete.
Hjärnan jobbar febrilt efter lösningen på frågan, vad kunde gjorts annorlunda? Kanske ser jag allt i ett annat ljus imorgon, kanske kommer det ett besked de närmsta dagarna som gör att glädjen över det som händer kan återvända. Kanske. Förhoppningsvis. Men fy bubblan vad jag önskar att det fortfarande var lördag och underbart. Långt från verkligheten.
Finns det någon i detta avlånga land som förstår känslan av att dras likt en gummiklump åt alla håll till bristningsgränsen för att sedan studsas hårt tillbaka då vet du hur jag känner just nu.
Att ni är en hel del som tror på vår förmåga att återhämta sig vet vi men kanske är det lite väl optimistiskt att tro på rykten som går, så nästa gång du hör att vi kommer servera julbord denna jul ta det för vad det är. Ett skämt. Vi är glada om vi kan fixa det julen 2015……fast du kan alltid få allt du behöver till julbordet hos oss, får väl börja med den planeringen snart men jag skulle först vilja överleva äppelperioden…..nä, det är inte helt lätt att ro detta i land men på nått sätt går det och som Beatles eller vem det var sjöng ” –gone try,whit some help from my freinds—”
En bra bok botar det mesta, dagens blir en deckare om mord, kan säkert stärka.
Cecilia, lycklig över man och helt underbara förstående barn som är en stor tröst för en ledsen mor.

2010-08-11T10:06:00.000+02:00

Onsdagen den 11 augusti 2010
Man flyter men än guppar det och än är det stiltje. Naturligtvis kan inte den som ringer upp oss veta i vilket mentala läge vi befinner oss men när man börjar ett samtal med skämt som ”elden är inte lös idag” och tror att jag därmed ska känna tacksamhet då är man bra magstark. Jag avskyr det. kommer det dessutom från folk som borde veta bättre dvs som i sitt dagliga värv möter människor som utsatts för sorg/eldsvåda ja då kräver jag bättre förstånd. Jag vägrar vänja mig. Jag avslutar samtalet och ska försöka ta mig genom den ångest som alltid kommer av denna typ av skämt. Skitstövel. Därmed har jag åter fått ett klart bevis på att i landet lagom ska man hämta sig från sorg och bedrövelse illa kvickt för när inte denna arbetsgrupp har bättre förstånd ja då kan jag inte hoppas på bättre förståelse från annat håll. Är det konstigt om man blir tyst och drar sig tillbaka?
Om en stund har jag säkert skakat av mig även denna upplevelse men jag tycker att det känns orättvist. Det är inte jag som dummat mig och ändå sitter jag med ångesten för att jag inte orkade vara trevlig och snäll. Hur ska jag kunna få folk att förstå att det gör ont?
Kroppen är kluven. Å ena sidan är jag säker på vilken väg vi ska gå å andra sidan fick vi en prislapp på vad det kostar och den slår undan benen på vilken realistiskdrömmare som helst. Åter kom känslan av att alla inblandade tror att det är försäkringsbolaget som ska hosta upp en massa pengar. Tänk så lite man förstår om hur försäkringar fungerar. Jag är inte redo att skuldsätta oss ytterligare, vi betalar redan för mycket i fysisk och själslig smärta både vi, vår familj och våra anställda. Att då även lägga till ekonomisk börda ytterligare är inte möjligt. Mentalt är jag för tillfället tom. det blev ett sådant bakslag att jag tappade hopp. Vilken skit dag detta verkar bli. Bäst att göra den kort. Ta sig i kragen.

Cecilia tacksam för mycket men mest över den man och de barn som jag förtjänar, och alla de jag har närmast mig varje dag på jobbet, ni om några är värd all möda att försöka reda ut detta.

Middagstipset, Kiviks Italien restaurante räddare i nöden när orken inte finns….

2010-08-09T22:26:00.001+02:00

Måndagen den 9 augusti 2010
Det kittlar i kroppen. Så där som på julafton när man väntar på tomten och funderar på om det är i år jag blir för gammal för julklapp eller om det blir något över med mitt namn. Hittintills har det alltid varit ett par och just den känslan fick jag idag. En stor kran har körts in på bygg området.
Flera staplar av stenblock har transporterats hit, egentligen inte vackert alls men för mig var det rena rama julafton känslan. Jag fick nästan sätta mig så yr i huvudet jag blev av känslan. Hamburger leendet bara klistrade sig fast. Jag måtte sett ovanligt fånig ut där jag stod som i en annan värld.
Men för mig var detta en sådan kick! Det är på G. det som känts så omöjligt ibland är ändå på något sätt på gång. Vist finns det en del mörka moln men just nu vill jag bara njuta stundens känsla en gång till. Vi bygger upp det som brann ner. Vi klarar det.
Jag har svårt att samla alla dessa tankar som virvlar likt höstlöven i en storm i mitt huvud men det är en ren fröjd att kunna virvla med tankar. Sedan får de säkert både koppel och tyglar innan jag vet ordet av. Men just nu njuter jag framtids tro.
Tänk om jag haft kameran med idag. Det blir bättring redan i morgon, jag lovar!
Regnet har gjort att allt liksom lugnat sig igen. Vilket förvisso alltid sker denna vecka men det blir ännu lugnare när regnet faller, en känsla av höst kommer över de flesta och om jag fatta rätt är de flesta ganska nöjda med det. att få krypa upp i soffan och bara läsa eller göra inget ting, låta ugnen sköta middags maten (jo, man kan äta ugnstekt lax tre av fyra dagar, jag har testat) enda problemet är då de fyrbenta familje medlemarna. Ja inte den gamla stollan för hon går inte en centimeter utanför dörren när det regnar men den lilla virrtottan kunde inte bestämma sig för om inne var ute eller ute var inne. Så det som borde göras ute blev gjort inne så gjorde s det som skulle kunna göras inne ute. Och helt plötsligt fanns det inga delägare till hundarna. dom var bara mina. Tänka sig så rik man kan bli på lite regn…..
Det märktes att semestrarna var slut i dag för helt plötsligt började telefonen ringa och mailboxen fylldes på noll tid med en masa saker som vi fått vila ifrån under ”vår semester”. Ha , ha. Nu är alla på hugget utom vi….. och så mycket saker jag kunnat få köpa från alla förståsig påare idag. Och ändå har jag klarat hela juli utan varenda pryl, vist är det konstigt att jag under en hel månad inte fattat att jag måste ha allt? Som jag nu åter kan få för att några återgått till jobbet…..ja ja, vad är en bal på slottet.
På tal om slott. Jag röjde i vårt eget ”chatå” den gångna helgen, det är otroligt så mycket prylar ett kök kan rymma som man inte viste att man köpt och som sedan bara blivet liggande tills det helt enkelt är alldeles för gammalt. Alltså inte så där lagom för gammalt utan riktigt för gammalt. Soppgubben borde köra hit redan i morgon för det är fullt i den ändan av egendomen men i den där jag sitter har det blivet ovanligt luftigt. Ett och annat vansinnigt porslinssamlande fick också åka ut i bara farten men känner jag mig själv rätt så kan jag säkert fylla upp luckorna inom sin tid igen….fast det kan du väl blunda för gubbe lilla?.....
Middagstipset.
Skin och benfri laxfile läggs på ugnsfast plåt. Strö över Buhres citronpeppar och hyvla över lite smör här och där. Ställ i ugn som håller 230c och stek 15minuter. Servera med kokt morötter och potatis, grönsallad samt tropical sås eller vår special….. (kommer recept så fort jag mätt upp ingredienserna) men det är senap, socker, majonnäs och gräddfil. Passar lika bra till kokt lax.
En middag som även hunden gillar……

Cecilia glad som bara den men mest över barn gubbe och hundar!

2010-08-04T23:51:00.002+02:00

Kivik den 4 augusti 2010
Låta bli, får jag göra ibland och då syftar jag på blogga. Det kan vara tids brist men även inspirations torka. Egentligen går de två sakerna hand i hand. Jag gillar skriva, tycker det är avstressande och faktiskt inspirerande. Men ibland måste jag låta bli helt enkelt. Som den sisat veckan. Tiden formligen drogs undan fötterna och jag landade med en duns. Men en mjuk en. Inte ett blåmärke utan bara skum nallar….
Ibland skriver jag inte för att låta bli att påverka gubben i ett beslut som skall fattas, för han har lärt sig läsa mellan raderna. Då är det dumt av mig att skriva för då påverkas han för mycket av mina tankar och det är inte allt igenom bra. Fast nu är det, så nu kan jag skriva bäst jag vill, för jag har flyttat berg de sista dagarna. Och vilka berg! Jag är så genom glad över en massa så inte ens de faktum att bilen stannade och dog på E6 utanför Varberg kan ta udden av glädjen. Och ja, Varbergs industriområde var skit tråkigt en lördags eftermiddag i slutet av Juli, inget att rekommendera alls. Men hem kom vi om än betydligt senare än planerat.
När vi satt ute i vägkanten och väntade på bärgaren var det inte så mycket annat att göra än fundera på livet och dess nyckfulhet. Allvarligt talat, hur stor är chansen att du ska drabbas av så mycket idiot saker under ett halv år som vi gjort? Att bilen stannar var liksom bara att vänta och därmed kom skrattet. Att vi tappat lite av kontakten med högre makt har jag blivet klok på men samtidigt hann jag inte tänka tanken klart från en sten slog i vår bil när någon blåste om i 150km. Då kom jag fram till att lite änglabevakning har vi nog kvar för om inte bilen stått i mellan oss och de förbifarande hade stenen suttit djupt inne i mitt huvud nu. O andra sidan, hade inte bilen stannat hade jag inte suttit där alls. Och jag hade aldrig fått se Varbergs industriområde. Och jag hade aldrig fått pröva tanka bensin på en disselbil…och mina nära hade aldrig fått chansen att dra så många skämt om bilar som inte funkar… HHVså det stänker om det. skratta bäst som skrattar sist.
Tänka behöver man göra ibland. Att dela ost är ett ypperligt tillfälle för att tänka. Så idag har jag planerat framtid. Sådär vid St. Agur hade jag inrett nedan våningen och vid Altess var hela krogen klar. Vid fikontårtan var omgivningarna och jag överens för dagen. Fast några fikon träd (för det är väl träd?) lär vi inte plantera, men jag tror att jag skulle vilja ha mängder av rosor. Typ såna gula vi hade tidigare för dom var så härligt stora och doftade lagom. Sedan lite klängväxter och då menar jag den gröna sorten inte den fyrbenta som försöker hoppa upp i mitt knä hela tiden.
Jag har varit i Smögen och inspirerats. Trots regn och blåst i två dygn åkte jag därifrån med lyckorus. Nu vet jag var och vart jag vill med livet de närmsta åren och gisses vad jag är laddad. Nu ska jag försöka hushålla med energin.
Det sköna med att vara turist i en sådan ort är allt man ser på nytt. Och då syftar jag varken på fisk eller mat, det är mer på det mänskliga beteendemönstret. Hur vi dras med oavsett vad vi egentligen tänkte från början. hur vi snällt följer IKEAs pilar i golvet genom hela huset fast vi kunde genat rakt igenom för ta den där blomkrukan och sedan gå igen. Något inom oss gör att vi följer strömmen slaviskt. På något sätt får jag känslan av att dom flesta vill bli lite ”lurade” i tron att dom gjort en bra affär. äkta handslöjd made in Taiwan? Förvisso säkert gjort för hand i Taiwan men jag tror inte det är det som syftas när man satte upp skylten. Smögen är jätte fint. Jag skulle gärna bo där med dessa karga klippor och hav som doftar tång. Det är lustigt hur annorlunda hav kan dofta. Sältan kändes i luften när man gick längst stigen och där stigen tog slut började vatten. O, vad jag njöt. Sverige är fantastiskt. Vi har det vackert här men det finns skönhet i nästan alla landskap. Jag minns en fjällvandring jag gjorde för si så där 23 år sedan med storslagna vyer på berg och ängar. Jag kan än idag längta efter den totala tystnad som rådde där. Hur vi var ett med naturen. Samma känsla kommer över mig ibland när jag är ute och går tidiga morgnar men av naturliga skäll varar den inte så länge då. Förr eller senare kommer alltid asfalten och bilarna med den.
Hushålla med energi var det. tid att gå till sängs. Den gågna natten bjöd på nya telefonsamtal från vaktbolaget och det är nog första gången som jag inte svarar på första förösket så det gäller att vara i säng innan 00.
Cecilia, lycklig över mycket men mest över gubbe och barn, värdens bästa! Och tack alla ni som jag möt sista veckan som fått lyckoblodet att rusa!

2010-07-27T18:54:00.002+02:00

Tisdagen den 27 juli 2010
Och det fortsätter…. Vid min sida ligger två lyckliga hundar, värmen tar men just här är det skuggigt med små vind pustar som kyler av deras tjocka päls. Deras dag började redan strax efter 5 när vi började promenaden ut i den ljuvliga morgon som möte oss. Redan nu kan man skönja att hösten är i antåg men än är det en bra bit till dess innan vi avfärdar sommaren.
Varför denna tidiga utflykt? Ja ärligt talat ingen aning, men det sköna var att vi möte inte en själ innan vi var tillbaka i Kivik igen, både jag och hundarna kunde spatsera fritt och lukta och lyssna efter behag. Den lilla valpen har fått tok på bada i havet och det är inte helt lätt att göra dagtid om man är hund. Nu har hon hittat en alldeles egen liten badvik där solens första strålar möter stranden redan tidig morgon. Jag tror jag tar med frukosten ditt härnäst för det var så ljuvligt att sitta där och se hur allt vaknar till liv samtidigt som dessa två hundar lyckligt simmar omkring. Underbart är när den lilla tar tag i svansen på den stora och åker ”snålskjuts”
Livet fortsätter och likaså bygge. Jag gick en runda med kameran tidigt i morse och fick några bilder för framtiden. Det är både härligt och skrämmande att se balkongerna sväva i luften utan någon möjlighet att ta sig upp. Vi har avnjutit en och annan frukost där men ännu fler solnedgångar. Jag vet utsikten är underbar och just då i morse kunde jag nästan inte bärga mig för att få klättra upp och sätta mig en stund. Fast då hade nog någon kallat ner mig fortare än jag hinner vissla. Det är något med säkerheten har jag hört…..
Ibland får man brev som får en studsa till både en och två gånger. Och då menar jag inte i positivbemärkelse. Det är som en del redan bestämmer sig på förhand hur man kommer svara och därmed är lite väl påstridiga och oförskämda. Att försöka tala om för en sådan brevskrivare att den är ute och cyklar är inte mödan värt. Det kvittar vad man svarar motparten vet ändå rätt. Det är för mig energitjuvar. Tydligen är att vi ska tåla en hel del i den vägen, och det gör vi för det goda med ha levat och lärt är att man härdas. Likt det kalla vattnet som kyller våra två lyckliga hundar rinner det av oss.
På tal om hundarna igen, hur många skor kan egentligen en hund tugga på? Just nu ligger det 12stycken på gräsmattan som är lovliga (förbrukade för tvåbenta) och ändå springer dom in och hämtar fler… inte helt populärt bland barnen men dessa glädjer sig åt att nu blir det helt ny garderob. Inget ont som inte har något gott med sig.
Juli tuggar på sista versen och jag tror att det är många med mig som ställer sig frågan var blev den av när Augusti gör sig gällande. Varje månad har sin tjusning , för mig innebär augusti dock lite panik. Det är då alla sommarjobbare slutar men vi kan fortfarande ha högsommar väder och med det gäster likt juli. Ekvationen brukar alltid vara svår att få hopa och inte är det lättare i år, faktum är att det mesta är betydligt svårare än jag förts trodde.
Men vi har tagit oss så här långt och jag är oerhört stolt över det. jag har dessutom tagit upp kampen om mitt personliga mål på allvar så just nu känner jag mig lätt som en fjäder i kropp och själ.
Jag befria händerna från chokladasken och ersatte med stickor och nyinköpt garn. Helt smärtfritt är det dock inte eftersom jag redan dragit upp allt stickat en gång…….

Cecilia, lycklig med gubbe och hundar runt om mig, men saknar mina barn som är på utflykt… två dagar känns ibland som en evighet…….

2010-07-27T17:59:00.000+02:00

Torsdagen den 22 juli 2010
Möten, är till för uppleva något man tidigare gått miste om, att utveckla sig själv och sin omgivning. Ett möte består alltid av minst två individer som på något vis kommunicerar med varandra. En del möten inspirerar och en del tar lusten ur dig. Men gemensamt för alla är att de påverkar dig i ditt fortsatta liv. Och dom är alla viktiga.
För mig kan ett möte bestå av tvåbenta eller fyrbenta varelser. Dom fyrbenat har den fördelen att dom 99 av 100 gånger ger en positiv feedback. Man mår helt enkelt bra av umgås med hund. Jag får villkorslös kärlek tillbaka för minsta lilla uppmärksamhet. Och blicken som hundarna ger måste vara den som ligger till grunden för uttrycket ” en bild säger mer än 1000 ord”. Likaså är blicken man får när man alldels uppenbart gör sig i ordning för gå i väg utan hund djup, man nästan drunknar i dessa bruna ögon som tittar på en och undrar ska jag få följa med?
Jag har möt en del människor genom åren som satt sin prägel på hur jag valt fortsätta livet genom åren. De senaste dygnet tror jag att jag möte en tornado inför framtiden. Detta sagt i positiv anda. Men det lämnar även en känsla av trötthet efter sig eftersom den tankeverksamhet som jag därmed tvingats till är så djup och så tung men den måste göras. Det ända jag önskar är att vi haft mötet långt tidigare. Nu är en av tankarna som tröttar hur vi skulle kunna genomföra de nya idéer som likt ogräset i gräsmattan bara skjuter upp en regnig sommar. Men jag har det hellre så, än den torra gräsmatta med dött ogräs som vi har nu. Hellre trött av tanke arbetet än bristen på det. som om det nu varit en brist vara…
Men likt falukorven så går tankar i ring tillslut, och man fattar ingen ting utan bara gör för att man ska göra något. Då är det skönt när någon tar kniven och börjar dela upp korvbitarna…
Kanske är det början på ett lättare liv jag ser kanske inte. Men jag är sugen på prova. Och med den familj jag har lyckan att ha runt mig, ja, då kan det vara ett mycket bra alternativ som jag kan leva med även om det under en period blir både jobbigt och mer, men målet är så lockande.
Om bara inte allt alltid måste gå så fort.
Fast det är klart bilen går inte fort, den går inte alls. När den behövs som bäst för köra barnen fram och tillbaka bestämmer den sig för den börjar bli gammal och vill ha ny delar. Mitt i sommarn när det är semester tider på varenda lager som har just den delen. Hur kan det vara så att Europa står nästan stilla inom bygg och bilbranchen samtidigt som det snurrar av bara katten inom besöks näringen? Bilar går i sönder när man kör mellan besöken. Jodå, jag vet varför, jag behöver inga förklaringar men jag tycker det är helt otroligt.
Dock, vårt bygge står inte stilla, gjutformarna är borta och det paddas mark runt om för kunna lägga ännu mer grund om någon vecka. Idag ser jag verkligen fram emot det. Vilken tur vi har som har fått så bra gubbar till att bygga så det går att få det färdigt i tid. skönt.
I bakgrunden spelar yngsta dottern med kollegor teater på Mårten Pers källa. Jag har förmånen att få sitta och njuta solens sista strålar medan fågelkvitter och barna sång lyfter själen. Livet kan vara bra skönt ändå.
Cecilia, lycklig över barn och man av bästa sort, samt två 4benta vänner som jag inte skulle vilja byta ut för all mjölk i världen..